Har sådan ångest för det förflutna, ledsen!

Vill lufta mina känslor lite, något som tynger mig oftast.

Jo för ca fyra år sedan när jag var mitt i tonåren så gick 2 nära släktingar till mig bort, samt att mina föräldrar skiljdes. Jag mådde extremt dåligt och var mycket ledsen då en av dom som gick bort, min morfar, stod mig väldigt nära. Var helt förkrossad efter hans död. Han gick bort pg a sjukdom.
Idag har jag bearbetat sorgen, med stöd från min underbara mamma och syster och mår mycket bättre.

Hur som helst, under denna perioden var jag hur ledsen som helst, grät av och till och tappade bort mig självkänslomässigt. Pappa träffade en ny som jag inte gillade så mycket. Jag har aldrig haft en nära relation till min pappa. Hans tjej jobbade på ett ställe, tyvärr gjorde jag ett misstag som jag ångrar så djupt idag.
Jag tog 2-3 nagellack. Detta är ca 3 år sedan. Blev påkommen, och mamma sa till mig att det är bara att göra rätt för sig och betala för det jag tagit. Skämdes enormt men givetvis betalade jag för mig. Pappa var rasande.

Ett halvår senare fick jag jobb inom äldreomsorgen. Där begick jag tyvärr nästa misstag. Tog 300, eller 500 kronor från en av personalen som jobbade där, kommer ej ihåg exakta summan.
Kan lägga till att det ALDRIG skulle falla mig i tanken att ta från dom boende, ALDRIG.

Hur som helst, jag blev påkommen och fick sluta. Hade möte med henne och "rektorn". Dom funderade först på att polisanmäla men sa att jag måste ju kunna söka sommarjobb etc så jag slapp bli anmäld. Mådde så fruktansvärt dåligt, och kommer ihåg än idag när jag var på väg hem. Hur jag planerade min begravning nästan. Ville bara försvinna, den ångesten, skammen och skulden jag kände, tårarna som aldrig ville sluta rinna, fy aldrig känt så som jag gjorde då. 
Jag gick vidare sen, och försökte glömma bort, förtränga det som skett.

Jag har inte stulit något sedan dess och kommer ALDRIG i hela mitt liv göra det igen.
Men nu nästan 4 år senare, känns det som om allting kommit ikapp mig.
Oftast när jag är ensam så jagar de mig. Vad är det som jagar mig?

Jo, ångesten, skammen och skulden för hur jag kunde göra något så idiotiskt, korkat och elakt.
Jag ångrar detta så in i bänken, och vill inget annat än att gå vidare, glömma.
Men jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jo självklart aldrig göra om det igen, det kommer jag aldrig göra, och det är jag inte orolig för. Är bara så orolig för hur jag ska kunna leva med det här.
Jag skäms så ofantligt mycket när jag tänker på detta idag, ibland mår jag illa när jag tänker på hur jag kunde ens genomföra det. Usch ser ner på mig själv när jag tänker på det jag gjorde.

Idag inser jag och vet bättre, att hur dåligt man än mår, så får man aldrig ta något, det är inte ok,
men hur ska jag bli av med ångesten som jagar mig?

Ibland när jag sökt sommarjobb de senaste åren och man läser på arbetsförmedlingen annonser att dom söker inom äldrevården. Då knyter det sig i magen och jag mår illa och känner mig yr.
Ångrar mig sååå oerhört djupt, för det var inget fel på jobbet. Jag älskade jobbet i sig, alla människor jag mötte. Men att jag klantade till mig.

Kan tillägga att jag för övrigt alltid har skött mig och kommer från en kärleksfull familj och har det gott ställt. Studerar nu på universitet utomlands och trivs för övrigt bra med livet och det går bra för mig, förutom dessa känslor.
Vill som jag sagt innan, inget annat än att kunna leva livet utan att behöva påminnas om detta konstant, i den mån jag kan.
När är det ok att släppa taget?
Jag har jobbat de senaste 3 somrarna och skött mig och fått fina referenser och aldrig ens tänkt tanken på att ta något, så jag har verkligen lärt mig av det här.
Känner bara själv att jag är dömd till en sämre människa pga av de misstag jag gjort.
De få som vet om detta, dvs min familj säger att jag måste gå vidare och att jag inte får straffa mig själv som jag gör, men som sagt vill bara ha detta ogjort och ångrar att jag var ung och dum. 

Hoppas någon kan svara med lite tankar som kan hjälpa mig,
Ha det gott därute.