Anonym (Jag med) skrev 2013-09-04 09:44:09 följande:
Hej Ts. Jag är likadan och har märkt att jag till stor del ärvt detta tråkiga beteende från min pappa. Han är väldigt pessimistisk. Negativteten hos mig genomsyrar allt jag gör. Jag har blivit medveten om detta sedan jag fick barn och börjat fundera på mina egna föräldrar och hur vi påverkar våra barn. Jag försöker verkligen tänka positivt och se det bra i saker men jag hakar alltid upp mig det mindre bra. Så less på detta och vet inte hur jag ska kunna tänka annorlunda.
Ja, det har verkligen blivit tydligt sen barnet kom, det håller jag med dig. Jag försöker hålla tankarna för mig själv men antagligen märks det att jag blir otroligt stressad. Ska vi iväg på en utflykt kan jag inte bara tänka att å, vad kul det ska bli. Nej, jag tänker att barnet kommer säkert bli ledsen i bilen och kanske åksjuk. Sen kommer det kinkas, sen kommer barnet inte somna när det borde och då blir et värre och sen och sen och sen och sen....
Jag avundas min man som bara kan spontant hitta på något och göra det för att det verkar kul, helt utan en tanke på allt som kan gå fel. Jag är också livrädd för att han ska tröttna på min pessimism och lämna mig, även om vi har ett ganska bra förhållande i övrigt.
I mitt fall har jag inte direkt fått beteendet från någon tror jag, men jag hade en jobbig barndom och det var som en försvarsmekanism att aldrig förvänta sig något bra. Besvikelserna var för många. Föreställde jag mig värsta tänkbara hela tiden kunde jag bara bli positivt överaskad.