Viveka01 skrev 2013-09-18 08:34:33 följande:
jo, men det jag menade var att det ska vara så tyst, dvs att ingen elev pratar, i klassrummet. Tycker att man borde tåla att man andas.. Men oljud utifrån är självklart jobbigt. Tur att min skola inte ligger så.
Att inte gilla att någon andas är faktiskt vardag för de med NPF. Det är en del i vad som gör att de får diagnos. När medmänniskors förmåga att att inte förstå hur svårt det kan vara när man har något inom NPF och "tycker att man borde tåla att man andas..." Då är det svårt att få respons och förståelse för problematiken runt diagnosen.
Det kan ju vara olika dagar också, en bra dag kan kanske de inte tänker på det alls och vissa dagar kan det vara det som avgör om ett enda mattetal kommer göras eller en mening kommer skrivas på svenskan.
Det är inte särbehandling och extra förmåner man ber om för sitt barn, det är enkla lösningar och förståelse för att de dagar som barnet har en jobbig dag, då sätter man snabbt och enkelt in en lösning. Finns det då ett gäng hörselskydd så de som behöver enkelt kan ta så behöver det inte bli så stor sak av det. Ingen blir direkt utpekad och de som inte har satt diagnos av en eller annan orsak, de kan också lätt få möjlighet till att ta hörselskydden och då har man ju även gjort anpassningar utan konstaterad diagnos. Alla vinner på det.
Att någon andas bredvid kan vara väldigt jobbigt. Jag kan försöka förklara hur det kan upplevas för någon med NPF.
Din bordsgranne är lite täppt i näsan, det blir ett lite visslande ljud vid inandning och snörvlande vid utandning. Personen gör en extra snörvel för att få lite bättre luftflöde. Personen med NPF som sitter bredvid inser snabbt att det är förkylning på gång och vet att hen också kommer bli smittat, att bli smittad innebär irriterande snuva, snytpapper som luktar mysko ur förpackningen, hemma från skolan, mer efter med skolarbetet, måste lägga ännu mer tid på det, assistenter, lärare, föräldrar och hen själv blir ännu mer frustrerade.
Att man förmodligen redan har fått i sig viruset från ett dörrhandtag eller för att man själv pillade på snörvlarens suddgummi tidigare tänker man inte på. Nästa gång som snörvlaren gör en snörvel pickar det till i NPF-personen, pick-förkylning, pick-förkylning, pick-förkylning... baciller, illa lukt från snytpapper, sjuk, pick-förkylning, pick-förkylning, pick-förkylning, sjuk, sjuk, sjuk. Visslande ljud-snörvel, visslande ljud-snörvel, pick-förkylning.
Det är det enda som rör sig i huvudet, att då ta upp sin penna och börja räkna är stört omöjligt.
Sen är det en strumpa som var tvungen att ta på sig i morse, den kliar i sömmen. Och det kör en traktor förbi utanför ibland, den håller på att frakta bort grenar som någon har sågat bort med motorsåg från ett träd utanför. Någon sitter och sparkar med foten på ett bänkben, det klingar till som en cymbal i örat varje gång. När någon skjuter ut sin stol skriker det till så det går ilningar längs ryggraden och det kom väldigt oanat också så man blir väldigt rädd, hjärtat dunkar som en stångjärnshammare i bröstet. Det glömmer man av för en sekund för bordsgrannen snörvlar till. Pick-förkylning! Men varför skenar hjärtat sådär? Orsaken vet man inte men det är otrevligt.
Det här är mindre än 5 minuter av en lektion. Kanske 4-5 lektioner under en dag, 5 dagar i veckan. Vad gör ett par hörselskydd i det stora hela för att ett barn ska kunna jobba med sina mattetal, skriva några meningar och inte bli irriterad på sina klasskompisar som man egentligen tycker jättebra om. De som är så roliga och verkar göra så mycket kul på rasterna, de verkar inte bry sig om att någon strumpa kliar varje gång man rör på foten eller går ett steg eller snytpappret luktar så konstigt när man öppnar förpackningen.
Så här är det inte för alla med NPF, en del kanske inte bryr sig ett dugg om de här sakerna, eller inte vet om att de blir irriterade på de här sakerna men kan ändå inte leka med kompisarna på rasterna, det blir bråk, personen klarar inte av när assistenten säger till att det ska skrivas i boken, assistenten kanske tar med bestämd hand och sätter pennan i handen och mer eller mindre tvingar att skriva ett tal. Personen med NPF blir väldigt trängd och känner att man har kommit alldeles för långt in i hens personliga sfär. Det är inte läge för att tvinga fram en skriven siffra. Boken flyger iväg, stolen slängs i golvet, andra barn blir rädda, någon försöker lugna ner och är nära, t.o.m. håller fast för att ingen ska bli skadad.
Det här får en del föräldrar höra av sina barn hemma vid kvällsmaten och ringer och kräver att det där vilda barnet måste bort!
Mmm, eller så kan man göra lite anpassningar, kanske ett par hörselskydd till den som inte vill höra andra andas. Det kanske man inte ska behöva tåla, om man har lite ont av det...