Lyckligt skild men.....

Hur gör man för att man ska kunna bli känslomässigt fri från sitt tidigare så att det styr eller färgar av sig på mitt framtida liv?

För mig var det känslan av att ha misslyckats med något jag verkligen ville som var värst. Man hade ju satsat allt på det där, och så sumpade man alltsammans- i vårt fall för att vi glömde bort vad som verkligen var viktigt när vi fick det bättre ekonomiskt, osv.

Alla är så inne på att man ska glömma och gå vidare-det var omöjligt för mig för det skulle ju vara att som om alla de åren av mitt liv aldrig hänt.

Nånstans på vägen lärde jag mig att det faktiskt var okej att vara summan av allt jag varit med om. Det var okej att mitt ex hade funnits, att ta med sig de saker som en gång var bra, och lära sig av de som var mindre bra för att göra mer rätt nästa gång så att säga.

Det hjälpte nog att vi blev sams och pratade om saker, långt efter vi gick isär. När jag fick se på honom och säga till honom att du är min historia, det vi delade bär vi med oss, alltid. Och ha kände likadant. Där nånstans tror jag vi båda gick vidare.

För mig var det en sorg för det som aldrig blev. För barnen som aldrig kom, för en massa saker.

Jag har känt samma under många år, efter jag separerade från mina barns mor så hade jag några förhållanden men tyckte att alla följde samma cykel, som det jag hade mina barns mor men lite snabbare bara.  Insåg snart att jag nog inte var redo för ett nytt förhållande  och förblev singel i flera år. Satsade allt på barnen, mig själv, vänner och släkt istället. Nu kanske jag börjar bli redo men jag vet faktiskt inte, har ett sånt bra liv idag med barnen och mina vänner och syskon så ärligt talat så vet jag inte om jag tycker det finns plats för ett förhållande.

Förstår hur du känner. Jag vill inte tillbaka till mitt ex men känner en stor sorg och saknad av att inte leva med mina barns pappa :( träffat en ny underbar man...men hur får man till allt praktiskt? Många barn och många viljor...ex som lägger sig...nya syskon till barnen....osv

Det är ju en sorg i sig att de drömmar och det projekt man hade gick i kras. Barnen blev skilsmässobarn och allt det där man trodde på gick i stöpet. Jag tänker att man alltid kommer att bära det med sig med sorg. Det var ju något som dog. Något viktigt man förlorade. Men det behöver inte vara en svaghet eller något som drar ner en för det. Det kan vara en tillgång att veta att allt inte är för evigt och att inget kan tas för givet. Jag känner mig mer medveten och mer levande på ett sätt. Det är läskigt att veta att människor omkring en kan dö ifrån en eller att djup kärlek kan försvinna men så är ju livet. Det gör kanske också att man kan jobba mer på att hålla den vid liv, när man vet hur skör den kan vara. Mindre bråk om trivialiteter och mer fokus på det viktiga. 

så kan jag oxå känna...jag är mer levande nu!! Och det är en lycka i sig!