Hur ser det ut i andra familjer? (vuxna syskon)

Man hjälper till om det efterfrågas, om man har möjlighet och om det är rimligt. Givetvis finns det undantag, men generellt så skulle jag säga. Det gäller dock både uppåt och neråt i syskonskaran, eller gentemot föräldrarna för den delen. I en given situation där jag skulle hjälpa min lillasyster skulle jag alltså även hjälpa lillebror eller storasyster och skulle jag inte hjälpa storasyster skulle jag knappast hjälpa lillasyster heller. Å andra sidan gäller det även närmare vänner skulle jag säga så det är ingen större skillnad.

Jag skulle också förvänta mig samma hjälp från såväl yngre som äldre syskon.

Det kan se väldigt olika i alla familjer. Jag är yngst i familjen, men har alltid haft förväntningar på mig att hjälpa till, både föräldrar och syskon. Jag har varit alltifrån barnvakt, andrahandsuthyrare, bilstädare. ALLT du kan tänka dig, det är som att det förväntas från mig.. det är fortfarande såhär i min familj, då mitt syskon drar fram historieboken i vår familj och yrkar på den (hon anser sig själv som det är mest synd om, fastän hon lyckats otroligt bra i livet).. Själv tycker jag hon är aningen patetisk, men samtidigt så har hon lyckats skapa ett dåligt samvete hos mig som gör att jag känner mig tvungen till att hjälpa och fixa.

Det ser likadant ut i min sambos familj, han har  alltid varit tvungen att hjälpa till.
Problemet börjar när man själv skapar familj, och man helt plötsligt inte har samma tid.
Han får helt enkelt börja säga nej, det går inte, barnen sjuka, jag ska hämta, jag ska lämna, läkartid och tandläkartid.. nånstans på vägen kommer inte lillasystern ringa till sin bror det första hon gör utan kanske skapar nya möjligheter. Hon har ju inte behövt det hittills då brodern har varit en tillgång.
Hur är det när han säger nej, att han är upptagen? Finns det förståelse? 

Vad jag egentligen försökte säga är att det är lätt och säga att det är fel att vara så självisk som hans syster, och självfallet är det att ge och ta i alla relationer, men det är inte så lätt i verkligheten. Jag hade gladeligen lyssnat på mina egna råd, men det är inte det lättaste när man haft en viss typ av relation större delen av sitt liv.. destruktiva förhållanden är alltid svåra att ta sig ut ur.

Mellan min syster och mig funkar det så att vi frågar och sen accepterar man det svar man får. Ibland funkar det att hjälpa till och ibland inte men ingen blir sur pga ett nej. Utsmetat på en tioårsperiod så har båda hjälp till lika mycket men vissa perioder behöver den ena mer hjälp.

TS, med tanke på att båda två är vuxna så spelar det ingen roll vem som är äldst utan det handlar mer om att som man sår får man skörda. Din mans lillasyster hjälper inte honom alltså kan hon inte kräva att han hjälper henne. Om föräldrarna anser att hon behöver hjälp så kan de åka till henne och flytta skåpet!

Jag känner en storasyster som har det som din sambo. Hon ska alltid ställa upp för sin lillebror och får ingenting för det.

Själv är jag också storasyster och jag tror att jag hjälper min syster lite mer än vad hon hjälper mig, men hon ställer glatt upp när jag ber henne.

En lillasyster jag känner bär en stor del av sin storebrors psykiska ohälsa på sin axlar.

Så det finns nog alla sorter. Men det är säkert lite vanligare att den yngre slipper undan lättare. Det är lätt att familjen vänjer sig vid att den yngsta inte är så kompetent som de äldre, och så glömmer man bort att det egentligen inte är så stor skillnad i kompetens längre när "barnen" är 33 och 29.

Själv är jag storasyster och min och brorsans relation ser nog rätt mycket ur som din mans gör till systerns.

Det är ett himla tagande från brorsans sida men definitivt inte mycket givande. Vore vi inte syskon skulle jag inte vilja ha nåt med honom att göra. Jag älskar honom, men jag gillar inte honom för han är varken trevlig, snäll eller artig.

Både min nuvarande och min före detta man är oerhört svaga för sina småsystrar (som nu är medelålders). De skämmer bort dem på alla möjliga sätt och hjälpen går alltid bara åt ena hållet. De trivs med det.  

Så upplever jag lillasystern också.

De gånger han sagt ifrån att det inte funkar, oavsett om det gäller att flytta en stor möbel innan bilen får dra släp eller att tiden hon vill ses inte passar med vårt barn, har det blivit sura miner och att hon (som jag uppfattat det) sprungit till föräldrarna och skvallrat. De har sen tagit lillasysters parti.

