mår dåligt efter husköpet

Kommer du att jobba i stan när föräldraledigheten är slut? I så fall får du ju ta lite del av stadslivet också. Men jag kan förstå om föräldraledigheten kan kännas trist när du är nyinflyttad och din man försvinner iväg till jobbet. Men det kommer att bli bättre när du gjort dig hemmastadd.
Ligger huset mycket avsides, eller finns det grannar?
Jag tycker du ska ge huset en chans. Sätt igång och gör det så mysigt och trevligt för er som du bara kan!
Beträffande ekonomin så får vi väl hoppas att din man har full koll. Banken ger ju inte lån om ni inte har möjlighet att klara det.
Vad är det för typ av uppvärmning, eftersom den oroar dig?
Även om ni inte kommer att kunna ge barnen precis allt materiellt så ger ni dem förmånen att växa upp på landet nära naturen och med en frihet som stadsbarn sällan får uppleva.     

Jag jobbar inte i den staden vi bodde i så nej. Vi bor där det finns grannar men det är tyst ändå huset känns för stort och jag orkar inte övervåningen används ju knappt mer är när vi sover.

Vi har direktverkande element yeaaaaa eller inte :/ känner bara sån olust till allt direkt har mannen börjat renovera fixa och allt och jag vill bara ha familjetid men det vill inte han utan han vill fixa annars blir han uttråkad.. Nu ringde han och ville börja med nästa projekt och jag bara gråter.. Det är klart att man kan börja inreda kanske blir det bättre men lusten finns inte där att göra något. Nu är kl äntligen 16 så man kan börja med maten sen går det fort till kvällen så man kan sova :( usch vad har jag gett mig in på

Sälj huset.

Men det känns löjligt efter 2 mån vad skulle folk säga vad tänker banken om en? Kan man veta ens om man trivs eller ej efter två månader?

Gud vad jag känner igen mig.

Vi köpte hus i en liten by där vi inte kände någon. Jag var höggravid med första barnet, arbetslös, sambon var iväg och jobbade. Första månaden hade vi inget internet, inga tv-kanaler och ingen hemtelefon. Hade inga smartphones på den tiden heller. Direktverkande el som vi ville snåla på så jag satt påpälsad under några filtar i soffan hela dagarna och läste böcker om jag inte storbölade. Jag hade ont i hela kroppen och mådde illa, så jag kunde inte ta bussen in till stan mer än ett par gånger innan barnet föddes. Vi hade lite att renovera och maken var igång med detta så ofta han hade tid och jag gjorde det jag kunde. Jag ångrade mig varje dag och längtade bara efter vår lilla mysiga lägenhet inne i stan.

Nu har vi bott här i snart fem år och jag älskar mitt hus så mycket! Vi renoverar fortfarande så smått, men lite i taget och vi älskar vad vi har gjort med huset. Vi har satt in en kamin som sparar pengar till oss och gör vardagsrummet otroligt mysigt. Vi har lärt känna underbara människor, har en av mina bästa vänner rakt över gatan. Jag trivs otroligt bra och njuter av lugnet. Vi har också alla sovrum (och inget annat förutom en toalett) på ovanvåningen och jag älskar det! Får vi besök så röjer vi snabbt på nedanvåningen och ingen behöver gå upp, det är vårt privata område.

Vi kommer antagligen att skaffa oss en lägenhet i stan igen när ungarna flyttar hemifrån, men de är bara 3 och 4 så det lär ju dröja. Jag vill helt enkelt inte sitta i ett stort hus med en stor trädgård när vi bara är två igen, men nu är det perfekt!

Ge det lite tid och känn efter, det kan bli hur bra som helst! Se möjligheterna med huset och sätt er ner tillsammans och prata om vad ni vill göra och sätt realistiska mål!

Lycka till!      

Hur lång tid ska man ge det då? Hade jag kunnat hade jag sprungit härifrån på studs. Ser ju hur min man mår dåligt för jag mår dåligt känner mig så begränsad bara