Jag har överlevt cancer.

Vilken del av behandlingen var jobbigast, psykiskt/fysiskt?

Hur ville du bli bemött av anhöriga och vänner? Min vän påbörjar cellgiftsbehandling imorgon och jag tar gärna emot alla tips på hur vi ska kunna hjälpa till att hålla modet uppe.

 

Jag tyckte psykiskt att det var jobbigast att läkarna inte kunde säga om jag skulle överleva eller inte, sen var det riktigt tufft att tappa håret. Sen fysiskt hade jag inte så mkt krämpor för det finns så mkt bra mediciner nu. Alla människor som kom upp med presenter som jag inte sett på flera år tyckte jag var himla konstigt faktiskt men annars så är mitt råd att inte undvika ämnet o låtsas som luft. Att vara en bra lyssnare är nog också ett tips.

Hur kom man fram till diagnosen? Vilka symtom hade du å vilka undersökningar gjorde man?

Började med att jag fick problem att äta, mådde inte illa eller hade ont men det var en diffus känsla. Fick göra gastroskopi, vilket inte gav något, var säkert till 10 olika husläkare men dom klämde bara lite på magen o gissade på tjocktarmsinflammation, magkatarr osv men medicinerna hjälpte ju inte.. Blev även testad för gluten o laktos. Sista läkaren jag var hos förklarade jag att det enda jag får ner är frukt varvid han påstod att ja men ät frukt då.. Som om man kan leva på enbart frukt?!? Tillslut efter 11 månader fick jag komma till Enköpings sjukhus och blev inlagd och där gjorde dom först en endoskopi som inte visade nåt och sen en skiktröntgen och då hittade dom tre tumörer. Det blev därefter akademiska sjukhuset i Uppsala. Min ena tumör som satt mellan lungorna var större än mitt hjärta och tryckte på magsäcken, därav att jag inte kunnat äta. På akademiska opererade man ut en av tumörerna och undersökte för att kunna konstatera cancer. Sen blev det cellgifter, hårdaste sorten samt strålning.