Jag är ensam tjej och dessutom "sladdbarn" med tre äldre bröder. Idag är jag dryga 30 och våra relationer har övergått till ett lika mycket givande som tagande. Men visst, när jag som yngre flyttade hjälpte mina bröder mig med självklarhet. Å andra sidan var jag den ständiga barnvakten under tio år, då mina bröder hade barn men inte jag. Numera är alla deras barn vuxna, så nu är rollerna omvända. Jag är plötsligt den som behöver barnvakt.
När det gäller våra föräldrar är det nästan alltid jag som styr och ställer när det drar ihop sig till firande av något slag. Ekonomiskt har några varit starkare och några svagare, då har vi bidragit efter förmåga. Som exempel har jag fått totalt tre bilar av mina bröder, vid olika tillfällen.
Vissa av oss har rena arbetshelger, där det grejas med trädgårdar eller renovering. Då ställer vi upp för varandra, men med lika villkor. Vi ger och tar.
Tilläggas bör att vi gillar varandra. Såpass mycket att vi brukar spendera nästan hela våra semestrar ihop.

Lillasyster har aldrig passat vårt barn i över 10 min eller hjälpt oss på nått annat sätt. Det är ok för mig men däremot tycker jag att det är lite jobbigt när hon ändå ställer krav. Min man ser det som en självklarhet att hjälpa sin lillasyster eftersom hon just är lillasyster och har inga förväntningar om hjälp åt andra hållet. Inte heller föräldrarna förväntar sig att lillasyster ska hjälpa till för hon är ju så liten (har fyllt 30).

Eftersom jag inte har nån förstahandskunskap om hur det är att ha syskon har det här fått mig att fundera på om det alltid är så. Personligen tycker jag att det borde jämna ut sig över en period på ett antal år men det kan jag inte påstå att jag upplevt i deras relation.

Nä det har det inte gjort i vårt fall heller, vi är båda nånstans mellan 23-32 år gamla.

I vår familj är vi fyra syskon, jag är äldst. För oss är det en självklarhet att alla hjälper alla. Sen är klart kraven lite lägre på de två yngsta som fortfarande är tonåringar och det blir naturligt att vi två som är äldre hjälper dem mer än tvärtom.

Ingen av oss skulle dock ta för givet att någon ska hjälpa utan vi frågar och accepterar så klart ett nej. 

Min mans syster ber alltid min make ( hennes bror) om hjälp trots att hon har vuxna barn (hon är mkt äldre än maken).
Alltid småirriterat mig.

Som syskon hjälper man naturligtvis varandra, men allteftersom man skaffar egen familj får syskon bli sin egen lyckas smed allt mer. Speciellt de som upplever sig ha rätt till hjälp utan motprestation..

I de fall där relationen mellan er och era syskon ser ut ungefär som mellan min man och hans syster, hur ställer sig era föräldrar till saken?

Storebror flyttade långt bort för att plugga när han var 18 och två år senare flyttade lillasyster efter, inte till samma stad men betydligt närmare än hemstaden. På nått sätt verkar det som att förväntningen var att storebror (inte ens 2 år äldre) skulle ta rollen som förälder till ett utfluget barn. Samtidigt blir lillasyster sk*t sur om storebror skulle säga till henne att göra nått (senaste exemplet är att han ville att hon skulle ha på sig säkerhetsbältet) eftersom han inte kan bestämma över henne.

Jag är yngst av en kull på 6 syskon ber mina bröder eller systrar så är det en självklarhet att man hjälper till. Om jag kan förstås sen har vissa syskon en alldeles särskild förmåga till otacksamhet, men man hoppas ju att de finns där när man själv behöver dem

Jag är yngst i syskonskaran och mina syskon har alltid tagit hand om mig lite extra. Dock så har vi haft en ganska dysfuntionell uppväxt och de är mycket äldre än mig och kände nog lite ansvar över mig. Idag är jag vuxen med egen familj och hjälper mina syskon så fort det behövs med barnvakt/hundvakt, ärende i stan eller ngt annat. Vi har en god och jämställd relation även om det tog ett bra tag innan jag kunde hjälpa dem på samma sätt.

I min familj hjälper vi alla varandra lika mycket.

Vår mamma daltar fortfarande med honom nåt fruktansvärt, men hon förväntar sig inte att jag ska göra det. Jag har informerat henne om vad jag tycker om att alltid ställa upp för honom utan att få nåt tillbaka, och att jag inte tänker göra det mer. Jag menar, han är inte ens tacksam och tar gärna varje tillfälle i akt att mucka gräl. Hans tjej är likadan. A match made in heaven...