Partner till någon med ADHD

Hej!

Jag känner igen så mycket av det du skriver, sitter på jobbet och kan inte skriva till dig nu, ville bara skicka med dig att du inte är ensam och jag återkommer i tråden ikväll! 

Även jag känner igen så mycket av ditt inlägg, jag har pendlat upp och ner med denna mannen, vi är nu nyskilda av förklarliga anledningar, mest för barnens skull. Jag fick sätta deras välmående framför mitt och pappans. Han är olycklig, jag är olycklig.
Inget gott kommer ur att hålla ihop, men inte av att inte vara med varandra heller. Och dessa andra kvinnor. "dom betyder ju inget" för han ja, men för mig då?
Nåja jag hade kanske inte så mycket positivt att bidra. Men att leva med en man med diagnos är inte lätt.

Ojojoj! Din man är precis som jag. Jag har bott själv sedan min skilsmässa för 2,5år sedan och det har varit ett jättearbete med arbetsterapeut mm för att få mig att fungera ok i hemmet. Alla de där basala sakerna är som en stor hurv att genomföra. Sen går man till jobbet och är hur fungerande som helst och sen hem och allt är tokkaos...
Jag blir också grymt irriterad av att spela Fia med knuff för att det är så tråkigt och då liksom kryper det i kroppen samma sak med att stå i köer och folk är sega i kassan. Vill bara kasta grejerna, skrika och storma ut men kan lägga band på mig och stampar mest irriterat med foten tror jag.

Förstår att det är jobbigt! Men har han testat medicin och arbetsterapeut. För mig har det gjort STOR skillnad.

Jag var gift med en man med ADHD (han hade dock inte någon diagnos då). Mycket stämmer in på din beskrivning. Hans impulsivitet gjorde livet väldigt jobbigt. Han kunde lägga alla våra matpengar på en hobbysak för många tusenlappar så att familjen fick låna pengar till mat. Jag kom även på honom otaliga gånger med att flirta eller träffa andra kvinnor. VARJE gång grät han floder och förklarade att det var bara uppmärksamheten han var ute efter. VARJE gång förlät jag honom (jag vet, idiot man är).

Nu är vi skilda. Det var flera jobbiga år med ett impulsivt ex som ena dagen gjorde allt för att få tillbaka en för att sedan vända och kasta så mycket skit på en som möjligt. Han hotade med att ta sitt liv men såklart kom det aldrig till det. NU är det äntligen bra. Han har även fått medicin nu som gör att han själv mår mycket bättre. Fast jag får fortfarande påminna honom om barnens saker och viktiga datum. Skulle aldrig gå tillbaka och leva med en sådan person igen.

Hur vågade ni/ kunde ta steget att lämna? Vad ska krävas? Jag trodde otrohet var min gräns, men tydligen inte:(
Det är ju inte bara ett helvete. Känner igen så mycket ni skriver och främst att känna sig som det viktigaste i världen för att nästa stund vara vatten värd! Denna känslomässiga berg

Tack för era svar.
Jag skriver som Matildda gjorde. Hur kunde ni ta steget att lämna? Vad ska krävas? Jag trodde ju även att min gräns var otrohet men gränsen flyttas hela tiden fram och tillslut vet man inte vem man är längre.

Det är ju som sagt inte bara ett helvete. När det är bra känner man sig som en prinssessa, älskad och att man är nummer ett. Detta för att en stund senare få höra kränkningar och hot. Men jag vet att han försöker och han går i terapi nu. Hur mycket kan förändras med medicin?

Jag känner mig elak om jag lämnar nu. Min man säger hela tiden att han är sjuk, detta är lite av hans ursäkt. Det kanske är sant men det fråntar väl inte ansvaret. Även om de har en diagnos och har svårt med impulskontrollen är det väl inte tillåtet att såra hur mycket som helst? Hur mycket ska man ta innan det är nog?

Även om jag med terapi skulle kunna förlåta har inte min man det tålamod som krävs. Han tycker redan att jag borde glömma och gå vidare. I hans värld har det gått jättelänge och han har ju faktiskt sagt förlåt och försöker ändra sig. Sanningen är att det har gått ca en månad och han är precis densamme. Det som däremot har förändrats är mitt beteende. Jag vet nu hur jag ska bemöta honom vilket gör att det blir färre konflikter men så fort vi grälar kommer allt gammalt och då är det som att vända på en hand och allt han tidigare sagt om att vi klarar det, han älskar mig och kommer göra allt för att det ska bli bra – alla dessa fina ord är som bortblåsta.

Hur tog ni mod till er att lämna? Jag vill inte leva med någon annan men samtidigt inser jag att detta är nog inte kärlek längre.

Behandlas era killar mot adhd? Det blir stor skillnad i hur man hanterar saker om man får medicin och hjälp (och är villig att ta emot hjälp).
Jag har också varit otrogen på ren impuls och betett mig mot mitt ex. Mitt ex hade i stort sett våra barn och en obstinat tonåring hemma. Jag fick hjälp och medicin och min kille som jag har idag säger att han knappt märker att jag har adhd. Jag har så bra koll på när det rör ihop sig nu för tiden att jag då ber om hjälp att reda ut det som jag inte får ihop. Man lär sig att hejda impulser och jag brukar få en känsla i kroppen att den här saken som hela jag skriker efter att jag vill göra nog inte är den mest "ljusblå" idén jag haft och kan hejda det. Skulle aldrig komma på tanken att vara otrogen idag tex.jag tror att det som hjälper är att få sin diagnos, läsa på om diagnosen, lära sig vad det innebär, inse att en diagnos betyder att man får jobba hårdare än vanligt för "vanliga" saker och inte är en biljett att slippa ansvar samt för många så medicin... Jag fungerar idag och har betett mig som ni beskriver era män... Sen så är alkohol något man ska vara försiktig med. Att ha dålig impulskontroll och dessutom tillföra alkohol är ingen jättebra kombo...

