• Sjöstjärna1

    Grannbarnet låter oss inte vara!!!

    Jag har problem med granntösen "Sara" som bor mitt emot oss, det är inte tösen det är fel utan föräldrarna som inte uppfostrar henne. Hon är ute själv på tomten hela dagarna då föräldrarna sitter inne med Iphone och gud vette allt. Hon är i denna 4 årsåldern då man är så nyfiken på allt. Det räcker att man visar sig i fönstret så börjar hon ropa på en. "Anna får jag komma hem o leka med Tilde? Skall jag gå ut o hämta tvätten börjar hon direkt. Anna va gör du?( Ignorerar kanske 5 rop av mitt namn sen måste jag svara) ropar så att hela området hör!! Sover Tilde? Får jag komma över? Då är klockan kanske tio på kvällen! Eller man vill klippa gräsmattan eller bara och vara ute med min underbar dotter själv, det går 1 sekund så är Sara där och gormar o ropar!! Får Tilde leka med mig, jag kommer över och som ett skott har hon gått över vägen hit och jag måste skicka hem henne för kl är åtta och min dotter sover redan!!! Jag blir HELT vansinnig på detta! Jag kan inte vistas ute i min egen trädgård, det räcker ibland att hon ser att jag öppnar balkongdörren så börjas det och hon slutar heller inte. Varför säger inte förälderna till henne?? Min dotter skulle aldrig få hålla på och ropa! Känner mig terroriserade av henne! Ofta blir det ju att hon vinner för jag orkar inte med tjötet. Sen leker min flicka o Sara ihop en stund. Hon skvallrar hela tiden vad Tilde gör och ljuger att mitt barn slår henne, skyller ifrån sig osv. Det blir mer att hon leker med Tilde i två min sen springer hon ut i köket o redovisar hur fel Tilde gör... Den sista tiden har det varit så att granntösens storasyster som är 14 kommer över knackar på dörren får Sara leka med Tilde? ( eftersom jag gömmer mig här hemma typ) föräldrarna skyfflar över henne till oss hela tiden, så att de kan städa, dricka kaffe och vara på Facebook. Vi har inte världens barnvänligaste tomt så jag låter inte flickorna vara ute själva om de leker här, sedan har jag 2 månaders att sköta. Ibland vill de gå över till Sara o leka och visst får de det men då kräver jag att föräldrarna ska ha koll på dem att de inte går över vägen osv. Men jag måste stå och vakta dem från mitt hus för de är ute en stund och sedan går in!! Blir helt matt av detta... Min dotter är 2,5 år går 15 tim på dagis och jag är mammaledig till min son som har kolik. Hemma hos oss har vi rutiner, går upp äter frukost, lämnar på dagis, middag kl 16.30 badar läggdags kl 20.00. Däröver är det inte så utan Sara äter middag kl 21-22 sen sedan somnar hon säkert runt elva tolv på kvällen, åker till dagmamma, kommer hem sedan är hon ute på tomten hela dagen/kvällen då deras dörr alltid står öppen, mamman går ut o röker ibland och pappan står ibland o grillar annars är dom bara inne! Snälla va gör man?? Eller det bara jag som är en trött och sur tvåbarnsmamma?

  • Svar på tråden Grannbarnet låter oss inte vara!!!
  • Anna i Hult

    Du får väl bara fortsätta att tydligt säga nej. Hon vill ju inte förstå dig, hon vill ju att världen ska gå hennes väg. Säg ill att de nte ska leka, ni ska vara själva och baka osv. Hon kommer att tröttna så småningom.

  • alynda

    Det är uppenbart att flickan saknar vuxenkontakt och försöker bygga en relation till dig, det är därför hon"skvallrar" på din dotter. Jag vet ingen enkel lösning, men du måste nog prata med föräldrarna på något sät, både om ljudnivån och att det inte funkar att hon låter och vill komma över sent på kvällen. Kan du så nämn diplomatiskt typ att "Sara verkar ha extra stort behov av vuxenkontakt just nu. Hon är jättecharmig, men jag har fullt upp med min egen just nu"

  • sweetbird

    Hade sagt till ongen O sluta tjöta. Och att hon stör dig. Och sagt till henne att du inte vill att hon ropar på dig varje gång du går ut. Markera att där bor ni och här bor vi. Men att ni vill kunna vara ifred.
    Kan niinte sätta upp nån sorts insynsskydd?

  • Eisa

    Jag har haft samma problem. Eller har fortfarande men inte i lika stor utsträckning. Jag blev galen på att inte få vara ifred i mitt eget hem. Det slutade med att jag inte orkade vara minsta trevlig mot barnet längre och helt enkelt ignorerar och sätter gränser. Förut ville jag vara den snälla vuxna men nu struntar jag i det. Förr tyckte jag synd om barnet. Kanske hen hade det dåligt hemma? Nu har jag insett att det inte är mitt problem att lösa. Jag har bara ork till att uppfostra och ge till mitt eget barn. Säg bara NEJ. Låt dig inte dras in i nån argumentation.

  • blomblad

    Med tanke på vad du skriver om hur hennes egen familj verkar bry sig (eller snarare inte bry sig överhuvudtaget) om henne så låter det i mina öron som ett rop på hjälp.. En desperat vädjan som säger "Se mig!!"
    Är det ditt ansvar att hjälpa den här flickan? Jag vet inte... Men om jag var du skulle jag nog ringa några samtal för att se vad du kan göra utan att behöva lägga för mycket energi på det, energi som du verkar behöva själv till dina barn. Vet inte vem man vänder sig till men du kanske kan fråga soc vad man gör om man är orolig för ett annat barns både psykiska och fysiska hälsa (fysiska tänker jag på mat och sömn..)? Förklara läget för någon annan som kanske kan hjälpa henne.. Det kan ju faktiskt hända henne precis vad som helst om ingen har koll på henne under en längre stund, varje dag.. :/

Svar på tråden Grannbarnet låter oss inte vara!!!