Hur går man vidare efter ett utomkvedshavandeskap?

Jag puffar lite? Om nån vill hjälpa mig?

Jag vet. Det är en stor sorg för själen, och också extra stor sorg närman försökt länge.

Jag fick utomkveds i juli i år, upptäcktes tidigt och behandlades med methroxate som gick "bra". Jag skriver "bra", eftersom man eller ingen annan har en aning om hur vävnadena ser ut inne i i den smala äggledaren. Jag hade ont mest hela juli.

Vi hade försökt ca 8 månader. Jag och min fästman är 33 år båda.

Jag tycker inte man bemöts så bra på KK. Det känns som vården inte ha möjlighet att ta hand om en psykiskt. Det är min erfarenhet. Jag fick verkligen tjata till mig fem kuratorsamtal där hos dem.

Även om inte jag kom in akut tyckte jag inte att de hann förklara för mig vad som var bäst för framtiden metroxatespruta eller operation. Det var snabba puckar utan hänsyn, och då höll inte ens inte min äggledare på att spricka. En gynekolog vi besökte senare sa att ta var viktigt att se över kvinnans (och mannens) önskningar och fertila situation)

För mig var det första gången jag var gravid. Ett par gynekologer sa att det var ett positivt tecken - man kan bli gravid. Men sen hade man ett hinder eller bara otur i äggledaren. Vilket är svårt att veta. Jag har varken haft operationer i buk och klamydia eller gonorré känns långsökt. Sen finns det tydligen många infektioner man inte känner till...

Jag tycker att det är svårt att förhålla sig till utomkveds, då det både är positivt och negativt på en och samma gång. När det var första gången man blev gravid. Men framförallt är det jobbigt att ta nya tag då man inte har en aning om hur lång tid det kan ta, om det tar. Jag tror man får lita på hoppet helt enkelt. Försöka få sin vardag att gå och hitta saker man tycker är roligt att göra. Det är lättare sagt än gjort, men nu när jag tänkt månaderna här efteråt är det det ända som kan hålla en levande och orka. Det är ingen lätt sak att skaffa barn för många. Livet är för jävligt ibland. Hopp är det man sista man ger upp?

Jag googlade artklar om ämnet också. Och många utredningar säger att ca 70-80 % som fått utomkveds blir gravida efter två år och då skiljer det faktiskt inte åt så mycket statistisk sätt mellan om man operarat bort en äggledare, man har ett litet ärr från operation eller att man fått methroxate spruta. Sannolikhet säger inte så mycket ibland, men siffrorna kanske är lite hoppfull? Sedan är ju skaffa barn verkligen bara en lyckosnurra. 

Vi har gjort så att vi börjat en utredning, jag ska spola äggledarna nästa cykel, vi ställer oss i kö för IVF och försöker själva fram tills dess. Vi förlovade oss för ett år sedan, bokade nu kyrka och lokal nästa augusti så att vi har bra saker att se fram emot om inte en liten kommer

Jag hittade också en uppsats som berör olika graviditetsförsluster. Intressant att läsa hur vården bemöter och patienter upplever. Det står mycket att man är van att ta hand mer om "vanliga" missfall än om utomkveds då det är ovanligare. Hörde också att vården ibland kallar utomkveds för "X", hur ska man förhålla sig till ett X (okänd variabel?) det man har gått igenom? Ibland har jag nästan lust att skriva en artikel om det till Vårdguiden om det. Någon mer som tycker också att det är konstig benämning?

Kan inte bifoga uppsatsen men sök "Kvinnors känslomässiga upplevelser vid graviditetsförllust samt reaktioner på omvårdnaden"

Ta hand om dig Saffron, skäm bort dig med allt du kan och våga hoppas allt blir bra, det håller oss kvar...
 

