Mitt barn och min kille

Du låter som en klok och underbar mamma! Det jag undrar är om ni testat att låta din nya kille hitta på grejer själv med din flicka samtidigt som hon har med en kompis? En aktivitet som hon tycker är roligt men som du inte brukar göra med henne? Då kanske de kan få en egen relation med varandra.

Sedan tror jag att du behöver tala klarspråk med henne. Hon är ju så klart svartsjuk precis som barn med syskon kan vara svartsjuka på att den andra får förälderns uppmärksamhet. Ni måste prata om det och visa henne att hon får känna sig svartsjuk men att det inte är OK att inte låta er prata etc. Kanske finns några bra böcker ni kan läsa om detta också? Fråga på biblioteket! Lycka till! 

BUP kanske kan vara till hjälp?

Jag tror att ni måste fortsätta att "tjata" och visa att hon inte kommer glömmas bort OCH att ni behöver tid för er själva. MEN när hon är i dom mest utsatta situationerna, när hon verkligen visar att hon är ledsen - ägna dig/er åt henne helt.

Det är en jättesvår balansgång, att fortfarande ha kvar sitt vuxenliv och att sätta gränser - även om hon just NU kanske visar att hon är superdupermaxiledsen och ställer till med "en scen" så tror jag ni vinner i längden på att fortsätta försäkra henne, visa hennes plats i familjen och prata prata prata prata. 

Att hon bryter ihop som du säger är inget farligt. Låt det hända några gånger så ska du se att det lugnar ner sig sen. Pröva också att hon har kompisar hemma när din kille är där!
 

Glömde  att tillägga att jag tror även att ni vinner på att säga ifrån om hon beter sig "fånigt", men lägg ingen vikt på att hon ÄR fånig utan prata om det och fråga hur hon vill ha det? Och att försöka få henne att tro att hon är med och bestämmer (det låter lite fult men oftast så funkar det..)

En tillfällig lösning kan ju vara om mannen kommer över efter att hon somnat? På det viset kan ni mysa i lugn och ro och han få den uppmärksamhet han känner att han behöver?
Nu vet jag inte hur du har gjort, men kanske en bra idé kan vara att "skola" in de? Att successivt låta mannen ta plats i ert liv?
Självklart ska inte en sjuåring få kontrollera hela ditt liv, men för alla parter kan det ju vara bra att låta det gemensamma umgänget trappas upp väldigt sakta.  

Tack snälla ni!

När min pojkvän och min dotter har varit ensamma (när jag jobbat) så har det funkat utmärkt. Hon har varit "sig själv" och inte alls lika "krävande" som när vi är ensamma.

Jag förstår mycket väl att hon behöver tid att landa i detta, precis som jag och min pojkvän behöver hitta våra roller och sätt att hantera situationen. Det är nytt för alla. Men jag trodde i min enfald att det skulle lugna ner sig ju längre tiden går....men det blir bara värre. Jag känner konstant dåligt samvete åt alla jävla håll och kanter. Ett barn får inte ta över och styra en hel familj, oavsett om det är biologiska föräldrar eller bonusar inblandade. Men det är min största skräck att hon ska känna att jag väljer bort henne. Med handen på hjärtat så känner jag faktiskt ibland att hon förstör hela relationen. Det gör ont i mitt mammahjärta att känna så.

Jag tar till mig era råd och ska försöka att prata med henne. Det är så jävla svårt att vara "hård" och kärleksfull på samma gång!     

Självklart måste ni kunna prata osv. Men är det inte lite väl provocerande i nuläget att ni ska sitta och kramas och gosa i soffan och hon ska gå till sitt rum och leka själv? 

Om vi tar bort det faktumet att det är din pojkvän du pratar med, och ersätter honom med en tex granne eller lärare på skolan. Hur hade du agerat om hon trängt sig emellan då?
Jag tvivlar på att du fått dåligt samvete av att du sagt åt henne på skarpen att sluta, eller?
Sen att hon flippar ut är bara en test.

Din kärlek till båda kommer inte från samma konto. Undrar om det kan va svårt för ens barn att hantera att när du träffar en ny partner så har du valt honom utifrån allt ni har gemensamt, ni har valt varandra. Ett barn har man inte valt på samma sätt men man älskar det ändå. Ett barn känner man så mycket ansvar för även om det kan tära på tålamodet ibland.

Sen kan den dagen komma då det tar slut med partnern och ni behöver aldrig ses igen men barnet blir kvar nästan oavsett vad som än händer. Kan det va därför barn testar för att det är saker som är svåra att greppa?