Ambivalent anknytning? :-(
Har två barn som är helt olika, trots att vi tycker vi behandlat dem likadant. Yngsta 2 år är oblyg, social, gladsint, enkel även om hon också kan bli arg och gnällig emellanåt. Hon kan leka själv och komma på idéer, och åker glatt med farmor eller andra på äventyr. Verkar nöjd för det mesta, men vill också gärna gosa och ha närhet.
Äldsta 4 år är däremot känslig, blyg, initiativlös när det gäller lek om hon inte har en kompis med (då leker hon väldigt gärna och bra). håller sig runt mina ben och deltar gärna i vuxensamtal, pratar helt enkelt hellre med mig om stora och små ting än att leka med sina leksaker (återigen, om hon inte har en kompis här!). Egentligen inget problem då detta medfört att hon nu är väldigt förståndig, klok och empatisk. Anledningen att jag börjat oroa mig lite är att hon fortfarande vid fyra års ålder är mkt känslig för separation från mig. Får ofta stora sorgsna utbrott då hon ska åka med farmor/om jag åker iväg själv/ pappa nattar istället för mig etc. Klänger sig fast vid mig, gråter, ropar mamma osv. Man får bända bort henne, så jobbigt! 
På dagis går det BRA, inget gråt, och hon började inte på dagis förren hon var 3 år.
Utifrån det jag skrivit, finns det anledning att oroa sig för att hon har en ambivalent anknytning? Vi kramas mkt, umgås mycket, pratar mkt, leker mkt osv men på senare tid har jag börjat försöka "mota bort" henne lite och talat om att jag önskar att hon kunde leka mer på egen hand. Att jag älskar att vara med tjejerna men att jag behöver få utrymme då och då. Oroar mig för att göra fel - att skada anknytningen när jag egentligen bara vill få henne lite mer självständig? Borde inte en fyraåring normalt klara separationer bättre?
