Arg och irriterad utan anledning?

Hej alla kloka!
Jag har ett litet bekymmer med min kille som jag inte alls vet hur jag ska tackla.
Vi har varit tillsammans i snart ett år. Han är betydligt äldre än mig och vi har båda passerat 30. (han med råge)
För att ge lite bakgrund så är jag fullt normalbegåvad, har läst på universitet, bott på många olika ställen och jobbat med många olika saker. Jag har inga begåvnings- eller sociala handikapp. Inte mer än att jag är rätt asocial och föredrar att sitta hemma och läsa böcker framför att socialisera planlöst på fester eller annat. Jag har några nära vänner och ett gäng bekanta jag kan umgås med. Jag lider inte heller av att vara i sociala situationer och har inga problem med nytt folk eller nya upplevelser. Jag är aningens närsynt vilket pojkvännen vet om.

Sedan en tid har min pojkvän börjat bli väldigt irriterad på mig, enligt mig, utan någon som helst logisk anledning. Jag ska ge er några få exempel (av många).
1. Vi har sett en film, när filmen är slut visas dvd-menyn, men något har hänt så man ser inte texten, bara symboler och rader mot bakgrunden som är en scen ur filmen. Pojkvännen frågar mig: "är det där en bomb", jag ser ingen bomb så jag frågar "var då?". Då blir han genast irriterad och säger ilsket att det minsann bara finns tre saker som kan vara en bomb. Jag säger att jag inte förstår vad han menar och ber honom visa varpå han fäktar med handen över skärmen och blir ännu mer sur.

2. Vi sitter vid en sjö en kväll. Pojkvännen pekar och säger "är det där en skarv?". Jag som inte har något fågelintresse och för övrigt inte ser någon fågel säger "jag ser inte". Då bli han sur för jag skulle ju ha ställt mig upp och visat intresse för vad han pekade på.

3. Vi är ute och åker bil. En sträcka vi åkt flera gånger tidigare. Vi passerar en gård och samtidigt som vi passerar säger pojkvännen " där har min kompis "kalle" bott"  "jaha" säger jag och fortsätter titta framåt eftersom jag såg gården innan vi passerade den. Då blir han sur för att jag inte tittar när han säger till. När jag förklarar att jag såg gården och eftersom det var det enda huset i närheten så förstod jag att det var "Kalles" gamla gård är han ändå sur för att jag inte "visar intresse".

4. Vi sitter vid min dator och kollar på hus (bara för skojs skull) en av bilderna är otydlig. Han frågar om det går att zooma in bilden. Jag förklarar att det inte går för bilden har för dålig kvalitet och inget skulle synas bättre om jag försökte. Han blir sur för "han ställde minsann bara en enkel fråga och om jag ändå bara kunde svara på frågan"

5. Idag var vi iväg och handlade. Småkonverserade lite i bilen. Pojkvännen frågar "skulle du vilja snickra?" jag svarar "Näe, jag är inget vidare på det". Då blir han irriterad för så kan jag ju inte säga om jag aldrig har snickrat. Jag försökte förklara att jag aldrig haft något intresse av det men då blev han sur och sa att jag var så rädd för att testa nya saker. Jag blev helt paff. Sedan fortsatte han med att jag minsann är rädd för att lära mig en viss maskin på mitt jobb. Till saken hör att det inte ingår i mina arbetsuppgifter att kunna den maskinen, inte heller har jag behörighet till det.

Punkt tre härovan utspelar sig i princip varje gång vi är ute och åker tillsammans och oavsett om han pekat på samma sak upprepade gånger tidigare.  .

Det här beteendet från honom har kommit sedan i somras någon gång. Han blir irriterad på mig nästan varje gång jag ber honom förklara något, visa igen eller liknande. Och likadant varje gång jag försöker visa eller förklara något. Min slutsats är att han är jävligt trött på mig av någon anledning. Men han hävdar bestämt att han inte är det.

Hur jag än försöker kan jag liksom inte få honom att förstå att vi är olika, vi ser olika saker, vi intresserar oss för olika saker. Är det jag som är knäpp? Jag blir ju liksom inte irriterad om han inte förstår mina förklaringar. Jag försöker förklara igen istället, eller visa igen. (fast då har han ju redan hunnit bli sur i nio fall av tio)
Har någon tips på hur jag ska kunna bemöta den här irritationen? Jag får liksom ingen rätsida på vad som är det egentliga felet, för det känns inte som om det är situationerna i sig utan mer en allmän irritation från hans sida. Jag hoppas ju på något sätt att den där gulliga killen jag hade de första, typ, åtta månaderna ska komma fram igen men nu börjar jag nästan tappa hoppet...
Hjälp!