Anknytning/otrygga barn

Har du fysiskt eller psykiskt misshandlat dina barn?

Missbrukar du eller din man?

Brukar du skrämma dina barn när de visar känslor?

Då behöver ni absolut hjälp via Bup eller sociala myndigheter.

Det krävs väldigt grova problem i anknytningen för att den ska bli desorienterad.

Anknytningen kan förbättras genom livet men mellan 1 till 3 år gör man mest nytta eller skada.

Jag tror inte dina barn har en desorienterad anknytning om du svarade nej på de 3 första frågorna. Kanske snarare en otrygg-ambivalent. Det hade jag själv till mina föräldrar men det har gått bra ändå

Du kan läsa "Jag törs inte men gör det ändå" av Martin Forster, barnpsykolog.
Den handlar om barns rädsla och oro och hur man som förälder hjälper barn med befintliga svårigheter och förebygga problem.

Tack för svar

Men kan man se på ett barn att det har desorienterad anknytning?

Hur reagerar de när du lämnar och hämtar dem?

Barn med dålig anknytning är ofta antingen väldigt klängiga eller helt undvikande, generellt.

Vid hämtning brukar de ignorera föräldern eller bli arg.

Vid lämning blir de klängiga eller helt undvikande.

Nej desorienterad anknytning manifesterar sig bland annat med att barnet fastnar i "frozen position".
Gråter inte, klänger inte, undviker inte.

De visar apati - en typ av rådjur i strålkastare.

Det är en MYCKET ovanlig form av anknytning för alla barn gör sitt yttersta för att knyta an.

Misstänker du på allvar detta?
Anmäl dig till komet utbildning.
Kostnadsfritt som alla kommuner anordnar samt att de i anslutning ordnar barnpassning till barn över 1 år.

Jag har en snart tvååring som verkar ambivalent, han är hysterisk vid lämning. Första dagarna vid hämtning så reagerade han men va minst lika intresserad av leksaken han hade. När jag hämtade honom igår så sprang han och skrek av lycka när jag kom.

Min dotter år och ser mest rädd ut vid lämning, hon är blyg och tycker det är läskigt samtidigt som.hon tycker det är roligt.

Första dagarna jag hämtade henne så blrv hon ledsen och vände sig mot pedagogen. Hon brukar vilja stanna och leka. Nu när hon gått ett tag blif hon glad när jag eller hennes papps kommer och känns mer avslappnad.

Vi missbrukar inte, däremot har både jag och deras pappa i omgångar mått fåligt, haft inre stress och haft det väldigt jobbigt med släkt.

Jag är rädd att jsg skrämt dom fast jag inte varit medveten om det, eller reagerat fel när de varit arga eller ledsna.

Men båda visar mycket känslor och vågar bli arga och ledsna. Jag har kanske varit för osäker i mitt föräldrarskap.

Tex när hon gör sig illa vill hon inte ha tröst, när vi va på dagis och hon tyckte det blev för rörigt runt henne så ropade hon lite försiktigt på mig men hon stannade till och rörde sig inte. Jag gick till henne då men jag blev lite orolig.

Hon har tidigare betett sig ambivalent.

Jag börjar fundera på om vi inte hjälpt henne förstä sina känslor.

Till alla anknytningshysteriker:

Läs "Hur barnen tog  makten" av psykiatriöverläkare David Eberhard. Det finns olika sätt att se på barnuppfostran. Lita till dig själv och dämpa kraven. Det blir bra för barnen ändå

Tack!