Hej Saffron!
Fy va jobbigt för dig. Känner verkligen med dig. Jag kan berätta hur det va för mig när jag fick utomkvedshavandeskap förra året.
Jag har aldrig varit gravid tidigare och det va heller inte planerat att bli det nu heller. Men jag blev det och både jag och min sambo blev jätteglada och vi insåg hur mycket vi verkligen ville ha barn! Svävade på moln i flera veckor men till slut upptäcktes det att graviditeten inte va riktigt normal. I vecka 8 fick jag spruta med metotrexate. Jag va helt förstörd. Så otroligt ledsen och inget kunde få mig att tänka på något annat än att jag ville ha barn. Träffade så många läkare och alla sa olika. Vissa sa att jag skulle vänta 3 månader med att skaffa barn igen, andra sa 6 månader och nånstans hörde jag 1 år!! Jag läste allt jag kunde om utkomkveds men tyckte det fanns dåligt med information på nätet.  Sprutan med metotrexate hjälpte inte så en vecka senare fick jag en till. Denna fungerade bättre, så bra att buken fylldes med blod när embryot lossnade... fick akuta smärtor och åkte in till sjukhuset där jag fick ligga inne 3 dagar för bevakning. De opererade aldrig bort någon äggledare. Efter några dagar stabiliserades mitt tillstånd och jag blev bättre. Men jag va fortfarande gränslöst ledsen... 
Allt kändes ovisst och jag hade ingen aning om hur mina äggledare såg ut. Va det någon ärrbildning på dem efter detta? Läkarna visste knappt vart utomkvedet suttit ju! 
Va övertygad om att jag inte kunde bli gravid igen och livrädd för att detta skulle hända igen. Har varken gjort bukplastik förr eller något annat som kan bidra till risken att råka ut för utomkveds.

3 månader efter sprutan med cellgift började vi försöka igen. 6 (för mig) långa månader senare blev jag gravid igen! (efter att noggrant dokumenterat ägglossningar och mens och safeat upp med att ligga i rejält varje månad) Och nu sitter jag här höggravid och väntar min lilla prinsessa om 3 veckor =) 
Kan tillägga att jag är 30 år, så visst hade jag väl ingen ålderspanik att tampas med men viljan att få barn va ändå väldigt stor...
Jag förvånades oxå lite över sjukvården. Visst blev jag bra mottagen och de hade stenkoll på alla mina värden och sådär... men tyckte inte att jag fick några riktiga svar och allt kring utomkvedshavandeskap kändes så luddigt. Att alla läkare sa olika gjorde ju inte saken bättre. Och jag hade verkligen behövt prata med någon tiden efter att detta hände. Jag va så enormt ledsen och deprimerad. Hade varit en lång hemsk sommar när man drog sig bort från alla sociala sammanhang och kunde inte se någon ljusning i något.
Har aldrig någonsin mått så´dåligt som denna tid och jag önskar inte ens min värsta fiende något liknande.  

Det va min utomkvedshistoria det. Hoppas du läkt en del sedan du skrev detta. Önskar dig all lycka i framtiden och ge inte upp!  

