Är jag sjukt kontrollerande

Jag tror inte jag skulle kunna leva med någon som har ett sådant kontrollbehov oavsett vad orsaken är.

Jag skulle bli tokig av att allt skulle vara på ett visst sätt och om jag skulle villja ha det på annat sätt blir maken tokig. nu berättar jag och mannen allt för varandra men kanske inte på en gång tänk om man glömmer berätta något som den andra anser jätteviktig och då blir skitsur.

Kan du ta ett steg tillbaka och försöka se det från den andres håll? hur är det att leva med en som har ett sådant kontroolbehov?    

Hej ts, 
på ditt inlägg verkar det som om du tänker/känner  jättefort och intensivt. 

Jag gissar  så här: du har ett npf som gör att du har nära till kaos inuti. Det kaoset är svårt att bära och då hjälper det att strukturera upp saker. Alla är hjälpta av att ha struktur i livet men du verkar behöva strukturera upp mer saker än andra människor för att uppnå samma grad av sinnesfrid. Det verkar som om väldigt många saker är lika viktiga att kontrollera eftersom de alla kan leda till kaos. 

De flesta andra har vissa saker som är viktiga att hålla på för att kaos inte skall bryta ut, Andra saker spelar ingen roll om de struktureras upp, eller känns inte som jätteviktiga att ens prata om alls, för de har ingen egentlig betydelse för ens liv. Att adda någon på facebook skulle vara en småsak för mig tex.  

Det är svårt för en partner när kärestan har tusen grejer på listan och alla verkar lika viktiga. Det blir då kaos i huvet på din partner. Även om du kanske har en prio-ordnin, så kan det vara jättesvårt för partnern att memorera den om den innehåller hundra punkter. Det är att exportera kaoset som du ville bemästra genom kontrollen!

Man blir som partner enormt stressad och rädd att göra fel och kan bli defensiv, arg och less för att man hela tiden ställs inför så oändliga möjligheter att göra fel och vara elak. eller så bara tystnar man och känner sig hunsad. 

Jag tror att ni skulle behöva tala om prioriteringar. Vilka tre hänsynstaganden är, på riktigt, viktigast för dig och vilka för honom. 
Och vad ni gör när ni har varsin åsikt om ifall en oförutsedd situation är en småsak eller en stor sak. En strategi för hur ni känslomässigt hanterar att ni har olika världsbild, helt enkelt. 

 

Men det du beskriver är väl typiska aspergersdrag? Det finns i dig, i din personlighet. Lika väl som du har behov av kontroll när det gäller prylar så har du behov av kontroll när det gäller din partner. Om din omgivning känner till din diagnos och vet vad den handlar om så bör de visa förståelse. Visst kan du till en del bekämpa detta kontrollbehov, men utplåna det helt kan du inte, och det borde ingen begära.

Jag tycker inte alls att du verkar sjukligt misstänksam eller svartsjuk, utan tolkar det mera som nyfikenhet och ett allmänt intresse för din partners bekantskapskrets och hans relationer till andra människor. Om han ändå tar illa upp, brusar upp och grälar på dej för detta så skulle det kunna tyda på att han döljer något och kanske har dåligt samvete. Men det kan också vara ren oförståelse och att han bara blir irriterad över att inte kunna ha friheten att göra något alls utan att du frågar ut honom.

Försök prata med honom om det och förklara!   

Hoppas ni kan komma fram till en kompromiss där ni båda har förståelse för varandra och era små egenheter! 

Houdini - Det är okej att du känner så. Jag har inte sökt efter någon som är lik mig som partner även om det egentligen kanske hade vart det enklaste? Mina vänner är däremot mycket mer lik mig, dock utan diagnoser och likande bakgrunder.

