Varför väljer jag alltid billiga saker?

Har du funderat på att du kanske inte undanhåller dig något, utan istället gör dig en stor tjänst? Det visar ju bara att det är du som har makt över prylarna och inte prylarna som har makt över dig - något som annars är vanligt i dag. Jag tycker att det låter sunt. Uppmuntra dig istället med att du faktiskt inte behöver de där sakerna och tyck inte synd om dig själv. Vi bombarderas med saker vi påstås behöva och shopping har blivit en sysselsättning och ett nöje, vilket egentligen är helt bisarrt. Vi måste klara tillväxtmålen, heter det. Gå inte på det där, värde finns i betydligt mer jordnära saker.

Jag är likadan. I mitt fall tror jag det bottnar i att jag och maken på snabb tid gått från en student och en lågavlönad till två relativt högavlönade. Nu har vi mer kvar efter räkningarna är betalda än vad vi hade i sammanlagd inkomst för bara ett halvår sen. Men jag är glad att vi inte omedelbart föll i shoppingfällan. För ärligt talat, blir man lyckligare med en väska för flera tusen än en för ett par hundra? Egentligen?

En viktig fråga här enligt mig är "vad gör du med pengarna istället?". Sparar du dem så du har pengar kvar till något stort du behöver sen, som hus/bil/långresa etc? Försvinner pengarna bort på småsaker istället för den där enda stora saken du egentligen vill ha? Köper du en massa saker till andra människor istället för dig själv?

eDantes och Loriyana - vad roligt att ni kan vända det till något positivt. Jag är glad att prylar inte har makten över mig och det är en bra sak men problemet uppstår när man blir alldeles för snål mot sig själv och jag verkar inte hitta en bra balans där.

Me to, jag tycker helt klart att man ska vara ekonomisk men ibland blir man faktiskt lyckligare av en Gucciväska än en väska från H & M. Vi kan ju vända på det också och fråga varför man inte ska köpa en Gucci om man har råd? Blir man mindre lycklig med en Gucci jämfört med H & M? Troligtvis inte. Jag dissar inte dig på något vis så ta det inte så.

Anonym L, där har vi en del av "problemet". Pengarna samlas bara på hög. Jag har betalat av min bostad och bil och har inga lån. Jag köper inte småsaker eller fikar och äter ute för 8000 kr i månaden. Så pengarna skulle inte saknas men ändå så snålar jag mot mig själv så mycket. Jag var inte så här för 15 år sen och då hade jag betydligt mindre pengar än i dag. Jag lägger en hel del pengar på välgörenhet men inte så mycket att jag inte skulle kunna unna mig själv dyrare eller fler saker.

En annan del av "problemet" är ju att jag inte heller tycker att mina närstående ska lägga ut pengar på mig när det är presentdags. Nu hittar jag bara på ett exempel men om min man vill köpa en fin och dyr cykel till mig och tycker att jag ska ha den bästa med allt lull-lull så tvingar jag honom att köpa en billig cykel utan lull-lull för en tredjedel av priset av vad han ville ge mig även om jag kanske skulle vilja ha den lyxigare cykeln helst. Vill påpeka igen att det inte är så att det skulle göra någon skillnad i plånboken om han köpte den dyrare utan det är bara något inom mig som gör att jag får panik om någon vill lägga (mycket) pengar på mig.

Du kanske behöver träna dig själv i att du är värd saker TS. Bestäm en vettig summa i månaden du ska köpa något åt dig själv för. Och sen gör du det, för pengarna är speciellt avsatta för syftet, och känn hur det känns efter några månader.

Jag kan känna igen mig till viss del, köper oftare billigt krafs istället för det jag egentligen vill ha.
Men jag försöker aktivt att motarbeta beteendet, för jag har kommit på att det blir dyrare i längden att inte köpa det jag helst vill ha. När jag får ångest över att jag spenderat försöker jag tänka på hur fin jag kommer vara och hur många gånger jag kommer kunna använda den.