Jag har precis opererat bort min äggledare pga ett utomkvedshavandeskap. Jag visste att jag var gravid och jag och min sambo var väldigt glada eftersom vi försökt att få barn. Så efter 2 månaders försök kände jag mig supertidigt gravid. Detta skulle bli mitt 3e barn och min sambos 1a. Jag kände graviditets symtom som vanligt, framtill i slutet på vecka 6. Då kom en blödning på kvällen ena dagen och nästa kväll var det samma, dock lite blod men andra kvällen kom smärtor som följd. Jag och min sambo åkte till akuten för att få det undersökt, där hann blödningarna tillta medan vi väntade och smärtorna avta. Men dom tog emot mig ändå och gjorde ultraljud, där såg dom ingenting. Så dom trodde alltså att allt var borta, men tog prov för hcg som skulle följas upp efter några dagar. Jag blev då sjuk och sängliggandes och provet som skulle tas på torsdagen sköts upp. Måndagen veckan därpå fick jag ont i magen med en sprängande känsla vid toabesök, kan meddela att det gjorde ont. Ringer gynekolog på vårdcentralen berättar att jag blött 8 dagar efter missfallet och hon förstod direkt att nåt var fel och ber mig kontakta sjukhuset där jag var in akut. Jag ringer dom och sköterskan ger mig en tid så jag åker dit.. väl där får jag sitta och vänta lääänge.. och när jag väl får komma in ställer hon en massa frågor (gynläkaren) så som, "kan de vara att du druckit för lite att det är därför det spränger och knappt kommer ut när du kissar?" Hon tar urinsticka och det visar inga tecken på infektion. Därefter görs en ultraljudsundersökning på mig, där hon konstaterar att det ser bra ut på höger och sen på vänster sida. Väldigt lite slemhinna i livmodern osv osv.. när hon sen för den över till vänster sida igen så ser JAG en boll liknande sak som verkar sitta fast i nåt.. jag säger, "kolla dår är det nåt, ser ut som en boll", hon, "joo har du sett". (Nog för att jag tror hon hade sett den ändå) Hon känner och klämmer på mig och jag flyger upp i stolen för att det gör så ont. Hon ursäktar sig och säger att hon behöver ett andra utlåtande. Den personen kommer in, tydligen en kvinnlig specialist inom området. Hon tittar säger lite "aaah, mmmhmm, jaah" dom kommer överens att där finns ingen vätska så det måste vara en dermoidcysta. Nåja, det var den undersökningen, dessutom minsta dermoidcystan hon sett på 2x2 cm. Därefter sätter vi oss och diskuterar alternativ, hon säger att det inte är nåt farligt och vill jag operera bort den så är nog de värsta att dom kan måsta ta bort liten bit vävnad från äggstocken men beroende på hur den sitter kan det bli hela. "Det vet man när man öppnat dig, men den här operationen är helt frivillig och det finns ingen medicinsk anledning till att operera dig. Så om det blev mycket att ta in, åk hem och fundera lite ett tag." Hon menade då att jag inte behövde ta bort den, men om dom tjorvar så kan man om man vill. Jag bestämmer att jag vill göra det, vill ju bli av med de onda. Var ju det jag kom dit för.. så vi skriver papper och dom skulle skicka hem en tid åt mig, så dom skickar hem mig. Dagarna går och jag har fortfarande lika ont, ringer tillbaka och frågar om jag ska ha såhär, berättar att jag fortfarande har svårt att gå på toa osv. Får till svar att min gynläkare har bedömt mitt "fall" som nånting ofarligt och jag ser här att du har ju fått din op tid. Det var dryga två veckor jag fick plågas med de här, svårt att kissa, ont och öm om någon nuddade magen, ont när jag rörde mig och samma sprängande känsla. Men när jag kontaktar dom för det får jag till svar, "hör av dig eller kom in om det blir värre". Jag har hög smärtgräns, måste jag ligga skrikandes gråtandes för att dom ska ställa rätt diagnos? Jag väntar, längtar och räknar ner till dagarna strax innan operationen.. då längtar jag bara, på att få vort obehaget. Op dagen: kommer dit 7, bokad op tid 7.20. Pratar med läkaren som var trevlig men utländsk så jag hade svårt att förstå vad han säger. Men uppfattar att han säger ungefär samma som gynläkaren har sagt o skrivit. (Nämner till sköterskorna om en tolk som kan vara med o prata efter op, fick aldrig nån sån efter op trots att hon säger att även dom har svårt att veta vad han säger??) När jag ligger på uppvaket, kommer läkaren och berättar om att det inte var en cysta, utan utomkvedshavandeskap. Han låter förvånad och flinar lite o säger nåt som jag tror car att det var blod, nåt om en propp, moderkaka, skickat för analys på labb, äggledaren var nästan död vi var tvungen ta bort den. "Vill du ha fler barn?" "Vänta 3-6 månader helst 6 månader, den andra såg bra ut." Jag blev jättechockad, höll mig för gråt eftersom ingen varit särskilt pedagogisk på stället. Bara sprungit runt som yra höns och stressat fram och tillbaka. Efter läkaren pratat med mig var de dags att åka hem.. tankarna snurrade, jag hade inte fått prata ordentligt jag hade inte blivit erbjuden det heller och en massa frågor dök upo i huvudet. Vad var mina chanser att få barn igen, hur stor är chansen att det händer likadant? Kommer min högra äggledare fungera bättre än den förra? Jag är 30 år, jag vill ha den möjligheten att själv bestämma om jag ska ha fler barn. Så självklart blir man ledsen och rädd när man längtar efter ett till barn. Jag vet att man oftast bör ta vort en äggledare som man en gång haft utomkvedshavandeskap i eftersom den blir skadad. Men känslomässigt så blev nog allt värre av sveda och värk, hur dom inte tig mig på allvar, hur dom behandla hela händelseförloppet som nånting så litet så att det var inte ens värt att kanske fråga hur jag mådde efter allt. Om jag hade fysiskt ont kunde dom hjälpa mig med. Men felbehandlingen då? Vakna upp o få veta att det inte var en cysta? (Som hon dessutom hade sagt att hon inte visste om det var elakartad eller en dermoidcysta, men hon tog nåt slags tumörprov och för all del, så bra gjort...) Man tycker dom ska ta sig tid att ställa rätt diagnos, lyssna, lägga ihop alla pusselbitar, det är ju för guds skull hos läkare man vill känna sig i goda händer. Men vart är vården på väg?. Jag ringde och bad att få prata med en läkare som oxå car med vid min op. Hon prata bättre svenska, jag berättar om min gynläkare och hon säger "jahaaaa. Det visste jag ingenting om, men det jag kan säga är att vi borde ha öppnat dig tidigare.. vi prata om tidigt ultraljud vid nästa grav i vecka 7. Jag sa att när jag åkte in akut gick jag precis in i vecka 7 och dom såg inget då.. "jaa, de där med utomkvedshavandeskap kan vara lite lurigt.." Gå med utomkvedshavandeskap kan få livshotande konsekvenser om äggledaren brister och stor blödning uppstår. Jag har prata med kurator och även hon sa att det har blivit så mycke fel.. Men hur det än är så måste man lyssna mer på människor om man ska jobba inom vården. Så många människor som blir förbisedda pga bristande kompetens och nedskärningar, stafettläkare kommer och far osv osv.. vården behöver förbättras, anställas fler, mer resurser borde täcka.. Det var min historia iaf. Nu är jag tro det eller ej, positiv till att försöka bli gravid och längtar tills det är grönt. Är bara 1 vecka sen op, så kroppen ska få återhämta sig inifrån och ut och även känslomässigt. Men nu är det månader av väntan på att min kropp ska återhämta sig och börja fungera "normalt" med menscykel o de som hör till. För hur det än är så ska man vara glad att man lever och mår bra och att man faktiskt har en chans att försöka igen. Det är inte alla som får den möjligheten så det ska man inte ta för givet. Lycka till alla som varit med om samma sak, hoppas allt går bra för er! :)