Anonym (tänker fort) - ja det gör jag, allt kommer snabbt. Efteråt är lägga till en vän på facebook inget konstigt. Men det är lite reaktionen jag får på min reaktion (som är som den brukar vara) som bekymrar mig. Eftersom det inte är så stort, varför reagerar han så stort för att jag gör det? Lite så med.
Men det är kanske som du skriver att man som partner blir defensiv av att göra fel. Men samtidigt vet han ju att jag inte ser det som fel om jag får reagera och sedan lugna mig?

Anonym (npf) - Jag vet inte om det är typiska för "jag verkar så normal" om man inte lever med mig eller känner mig väldigt väl och eller förstår npf.
Men jag känner att jag måste sluta ha behov av kontroll på människor, min partner även om jag inte ens kan sluta ha behovet av kontroll på mina saker. det är ex en sak, ex en bok, jag som kom bort för två år sedan. Jag vill fortfarande leta eter den och blir irriterad på att den är borta och får en slags panik av det. Det är säker någon form av tvång med men om jag hade fått ha min kontroll utan störningar så hade den ju funnits kvar.
Sedan sägs det ju så att man inte får skylla på sina problem, sin diagnos så därför känner jag det som att jag måste sluta vara jag. Alternativt leva själv.
Det är sant, jag är väldigt nyfiken med och det i kombination med kontroll liknar kontrollerande svartsjuka otroligt mycket. Skulle jag googla på "kontrollerande" och få upp symptom på en sjukligt störd partner som man bör fly ifrån så stämmer en del punkter in.
Ex en sida om psykiskmisshandel så är några punkter så här "- Vill veta allt om dig, visar stort intresse för allt du varit med om.  - Otålig och lättirriterad. - Ifrågasätter småsaker. " osv. Jag känner igen mig i en del som anses sjukt. Jag vill inte vara sjuk på det viset.
Nu blir det bara sorgligt och jag känner så där att jag borde leva ensam för att jag är så svårt med relationer. Att behöva något som är för svår för andra och ja det är svårt.
Svårare när jag känner att jag hamnar i ett konstant "svartsjukt" fack som jag inte känns som mig. Att jag inte bryr mig om han umgås med Anna eller Eva bara jag vet med vem och när?

Men kräva att få veta allt på en gång eller bli arg och sur och att man som partner bara ska ta det, det är mycket att kräva av en människa. Även om man har förståelse för sin partners problem orkar man inte alltid med att vara snäll och förstående. Min man har med största sannolikhet ADD och jag försöker allt vad jag kan för att underlätta för oss bägge men ibland exploderar. Det kan vara en sån enkel grej att han inte tagit ut påsen med kompostsoppor när vi har haft lök i maten, han vet ju att jag hatar lukten av rå lök som stinker i hela huset ;) hur kan han vara så jävla hänsynslös. Tja kanske för han är den han är. Och jag har gått igenom en operation som bla innebär att jag exploderar på en sekund och fräser åt honom, vilket jag var helt omedveten om ;) han blir tokig på mig, det värsta är att jag har tjatat på honom i tio år att han är snäsig och han inte ändrar sig.

Nu är detta inte i närheten men jag försöker förklara att ibland orkar och kan man inte ta hänsyn till att ens partner har en diagnos. För ibland står det en upp i halsen och då exploderar man sen är det bra en tid. Så funkar jag i alla fall  

Om man har ett starkt kontrollbehov kan
det vara bra att leva med någon som absolut inte låter sig bli kontrollerad.
Jobbigt först-befriande sen.

hej ts, 
var inte ledsen! Du har redan kommit en bra bit på vägen genom att reflektera över de här sakerna. Såklart skall du leva i relationer.

Fortsätt att söka och testa strategier  att hantera jobbiga förluster  och sådant som inte blir bra. Det kommer säkert inte vara så att de svåra känslorna försvinner, men du kan säkert lära dig att hantera mycket av det svåra, kanske med KBT ?. Du behöver vara en krävande klient hos neuropsykiatrin så att du får verktyg. 

Ingen,  inte ens de utan npf klarar ju alltid att härbärgera det svåra, heller! Så det måste inte bli perfekt!