Att säga förlåt

Ett barn måste ju tränas med sina färdigheter och det är bara och visa på vad som är rätt och fel, tillslut kommer hon förstå att man säger förlåt....

Men hur länge då? Hon är ändå snart fyra, det är ju inte ett nytt påfund det här. Och hon förstår ju att man ska (när man pratar med henne), är väldigt noga med att andra säger förlåt till henne. Hon VET. Men vägrar ändå själv...
 

Det är jättevanligt. Det ÄR svårt att be om förlåt. Ofta är det många känslor inblandade, man känner sig kanske arg och orättvist behandlad själv, skäms lite och kanske är förskräckt över hur det hela utvecklade sig...

På förskolan där jag jobbar säger vissa barn "förlåt" direkt, automatiskt. Oftast om de råkat göra något som gjorde någon annan ledsen, utan konflikt i bakgrunden. Annars tar jag barnet dit till det ledsna barnet, pratar lite om varför barnet är ledset och ber "förövaren" att hjälpa mig att blåsa (om det gör ont) eller ge en kram eller något annat som kan hjälpa barnet att bli gladare igen. Jag har inga krav på att just orden "förlåt" ska uttalas. Man kan göra förlåt. Huvudsaken är att man stannar kvar och försöker lösa situationen på något sätt så att man är vänner igen. 

Mitt äldsta barn har supersvårt att uttala Förlåt. Hon löser det med att skriva en lapp. Det kan ta ett bra tag innan den kommer, men oftast innan hon ska somna på kvällen i alla fall. 

Tycker Pigglets inlägg säger precis det jag tänkte. Vi har gjort så att vi satt oss åt sidan med vår lille för att prata om vad som hände och hur han tycker att det känns och hur det kan kännas för den andre o.s.v. Så har vi frågat honom vad HAN tycker skulle kunna vara ett sätt att visa att det inte var menat illa, att man vill ställa saker till rätta och att man tycker om den andra. Så beroende på situation så har det kunnat bli olika lösningar. Nu är han 4,5 och har av någon anledning kommit över tröskeln och kan visst uttala ordet förlåt. Men det blir lätt lite slentrianmässigt, så jag vet inte om det är ett framsteg...

Vi har försökt prata om det där och då. Då stänger hon liksom av och tar inte alls till sig någonting. Vägrar svara på någonting o trots att hon normalt är en pratkvarn blir det gräsligt tyst. Och visst, man måste inte säga förlåt, men någon slags gest. Men ingenting.

Vi har försökt prata om det i ett neutralt läge, men når inte fram då heller. Då hamnar vi alltid på den gången få någon sparkade på dagis. Evigt ältande om detta. Tror nästan det är någon slags ämnesflykt.

Jag måste hitta nåt nytt sätt att angripa detta. För det är inte ok att göra nästan vad man vill utan att be om ursäkt. O det blir ju lite knasiga situationer bland andra barn när hon förväntas säga förlåt, inte gör det, och jag får konstiga blickar och kommentarer. Det känns inte riktigt okej...

Vi har försökt prata om det där och då. Då stänger hon liksom av och tar inte alls till sig någonting. Vägrar svara på någonting o trots att hon normalt är en pratkvarn blir det gräsligt tyst. Och visst, man måste inte säga förlåt, men någon slags gest. Men ingenting.

Vi har försökt prata om det i ett neutralt läge, men når inte fram då heller. Då hamnar vi alltid på den gången få någon sparkade på dagis. Evigt ältande om detta. Tror nästan det är någon slags ämnesflykt.

Jag måste hitta nåt nytt sätt att angripa detta. För det är inte ok att göra nästan vad man vill utan att be om ursäkt. O det blir ju lite knasiga situationer bland andra barn när hon förväntas säga förlåt, inte gör det, och jag får konstiga blickar och kommentarer. Det känns inte riktigt okej...

