Kris i relationen - hur fan överleveran?

det är väl jätteskönt att vara fri varannan vecka, hinna dejta å så

Dejta? Jag vill inte vara fri. Jag vill inte separera.

Generellt, skulle jag säga av din text, att du behöver defeniera dig själv gentemot ditt förhållande. Låter som om du gått in i ditt förhållande med hull och hår, utan att fundera på så mycket hur du och din person fungerar i, och mår, i relationen. Du har satt dig själv på undantaget. Och därför blir också chocken så mycket större när det som du lagt ned så mycket tid och energi i, inte visar sig fungera som du tror - för det blir inte som om relationen är dysfunktionell, utan som om du SJÄLV är dysfunktionell. Fast dom två sakerna i verkligheten inte har något med varandra att göra alls.

Jag skulle nog säga att ni ska prova att sepparera ett tag, för att ge dig tid och andrum att hitta dig själv. Jag tror det är något som skulle vara välldigt nyttigt för dig, oavsett vad ni bestämmer er för inför framtiden.

Där håller jag inte med dig ett dyft. Jag är inte vår relation men jag är en del av den och den är en del av mitt liv, konstigt vore annars. Ja vi har haft svackor, det har nog de flesta som varit ihop några år. Allt kan inte vara på topp i en relation konstant, men det är ett stort steg mellan att tycka att det är dåligt och att vilja separera. Jag vill inte separera. Jag tror att man visst kan hitta andrum och tid även i en relation och att det är viktigt att ge varandra. Precis som t är väldigt viktigt att faktiskt prata med varandra. Hur ska jag kunna veta att min sambo tycker det är dåligt om han inte öppnar truten och säger det? Hur ska vi kunna läka och leva tillsammans om han undanhåller saker för mig? Jag vet vem jag är men det behöver inte betyda att jag inte sörjer den del av mig som ingår i en relation med en annan människa. Du tycks veta vad som är nyttigt för mig? Du har fel. Väldigt fel.

Håller inte heller med riktigt. Hur ska man kunna utvecklas och växa som människa om man inte får andrum.. space? Och självklart kan man fixa det i en relation, hur skulle det annars se ut? Skulle bara singlar kunna syssla med sånt som var självförverkligande och berikande?

Jag har varit med om samma sak. Jag ville inte heller separera. Det kom som en blixt från klar himmel. Men i vårt fall så var det totalt slut från hans sida. Inget att lösa, inget att jobba på, han var liksom förbi det redan. Så familjerådgivningen blev för oss ett sätt att få avslut, få göra så att vi i alla fall kunde lämna relationen på speaking terms så att säga. Även om jag var sårad så var det skönt.  

Tack, jo jag tror inte alls man måste separera för att ge varandra tid och rum. Vad tråkigt att det var slut redan innan. Min sambo hävdar att han tror på att det kan bli vi två igen och att han älskar mig men att han tycker det är svårt att komma förbi allt som hamnat ivägen. Jag hoppas och vill att vi ska kunna lösa det. Jag måste bara få honom att förstå att varje gång han väljer att sluta sig som en mussla istället för att prata tar han bort en vit av vår chans att faktiskt lyckas ta oss igenom det. Han kan inte hålla inne saker bara för att han är rädd att såra mig. Vi är liksom förbi det stadiet. Däremot måste vi kunna prata konstruktivt med varandra och inte bärja gräla och där hoppas vi familjerådgivningen kan hjälpa oss.

Hej! Man kan absolut läka en relation och gå vidare, men det kan ta tid. Terapi är underskattat, hitta en samtalsterapeut som båda känner sig bekväm med, vill båda fortsätta så går det. Särbos är inte heller helt dumt för vissa, det är alltid en fråga om hur man kommer överens kring det så att det sker på bådas villkor, inte bara den andres. Att vara varannan vecka-förälder är vanligt, men inte lätt, även detta klarar man av om du ger det lite tid och tar hjälp av exempelvis samtalsterapeut eller någon som du kanske känner och befinner sig i samma situation. Det är när allt uppdagas som det mesta känns oumbärligt och katastrofalt, ge allt lite tid så foxar även du detta! Lycka till.

Idag kom han hem ch berättade att den här veckan inte varit som han tänkt sig. Han hade hoppats på att känna mer och nu vet han inte om känslorna är slut eller inte. Ändå vill han inte separera han vill försöka. Han vill få i terapi och hoppas kunna reda ut allt. Jag vet varken ut eller in. Jag kan knappt andas så ont gör det i mig. Jag skulle överleva som varannan-vecka mamma, fan jag är stark och har alltid varit. Jag klarar mig även om det blir tufft både emotionellt och ekonomiskt men jag vill fortfarande inte. Jag vill att han ska hitta sina känslor igen... Fast jag sa till honom att de kommer inte komma bara han sitter och väntar. Usch livet blev rätt mörkt igen :/

Å nej. Men du, nu vet inte jag hela historien men kan du inte ge honom lite space och tid? Det handlar inte om att du ska finna dig i saker eller så, utan att ett förhållande ibland behöver tid även när det krisar. Du ska inte ge upp än ju, framförallt då ni faktiskt har barn att ta hänsyn till..

Vi har hunnit prata lite till. Han vill inte alls separera, han vill försöka och han vill att vi ska leva som ett par och göra saker tillsammans han och jag och även ha vår vardag för att hitta tillbaka men ändå ger varandra tid och andrum. Och det kan jag ge! Utan problem. Jag är bara inte van att ara den svaga och sköra. Går väl sisådär för mig

Hej TS!

Jag har varit i en sits väldigt lik den du beskriver, men samma känslor du brottas med nu. Jag orkar inte ta upp detaljer men vill skicka några stärkande rader:

Det går, om båda vill och försöker! Vi tog oss igenom det. Och vi är lyckligare nu :)

Vi lär ständigt känna nya sidor hos oss... Att vara den starke innebär även att kunna vara svag, det kräver styrka nämligen..

Tack och tack för din solskenshistoria! Såna behövs!

Euphemua vad klok du är. Vi pratade mycket igår och kramades. Jag sa att jag älskar honom och jag hoppas att min kärlek kan vara stark nog att bära oss båda. Sambon bara krafe mig hårt och tackade mig. Jag tror inte känslorna är borta helt jag tror bara de har gått vilse. Eller kag vill det. Jag vill att det betyder något att han kan skratta med mig, att han har roligt, att han kam prata och inte avskyr allt vi gör tillsammans. Kag hoppas bara att han kan se mig som en partner igen och inte en vän

Tack Fortsätt prata med varandra, både om hans känslor och om dina. Lycka till