Jag blev opererad för utomkveds i fredags, kom in akut efter privat VUL som visade tom livmoder och ngt skumt på höger sida. Hade ont lördag och torsdag förra veckan men gynakuten tyckte jag skulle avvakta... Vet eg inte vad de har gjort, ingen har gått igenom ingreppet med mig, sköterskan på uppvaket sade nog att de tog höger äggledare. Åkte hem.i lördags em. Och nu har jag feber, ska till vårdcentralen vid 14. Det är tur att Internet finns, annars hade jag inte vetat något alls... Läkaren som skrev ut mig sade iaf att det är bra att vänta en menscykel innan man försöker igen men ingenting om odds, risker osv.

Jag har haft två utomkveds. Det första i umeå oktober 2012 och det andra i trollhättan juni 2013.

Det första gjorde förfärligt ont stötvis i ca 10 dagar innan jag åkte in akut  i v6 och blev av med vänster äggledare på kuppen. Jag hade ont, kunde inte sträcka ut magen ordentligt och kände mig svullen i 2-3 månader efteråt.

Andra gången upptäcktes det på ett vul i v5. Den gången hade embryot på något vis hamnat på utsidan av livmodern och fastnat i ärret från den bortplockade äggledaren. Jag hade inte haft speciellt ont annat än att jag hade haft riktiga kramper vid samlag och kännt mig lätt febrig. Jag hade lite ont i magen en knapp vecka efteråt och svullnaden försvann nästan samtidigt.

Första gången kände jag som du, väldigt lite information annat än att jag kan ta bort bandagen om ca 7 dagar. Andra gången talade jag om det för all personal jag kom i kontakt med och det hjälpte, för jag och min man fick väldigt bra information då. Den gången fick jag även lämna blodprov en gång i veckan tills hcg värdet hade sjunkt tillräckligt för att de skulle vara säkra på att de hade fått bort allt, det behövdes ju inte första gången eftersom äggledaren rök med. 

Men jag har ändå överlag kännt att läkare inte har så mycket att säga om utomkvedsgraviditeter. Man får väldigt mänga axelryckningar och "det är svårt att säga" "det är upp till er" när man frågar hur länge man bör vänta eller om man kanske rent av ska söka någon form av hjälp när det har hänt två gånger på rad.

Jag hoppas verkligen det går bra för er iframtiden. Själv är jag nu i v9 och det sitter rätt den här gången.

Jag fick inte ens skötselanvisningar vad gäller såren. När jag har samlat ihop mig lite så ska jag skriva ihop en kritik, det är ju helt galet att de inget berättar. Att de inte kan säga säkert om gravidchanser osv är ju inget konstigt men att gå igenom vad som gjorts, hur det såg ut och vad man kan förvänta sig rent statistiskt hade ju varit lämpligt.

Vill bara vara possetivt här , fick utomkves för 3 månader sen, bort vänster äggled o en bit på livmodern , paaaaf nu är jag gravid i vecka 5 :) tjejer det kan hända :)

Jag klämde till med ett till X i maj 2014. Det blev ett missfall så ingen ny operation iaf.

