Ni som överbeskyddar

Tänker ni någonsin på konsekvenserna för era barn?

Detta är en spinoff på tråden om sonen som inte blir bjuden på kalas. Har också en vän vars barn aldrig blir bjuden på kalas. Mamman är jätteledsen över detta. Problemet ligger i att barnet inte är trevligt. Curlat och överbeskyddat till tusen. Föräldrarna var föräldralediga tills barnet var 3. När de var hemma umgicks de med barnet hela tiden. Barnet lämnades aldrig ensamt att roa sig själv en stund. Hemmet såg ut som ett bombnedslag då föräldrarna inte hann städa eftersom de måste umgås med sitt barn. (Detta har mamman själv sagt till mig, så inte något jag bara tolkat in alltså.) Om vi hittar på något ute tillsammans, åker ner på stan t.ex, och mina barn blir hungriga kl 11 så kan vi inte äta för hennes barn är van att äta exakt kl 12 varje dag och då måste barnet få det. Barnet är höjt till skyarna i helt orimliga proportioner. Föräldrarna tävlar med varandra om barnets gunst (även detta har mamman berättat) och blir avundsjuka på varandra när den andra föräldern är tillfällig favorit. Barnet har inga som helst regler hemma utan får göra precis som det vill jämt. Har aldrig hört dom säga åt barnet, inte ens när det brukar våld, kastar mat på matgästerna eller kissar på mattan. (Barnet är 4,5 år) Föräldrarna hade med sig burkmat åt barnet upp till 2-årsåldern. Gud förbjude om barnet fick i sig salt från vanlig mat! Barnet är påpassat och vaktat dygnet runt och knytet i navelsträngen till tusen. 

Detta barn blir alltså aldrig inbjuden av någon på kalas. Är ni förvånade? Det är föräldrarna iaf. De fattar inte varför inga andra barn vill umgås med deras perfekta lilla gudagåva.

Hur tänker föräldrar som beter sig såhär? Är de bara egoistiska eller lyckas de lura sig själva att detta är i barnets intresse? När planerar de att klippa navelsträngen och hur tror de att det ska gå? Hur tänker man sig barnets tonårstid? Fatta att som tonåring vara tvungen att bryta sig loss ur detta! Förklara för mig för jag fattar inget.