varannan vecka förhållande, i över ett år.. vet inte om jag klarar det längre :(

Exakt samma sak här.

Förutom att vi har ett varannan-helg-förhållande och har så haft i två år nu.

Jag är sjukligt less och vet inte hur länge jag kommer fixa det.

Samma här... Lägg till att han har en hobby som tar jättemycket tid när han inte har sitt barn

Eftersom han verkar nöjd och inte har planer på en familj under samma tak?
Är det nog dags att lämna. Du måste ju välja vad som är ok för dig. 

Ta en dag i taget och se det positiva. Inventera möjligheten att förändra något eller fixa en ny rutin som är er?

Jag och min karl har träffats varannan helg i över tre år nu och vi försöker se fördelarna med och hitta möjligheterna att göra det enklare.

Ex på fördelar är tex att slippa bråk kring vad man tror är bäst för barnen.

Slippa bråka om hushållssysslor.

Slippa vardagsgnäll.

Ha tid att göra egna aktiviteter när man är barnfri på vardagarna tex.

Men TS varför flyttar inte ni ihop så ni kan umgås mer för? Om ni nu kan träffas veckan utan barn?

Jadu, det är inte så roligt med distansförhållanden. Jag och min älskling har haft det så i snart ett år. Vi bor ca 1,5 h från varandra. Hans barn är utflugna, mina har jag varannan vecka. Rent teoretiskt skulle han ju kunna vara hos mig när jag inte har barnen, men han jobbar så att säga åt "andra hållet" vilket gör att han skulle få sjukt lång resväg. Vi ses alltså ung varannan helg, ibland varje helg.

Så, det är så här livet är. Vi älskar varandra och vill verkligen få detta att fungera. Det är att gilla läget eller lämna som gäller just nu. Och det positiva överväger - än så länge. Men det är tungt ibland och jag känner mig ensam och klängig.   

Min älskling är otroligt bra på att acceptera läget och klarar av detta mycket bättre än jag. Jag får brottas mer med min längtan och saknad. Men jag vill inte lämna, han är så fantastisk och vi har en jättefin relation. Väl värd att kämpa för.

Ibland dimper jag ner i träsket och känner mig bara låg och är redo att ge upp. Men så försöker jag tänka på allt det positiva vi har, och att det faktiskt finns positiva sidor av att inte nöta på varandra varje dag.

Så, jag tar en dag i taget. Försöker leva här och nu, vara lycklig i min vardag så gott det går. Det är ju inte hur man har det, utan hur man tar det, som de säger. :)

Så länge som det positiva överväger stannar jag. Men om det blir för tungt, och det inte längre känns värt att kämpa för, då får vi väl försöka lösa det eller gå skilda vägar.        

Tack för era svar!! Skönt å höra att jag inte är knäpp som har ett sånt här förhållande.,

Det är så många i min omgivning som sagt åt mej att så som vi har vårat förhållande inte är vettigt.. Och jag tror det påverkat mej.

Jag älskar honom.

Vi bor egentligen väldigt nära 30 min bilväg ifrån varandra.

Anledningen till att vi inte ses på vardagarna i barnveckorna är att vi har fullt upp med olika aktiviteter med aktiviteter till respektive barn och att jag jobbar en del kvällar.

Att flytta ihop är också ett stort beslut. Min pojkvän har ett hus som han och hans barn har bott skälva i i snart 9 år..

Era svar hjälper faktiskt mej att samla tankarna, igen.. Jag har velat fram och tillbaka i omgångar.. Inte för att jag tvivlar på honom utan på situationen.

Ja, jag vet. Man har så lätt en föreställning om hur en "riktig" relation ska vara. Och så jämför man lätt med den. Och då ser det ju inte så ljust ut. Men, till syvende och sist så får man ju kämpa också i relationer där man lever tillsammans. Det finns liksom ingen variant som är bekymmersfri. :)

Det är ju bara du och sin särbo som kan få just er relation att fungera. Och om du behöver ändra något i er relation så måste du dels fundera på vad det skulle vara, och dels diskutera det med honom. Man måste mötas på halva vägen.

Jag har just haft en svacka och när jag uttryckte min ensamhet och frustration över situationen så skrev min älskling "vad behöver du då för att må bättre i situationen som den är nu?". Mycket bra fråga. Jag har ännu inte något konkret svar annat än mer av honom, och det går just nu inte. :)

Rent allmänt behöver man ju närhet (fysisk och känslomässig), bekräftelse och stöd, och vänskap från sin partner. Och om man inte finns på samma plats samtidigt en hel del av tiden så får man hitta lösningar som är tillräckligt bra så att man orkar. T.ex så är det underbart att prata på Skype, för då får jag både se honom och höra hans röst. :)