Sedan dess ingenting, väntar på min tur till IVF men det går LÅNGSAMT. Kanske första läkartiden i juni.

Otroligt skönt att läsa era historier kring det här.

Ligger hemma nu sjukskriven. 5 dagar efter mitt X som slutade i opeeation och ena äggledaren togs bort.

Kan dela min historia. Vet u ännu inte om den slutar med ett pluss på stickan. Men det återstår att se.

Den 23e juli plussade jag och lyckan för mig och min sambo var stor! Första barnet skulle snart vara här!

I 6 veckor fick jag gå i mitt lyckorus och känna alla härliga känslor och längtade till att få bli mamma.

På lördagen en vecka innan op. smällde det till i magen.

Kändes som om någon drog stenhårt på en gutarrsträng på insidan av magen. Till höger.

Stod i duschen då och började må illa, världen snurrade och det svartnade för ögonen.

Svimmar av i duschen.

Vaknat och tar mig ut på badrumsgolvet där karusellen i huvudet fortsätter i ca 45min innan jag kryper ut till soffan i vardagsrummet.

Jag är otroligt smärttålig och envis som en oxe. Så dum som jag är ringer jag ju inte sjukhuset.

Sambon är på gotland då. Så jag är ensam hemma.

Spenderar hela dagen i soffan och lyckas få i mig lite kex och vatten.

Sovar knappt något på hela natten.

Dagen efter har yrseln försvunnit och ersatts med smärta.

Jätteont till höger i magen, i underlivet och upp under revbenen.

Strålningssmärta i nacken som går ut i högerarmen.

Normala människor ringer ju såklart 112. Men av nån dum anledning gör inte jag detta.

Vilar hela dagen.

Tar mig till jobbet på måndagen och jobbar hela veckan trots smärtan.

Börjar blöda lite på tisdagen. Ringer bm på onsdagen och dom sa bara att det är normalt med lite växtvärk i början och att jag ska leva som vanligt.detta trots att jag sa att min svärmor tyckte jag skulle få ett tidigt besök. Min svärmor jobbar på gyn här.

Hade jag lytt deras råd hade jag vart död idag.

Pratar med min svärmor som "trollar" fram ett vul på fredagen kl11.

Väl där visar det sig att jag har ett x och äggledaren har totalt spruckit och hela min buk är full av blod och blöder fortfarande.

Jag skickas akut till akademiska i uppsala för operation.

På ackis är dom helt fantastiska! Allt går jättefort pch smidigt och efteråt fick jag ligga på ett eget rum med sambon.

Iom min svärmor har jag fått veta precis allt jag någonsin kunnat undra kring detta.

Läkarna däremot sa knappt nånting.

Eller jo! Efteråt fick jag veta hur ett utomkveds "blir till". Men den informationen kändes inte lika viktig som tex chanser för att få barn och allt sånt.

Nu sitter jag hemma och läker. Fysiskt och mentalt.

Saker känns jobbigt och allt väldigt orättvist.

Utan min underbara svärmor hade jag kanske inte funnits idag.

Nu till solskenet i min historia.

Min svärmor är inte bara gynekolog. Utan avdelningschef för gynekologiska avdelningen.

Hon har själv nu i veckan upprättat en anmälan mot barnmorskemottagningen och att dom ska se över och göra ändringar i sina rutiner kring kontakten med sina patienter.

Så även om min upplevelse kostat mig en äggledare och vårt barn kommer iallafall denna händelse resultera i en förändring hos bm här.

Och det kanske (hoppas jag) räddar livet och stöttar andra kvinnor som hamnar i samma lr liknande situation.

För hur det än blev med mig ska inte en person som uppger dom typisla symptomen för ett utomkveds rekomenderas att "leva som vanligt".

Hade jag inte vart svärdotter till avdelningschefen hade jag antagligen kunnat förblöda, ,fått infektioner eller något ännu värre i slutändan innan jag väl kommoit in till en akutmottagning.

Hoppas verkligen min ägglossning kommer igång fort nu så vi kan försöka igen snart.

Tänker se detta som ett farthinder på vägen till resten av mitt liv. Även om det gör ont och smärtar i själen.

Jag tänker att jag lika gärna kunde vart död idag.

Eller att jag blivit tvungen att ta bort hela livmodern pga infektioner.

Jag försöker så mycket att det svider i själen att se det ljusa i min historia.

Och jag hoppas verkligen att ingen annan någonsin ska behöva genomgå något sånt här.

För ingen förtjänar det.

Ingen!

Kram till er alla därute!