Det är väl inget självändamål att spara? Har du råd så är det bara att njuta av ett dyrare vin, skumpa, restaurangbesök, resor, bilar, gitarrer eller vad som nu får igång dej.

Du kan trots allt inte ta med pengarna i graven. 

Jag är likadan! Presenter? "Äh, jag behöver ingenting.." Julklapp? "Nej tack, vi köper bara till barnen.."

Nya kläder? Sällan! Och OM jag köper nånting till mig själv (för det är bara mot mig jag snålar) köper jag alltid det billigaste alternativet. VARFÖR köper jag skitskor när jag egentligen borde köpa tex ECCO åtminstone? Jag köper superbra vinterkläder till barnen men fryser själv och är blöt hela vintrarna igenom. Och jag byter inte ens storlek ju! Jag KAN köpa ett bar überbra vinterskor och ha dem i ett par år! GHAA!

Min "störning" bottnar i att vi dels har haft det knapert när vi var yngre (unga föräldrar). Vi har fått kämpa oss uppåt/ framåt. Dels var det inte så viktigt med vad jag hade när jag växte upp. Det var stor skillnad i vad jag fick och vad min bror fick (inte samma pappa). Det var faktiskt så att "Äh, det är bara Nape, det är inte så noga..". Min garderob bestod av grejer från realådor. En sommar hade jag kalsonger istället för/ som shorts. De var ju billiga och ingen kommer att se nånting.. *trauma*

Så, här sitter jag idag. 38 år gammal i ett par illasittande jeans (de var billiga) och ful i håret (gå aldrig till en frisör som kostar 150!). Och känner mig smått arg.

Imorgon är det jag som går och köper mig någonting fint. Utan att se på prislappen. Jävlaremig!

Att du lägger mycket pengar på välgörenhet visar ju att du är en givmild människa som tänker på andra, kanske är det det som är grunden till ditt beteende. Du är mer medveten om orättvisorna i världen än de flesta andra, de är mer påtagliga för dig och du vet vad man kan få för de pengar du sparar på att köpa det billigare alternativet. Om jag skulle vara du skulle jag satsa på kvalitet, billiga saker måste bytas ut oftare men om du satsar på en riktigt bra basgarederob, väska, skor, kostym/dräkt om du använder det så håller det länge och blir inte omodernt. För mig är upplevelser viktigare än prylar, res, gå en kurs, gå på teater eller börja med en hobby då går pengarna till något som får dig att må bra mer än bara för stunden.

Jag känner igen mej till en del. Fast ibland när jag verkligen tyckt att jag ska köpa nåt fint, så har det inte varit så bra sak sen, tex dyra glas som inte var så sköna att hålla i som de gamla billiga, dyr märkesjacka som hade dåliga fickor, osv. Så jag tror att det är besvikelsen jag inte vill ha, om man köper det där fina och det inte är 100% bra.

Om man vill köpa nåt fint för att belöna sej själv, för att man är värd det, så tror jag att man ska motarbeta de tankarna. Istället ska man köpa de saker man behöver och som verkar ha de funktioner och det utseendet som man vill ha, är det dyrt och man har råd så är det ok. Hur man kan lägga många tusen på en väska övergår mitt förstånd, men alla har olika smak.

Hoppsan. Vet inte vad som hände med min text.

Det var ett tag sen jag skrev den här tråden men problemet kvarstår. Senaste exemplet var i dag när jag skulle köpa en ny mobil och skulle slå till på en iPhone 5S för att min nuvarande är en 2 år gammal 4S. Så där står jag i affären och säljaren har tagit fram den nya och ska ta betalt när jag ångrar mig och köper den inte trots allt. Gick hem och var inte det minsta ledsen för att jag inte hade en ny mobil.

Förra veckan ville min sambo köpa en ganska fin present till mig men jag sa nej tack. Han tjatade i flera dagar om att köpa den men gav upp till slut med en stor suck och sa "Du vill ju aldrig köpa något eller spendera pengar!".

Varför är jag så här?