Har du bråkat med syskon som vuxen, vad hände?

Inte jag men sambon och hans syskon var osams om exakt allt när deras mor gick bort i julas. Det har inte löst sig även om allt det praktiska löste sig till sist. Men om hans bror skulle dyka upp hos oss skulle vi faktiskt ringa polisen

Jag är 28 och bråkar med mina systrar jämt. (Är äldst av 3). Vi älskar och hatar hejvillt. Just nu är vi osams för att ..jag minns faktiskt inte, något surt sms tror jag. Så då har de två gaddat ihop sig. Det brukar ge med sig av sig själv efter ett tag. Tycker faktiskt att det är rätt uppfriskande, även om alla runt omkring oss tycker att vi är dumma i huvudet som bråkar om sådana bagateller. Mina systrar är mina bästa vänner, men det finns samtidigt inga som går mig på nerverna som de kan göra.

Jag har brutit med min äldsta syster. Hon är en egocentrisk ärthjärna utan empati, missunnsam, snål, svartsjuk och jävligt märklig på alla sätt och vis. Jag tål henne inte.

Har två bröder och vi bråkar väldigt sällan, men hade ett allvarligt bråk med den ena förra sommaren. Han plockade upp mig på flygplatsen i Göteborg, skulle köra en bra bit till mamma.

Tyckte att han körde som en biltjuv, bad honom sänka hastigheten, sket han i och efter ett tag började vi gräla i bilen. Då kastade han ut mig någonstans utanför Varberg längs vägen, och han gjorde det på riktigt med en avslutande mening som innefattade ordet bitch. Tog in på något sunkigt motell, där blev jag upphämtad av min mamma dagen efter. Vi tjafsar än idag om det där om det kommer på tal, vi är tyvärr lika hetlevrade. Men är inte ovänner så.

Vet inte om det räknas men jag försökte få kontakt med mina syskon för ett par år sen men de hade ingen lust så sa det rätt hårt att de inte ville veta av mig.

Jo då, jag bröt ett helt år med min lillebror i vuxen ålder när han betedde sig riktigt jävla illa. Vi är dock tillbaka som syskon igen men det är inget som garanterar att vi inte ryker ihop igen. Jag vet att han har ADHD med drag av Asperberger och han kan inte alltid rå för sig själv men helskotta vad arg jag kan bli på honom.

Har inte träffat min bror på 7 år.
Har börjat höras på fb lite nu, men vet inte hur det kommer bli.
Han blev ovänner med mina föräldrar och sen slutade han höra av sig till mig oxå. Vi var inte alls ovänner när det hände..

Min man har svåra problem med sin syster, hon är verkligen inte som folk mest och blir vanligen osams med alla inom 24 timmar, om man inte håller med henne om allt hela tiden.

Vi har världens ångest för familjehögtider men det är så synd om syster pga olika anledningar, så båda föräldrarna överbeskyddar henne och låter henne hacka på min man hela tiden utan att säga flaska.

Sjukt jobbigt.

Va ledsen jag skulle bli som mamma om mina barn inte stod nära som vuxna. Det är ju till syrran jag ringer om jag behöver någon att prata med eller om mamma är helt dum i huvudet, typ när hon lovat att vara barnvakt och sen inte kommer m.m

Jag har sagt ifrån till mina syskon. Nu verkar det som om de har någon vendetta tillsammans mot mig. Problemet är bara att jag är liksom inte med i den:)
Jag fattade inte ens från början att de hade gaddat ihop sig och snackade skit om mig så det känns som om de bråkar utan att ha en annan part att bråka mot.
Jag skiter i dem trots att jag är oerhört ledsen, för det tar så mycket energi att fundera och bråka. 

Jag har ingen kontakt med min äldsta syster sedan ca 7år. Vi, eller eg hon, har brutit flera gånger tidigare med mig och de flesta i sin omgivning. Jag önskar verkligen att det inte vore så, och det är en stor sorg att min syster som jag stått så nära aldrig ens träffat min 5åring. Hon ringde i alla fall när han fötts och sa att hon var glad för min skull. Tyvärr får det nog förbli så här för jag klarar inte av att leva mitt liv och ta hand om min familj om jag samtidigt måste handskas med den ständiga dramatiken i hennes liv (hon har förmodligen borderline enligt gemensamma bekanta med utbildning i psykologi och psykiatri). Det som ledde till den slutliga brytningen var att jag blev arg för att hon i sista stund drog sig ur ett arrangemang vilket skapade problem för ett stort antal människor och som dessutom kostade mig en ganska stor summa pengar. Efter det fick jag ett långt brev om hur hemsk jag är som å ena sidan hade åsikter om hennes relation med en gift man, men några stycken längre ner inte visat tillräckligt intresse för denna relation. Jag var så ledsen över anklagelserna i sig, men mest för att jag insåg att jag aldrig kommer att kunna göra rätt i hennes ögon. Hon kräver förståelse och lojalitet på en sådan nivå att nog ingen kan leva upp till det, särskilt inte som hon byter åsikter, värderingar och intressen snabbt och radikalt ibland flera gånger om året.

Min syster och jag är som dag och natt. Allt jag tycker om, det hatar hon. Och hon älskar att tala om det för mig. Så jag har lessnat och i flera perioder har vi inte haft någon kontakt över överhuvudtaget. 

Jag är närmare närmare 40 år och min bror 2 år yngre, vi har inte varit osams sedan vi var barn  (möjligt i  yngre tonåren).

Vi har bara haft småbråk, att någon har sagt något som den andra har blivit sur över. Det händer inte ofta och det är inget som direkt behöver lösa sig. Det går över av sig själv. Men vi har aldrig bråkat om något stort.