Vågar och ibland vågar inte hoppas.
Hej
40+ och hoppas, hoppas på att snart veta att jag väntar en liten till. Jag har en son på 16 och efter många år och en lyckad GBP op så bestämde sig min sambo sedan 18 år och jag att vi skulle försöka igen. Sagt och gjort och i februari visade det sig att en liten var på g, allt såg bra ut och vi bestämde oss för att efter KUB tester fäller vi bomben för vänner och familj! KUB kom och gick allt såg bra ut, dags för UL i vecka 18, då kom smällen, bebisen var död. Totalhaveri, total katastrof för oss. Dagen efter skulle vi ner till Malmö och föda honom, men det blev hemma på kvällen med ilfart i ambulans till Lund och op på natten. Ett par veckors sjukskrivning för jag klappade ihop fullständigt psykiskt, men har fått enormt stöd från man, släkt, vänner och barnmorska/läkare. Livet återgick i nästan de gamla spåren och vi sa: På det igen. Efterkontrollen hos läkaren efter missfallet visade på cystor på ena äggstocken, men de kan gå bort igen men oron finns.
Nu försöker vi igen, men det är inte lika roligt, jag har blivit en kalenderbitare, har järnkoll på ägglossning och mens, hur tusan ska jag kunna slappna av och bara låta tiden/ ödet/ kroppen/ naturen ha sin gång??? Jag vet jag är långt från ensam, därför vänder jag mig hit, snälla ge mig råd!!!
Tack