Fån-telefon! Den postade två gånger

I vilka situationer säger ni själva förlåt? När jag var liten/yngre hade jag svårt med ord som "tack" och "förlåt", de låg liksom inte naturligt för mig och jag begrep inte riktigt poängen med att säga dem "för sakens skull", tyckte väl att man kunde visa sig tacksam eller ångerfull på andra sätt. Men i vissa situationer väntades man ju använda orden, och då kändes det stelt och konstlat för mig (gör förresten fortfarande).

Så när jag fick barn tänkte jag att jag skulle ta skadan igen, så att inte de skulle få samma "problem". Började säga förlåt i både små som stora situationer, om jag oavsiktligt råkat stöta till barnet eller välta ner något etc. Så att de skulle få det som en naturlig del i sin vardag.

Kanske kunde det vara en idé att själva använda ordet mer i olika passande situationer, och på så sätt avdramatisera det, om det nu är så att barnet finner ordet svårt, pinsamt eller konstlat?

Jag har faktiskt tänkt lite på det där. Jag vill minnas att jag alltid har haft svårt för tack och förlåt när jag var mindre, därför har jag haft det i huvudet. Tack har aldrig blivit ett problem, "tack mamma" dyker upp i tid och otid. Känns väluppfostrat och bra

Men förlåt. Jag försöker tänka på det och säga det ofta. När jag stöter till, råkar trampa på tårna, eller vad det nu kan vara för situationer. Men jag kan nog inte säga att jag under hela hennes snart 4 år har varit lika medveten om det. Så jag är säkert en stor del av orsaken till problemet, antingen att hon har ärvt eller 'känner av' min mentalitet, trots att jag aktivt  har försökt förändra den åtminstone de sista 1,5 åren.

Jag kommer fortsätta försöka säga förlåt i tid och otid. Föregå med gott exempel. Jag ska tjata på mannen att han gör detsamma, han har viljan men är rätt  disträ ibland. Frågan är om det räcker... 

Vi har inte varit noga med att barnen måste säga förlåt, det känns viktigare att de förstår vad som gått fel och att det inte är ok att säga/göra så. Och att barnen fått "göra förlåt", blåsa på det onda osv. Har en kompis var 4-årige son tvingas säga förlåt under mutor och straff, det känns som om budskspet blir fel då och att så fort man yppat ordet "förlåt" så är allt bra, vare sig man menar förlåt eller inte. Det viktigaste tycker jag är att barnet förstår vad som blivit fel och så kommer ordet förlåt med tiden. Sen kan det ju vara så att precis när det hänt mågot, så är den som gjort fel/dumt fortfarande ledsen och arg eller känner sig förorättad och då kan det ju verkligen vara svårt/kännas fel att tvingas säga så! Om jag och min har haft diskussioner kan man ju faktiskt behöva lite tid för att smälta och ta in och omvärdera innan man ber om ursäkt (om det nu är på sin plats). Släpp fokus på att tvingas säga förlåt ett tag. Min dotter låter för övrigt väldigt lik din, hon är en riktig ältare och martyr! Man kan bli galen!

Ältare och martyr var bra ord ja. Det gör mig lite knäpp ibland. Man SKA ju lyssna på barn och ta vad de säger på allvar - men ibland kliar det i fingrarna att säga "ja jag VET, släpp det nu!!"

Jag ska försöka tagga ner lite med 'förlåtandet' ett tag. Men inte helt - jag gillar inte att hon kan göra vad hon vill och komma undan med det. Även om hon nu oftast är en hyfsat snäll liten skvallerbytta som inte ställer till med så mycket.  

Sen ska jag själv försöka säga förlåt i alla möjliga och omöjliga situationer. Avdramatisera så mycket som möjligt, och få min man att hänga på det också. Tror ni det funkar?

Men - jag är lite nojig. Hur tänker ni andra om det på t.ex en lekplats händer något. Ungar blir ju oense ibland. Men om min dotter nu gör något och jag INTE är där och tvingar henne säga förlåt. Då får man ju liksom onda ögat av andra föräldrar. Vad tänker ni egentligen om föräldrar som INTE uppfostrar sina ungar till att säga förlåt? För det är ju så det ser ut...