Hur ska styvmamman skipa fred med biomamman?
Jag behöver hjälp! Eller stöd/råd åtminstone...
Min sambo och hans ex är i deras andra vårdnadstvist om deras ny sju åriga dotter. Jag tänker inte dra hela historien om dessa tvister, men pappan hålls ren om ryggen då jag aldrig hört honom tala illa om mamman, han har uppmuntrat, betalat och möjliggjort många extra träffar mellan mor o dotter, en bra pappa! Mamman är inte alls en dålig mamma i grund och botten, men hon har gjort några mindre bra val i livet så att dottern kommit i andra hand. När vi flyttade till en annan ort såg hon sin chans att få vårdnaden, det ser ut som att hon kommer lyckas.
Nu är jag såklart inte superobjektiv som bor tillsammans med pappan, men från min synvinkel så har han skött sig imponerande väl i dessa tvister. Han har haft ensamma vårdnaden om flickan sedan 4 år tillbaka då modern valde att flytta till andra änden av landet för att bo med sin kille. Då sågs mor o dotter endast 4ggr per år, under skolloven, om inte pappan pushade på för ytterliga besök. Jag understryker PAPPAN, mamman har inte visat intresse. Nu dock, efter år av tvistande, har mamman fått igenom att flickan ska bo hos henne - vilket hon gör sedan en månad tillbaka. Men detta handlar inte om vem som har rätt till flickan eller ej, utan hur jag som styvmamma nu ska göra? Jag försöker skipa fred mellan våra två familjer, vill bara att vi ska vara sams och samarbeta, men mamman hatar mig! Hon är så spydig och elak mot mig, pappan och mot vår son! Talar illa om oss, skämtar elakt om oss, listan kan göras lång! Jag ser ingen direkt anledning till detta mer än att hon är bitter därför att hon inte haft vårdaden om sin dotter.
Varför vill jag då bli sams med henne, varför kan inte min sambo sköta detta? Låt mig säga såhär, exet var otrogen i över ett år med min sambos bästa vän, som hon några månader senare valde att flytta med till andra anden av landet. Så, pappan håller en "god" ton till mamman, men han har ff svårt att komma närmare henne än så. Han har dock som jag skrev ovan, bidragit med mycket för att mamman ska få se sin dotter. Aldrig pratat illa om mamman inför dottern. F.d bäste vännen pratar illa om pappan varje gång dottern skypar härifrån med dom, inte så sympatisk kille enligt mig.
Jag har från börjat varit den som tagit initiativet till kontakt mellan styvdottern/mamman, just för att jag ville inte att hon skulle tycka illa om, och motarbeta min relation med styvdottern. Jag har varit den som mailat bilder till henne veckovis på dottern, skött mycket kontakt mellan henne och dotter, gett information om dottern, tagit initiativ till gemensamma aktiviteter (som hon nekat till) Har jag handlat fel? Gjort för mycket? Har hon känt sig hotad? Kanske, men jag förstår inte varför man inte som vuxen kan se bortom detta! Är jag för naiv?
Mamman är troligtvis bitter att hon inte fick med sig dottern till sin nya bostadsort då hon flyttade, och hon har på många sätt varit en hemsk mamma under dessa år då dottern bott hos oss. (Hon har tex åkt utomlands istället för att hälsa på dottern som avtalat, struntat i att ringa dottern under perioder, manipulerat dottern, ljugit och smutskastat oss inför dottern ...etc etc) MEN! Jag vet ju att dottern behöver sin mamma, och här ska jag ge mig själv en enorm eloge som faktiskt varit en super styvmamma och tagit ett enormt ansvar för min styvis välmående. Jag har talat så gott om hennes mamma, försvarat hennes handlingar, förklarat för dottern "varför mamma lämnade henne?" och själv betalat mamman resor så att dom ska få se varandra oftare. Hjälpt till på alla sätt. Nu håller jag själv på att förgås av bitterhet, maktlöshet, depression...denna kvinna gör allt för att hämnas på oss nu. Hon kräver 500euro/mån i underhåll - vilket hon fått igenom. Hon låter oss inte träffa dottern mer än FYRA GÅNGER PER ÅR även om vi kommer till henne för att hälsa på så nekas vi. Hon manipulerar dottern att helt plötsligt inte vilja prata med oss - under denna månad hon bott där har hon gått från att kalla mig "mamma" och att vara oss så otroligt nära, till att säga "jag vill inte prata med er, jag vill inte att ni ringer mig mer". Hon har en halvbror som hon är jättenära, min och sambons gemensamma, som hon nu säger "inte behöva se eller prata med mer"...jag är SÅ SÅRAD och bitter på hennes mamma! Jag vet inte hur jag ska tänka för att inte må så dåligt över henne? Och framför allt - få detta att vända, få ett slut på allt hat?
Jag vet att det låter som att jag är nån sorts helgon som försöker vara bra styvmamma och skriva till sambons ex men det är sant! Jag har ansträngt mig så otroligt mycket, jag har gett styvdottern allt jag kunnat och nu...min sambo är i spillror som inte har någon kontakt med sin dotter, han pratar om att vi måste flytta efter henne - dvs jag måste ta med min lilla familj och flytta till ett annat land, till samma stad och område som mamman! BITTERHET! Jag är också helt förkrossad såklart, efter år av psykologiskt lidande, press, ovisshet...pengaförlust - över 150.000 kr betalt i advokatkostnaader utomlands...det har inget slut...
Jag är även så ledsen för att jag som styvmamma inte har någon rätt alls till mitt styvbarn, helt plötsligt rycktes hon ifrån mig och nu får jag bara höra hennes röst säga att hon inte vill träffas/prata med mig mer. Ingen frågar heller hur det känns för mig nu när hon är borta, dom frågar bara hur pappan mår, hon är ju inte "min" på riktigt så jag har därmed mindre rätt att sörja känns det som...det är så fruktansvärt orättvist. Jag måste tänka som att jag åtminstone fanns där när hon var med oss, men usch, det hjälper inte! Känns som jag förlorat mitt egna barn!
Det blev så deppigt det här, och det är riktigt, riktigt deppigt. Kan ni hjälpa mig se vad jag gjort för fel som fått mamman så emot mig? Vad kan jag göra nu för att få det bra? Om min sambo bör säga/göra något - vad ska han då säga? SÅ tacksam för alla åsikter och tankar om detta, känns som jag själv är en enda röra, kan inte tänka klart...
Som slutord vill jag bara säga att alla ni som värderar vårdnadstvist, jag skulle själv som mamma som sett allt detta verkligen värdera alla andra tänkbara sätt innan jag startar en sådan. Jag har svårt att tro att det i många fall är värt det i slutändan för barnen. Snälla föräldrar, tänk många, många extra gånger om det verkligen är det enda sättet...