Efter ännu en otrohetsgrej när min yngsta var nyfödd så sa jag att NU är gränsen nådd. Jag förlät honom och vi gick i terapi (fast jag kände att han inte riktigt tog det på allvar utan ville bara ha det överstökat). Men jag gjorde ett löfte till mig själv. Nästa gång det händer något liknande så flyttar jag. Eftersom jag egentligen visste att det skulle ske så förberedde jag mig lite mentalt. När dagen kom så var jag helt beredd på att säga "Jag flyttar".

Det var vad jag gjorde, men egentligen borde man kunna lämna på en gång för att förhållandet är dåligt. Det klarade dock inte jag just då. Nu har jag märkt hur ett riktigt förhållande är.

Vanilla- Jag håller med dig om att man kan få en fungerande relation om personen får rätt medicin och lär sig hantera sina impulser. Det kräver dock att personen vill förbättra sig och min man hade inte den motiveringen när han ändå kom undan med allt.

Jag är nog knappast den som ska komma med råd, för jag har inte lämnat, efter att jag förlåtit ett antal snedsteg så kom jag en dag över hans hemliga mail, med alla sexmail, porrsidor och datingsidor där han sökte spänning. Hela min värld krossades och jag la in om skilsmässan strax därefter.

Strax därefter föddes vårt tredje barn och han har varit i högsta grad delaktig. Men hans dryga otrevliga attityd och humörsvängningar blev inte bättre. Snarare värre hela tiden, han har fått sin diagnos, han äter medicin. Men tyvärr lär inte medicinen en karl hur man beter sig :( Men trots att vi nu är skilda så är vi inte det, jag har inte släppt honom helt för på nåt konstigt sätt behöver jag honom, han får hålla sig undan barnen. Men när dom väl sover är det hans famn jag kryper in i än idag. Jag har ingen aning hur man bryter helt, vet inte om jag har styrkan!

Det kanske är så att man inte kan leva med dem och heller inte utan. Min man har funnits i mitt liv i från och till i 10 år och jag har aldrig kunnat släppa honom. Det är även hans famn jag kryper in i och det är han som tröstar fast det är han som sårat. Eftersom han kan vara så två olika personer känns det inte som att det är den man jag älskar som gjort allt onda utan någon annan. Hur sjukt det än låter kan min man få mig att känna mig sååå älskad.
Vi pratade inatt och han förstår inte varför jag är mer arg nu än när allt uppdagades. Jag sa att det var för att han då visade ånger och var ledsen över det han gjort men nu är det som om allt är glömt. Jag frågade om han ångrade det han gjort och han svarar att: "Jag är ledsen att jag sårade dig och jag ångrar det nu när jag ser hur ledsen du är, men jag tänker inte så. Jag ångrar aldrig saker utan blickar bara framåt och kör vidare" . 

I min värld är det först när man känner riktig ånger som man inte gör saken igen, annars har man ju inte lärt sig något. Det måste ju göra ont inombords för att man ska kunna förändra och inse varför man måste förändras. När jag frågar varför? Kan han inte svara utan säger bara att han inte tänkte.  Han förstår inte hur ord kan såra eller att otrohet skadar. Rent intellektuellt vet han det han säger och gjort är fel men han känner inte det som en känsla, vilket jag tolkar är just förmåga till empati. Det känns som jag hela tiden måste påminna honom vad han gjort mot mig/oss som familj för att han inte ska glömma och inte göra om det.

Kan man lära sig känna empati? Och förstå hur andras känslor fungerar? Det kanske är en personlig fråga men Vanilla, känner/kände du empati och förstod du i ditt förra förhållande att du sårade och gjorde fel?

Vet någon om det finns hjälp att få även för anhöriga? Nu får min man hjälp och går till antal psykologer, dels via psyk, dels via jobbet men jag har ingen. Jag har gått till en barnpsykolog då jag sett till vår dotter som tyvärr bevittnat många scener där hot och aggressivitet förekommit och hon ser inte sin pappa som en trygghet. Hon har även sett din mamma ledsen alltför många gånger;( Genom henne har vi fått jättebra hjälp och min man har nu i läxa att varje dag sitta några minuter. Vi ställer en klocka och vi har börjat med fem för att framöver öka successivt. Syftet är att han bara ska vara med sin dotter och det utan tv, padda eller telefon och så ska han leka på hennes villkor. Tidigare styrde han leken till att göra det han tyckte var kul och blev lätt uttråkad. Det här funkar faktiskt och nu kan han få trösta ibland. Det har även stärkt hans roll som pappa. Som flera av ni skriver har även alkohol varit ett problem men sedan fem veckor har inte rört en droppe. Det blir som sagt lätt too much på alla plan ;( Men som sagt han går snabbt vidare och det är nog bara en tidsfråga innan han sitter där med ett glas igen...

Känner ni att ni måste försvara varför ni inte lämnar? Jag känner så hela tiden och det skapar ett inre kaos. Vem är jag som inte lämnar honom? Det känns snart som om vårt förhållande säger mer om mig än om honom. Jag vill så gärna tro att han kan förändras och att vi kan få det liv tillsammans som jag längtar efter.