Bonus mår dåligt över att hans mamma ska flytta ihop.

får pedo vibbar.. 
du/Ni borde försäkra honom att han kan prata med Er, och att ni ger honom tid att prata med er.. det finns ju någon anledning till varför han inte vill bo med mannen..  hur ser boende situationen ut idag, för honom?  

Han bor vv mellan oss! Hos mamman bor de i en lgh som de bott vv med henne i sedan föräldrnas skillsmässa för 8 år sedan.

Självklart är han orolig! Det blir två stora omställningar samtidigt, vem skulle inte vara orolig då? MEN det innebär inte att du ska försöka stoppa förändringarna utan istället behöver du stötta pojken i dem.

Barn ska inte lindas in i bomull och undanhållas alla faror i världen. De behöver ju faktiskt lära sig hantera även jobbiga känslor och se att de klarar av mer än de tror. Efteråt kommer de ut med större självförtroende för att de klarade av situationen.

Försök prata med honom om vad som oroar honom mest och fråga för varje liten enskild del om det finns något han kan göra för att själv göra den lilla delen lättare eller mindre skrämmande. Om inte mamman redan har varit med barnen till det nya området så skulle du och pappan kunna åka dit med barnen. Titta på gården, leta upp busshållplatserna, kolla upp snabbaste vägen till mataffären, osv. Ett område man känner till är inte lika läskigt.

Hur länge har mamman träffat sin nya kille? Måste de flytta från området? Hur långt blir det till kompisarna?

Ni kan föreslå att han kan bo heltid hos er.

Vän:
Hur tror du att pappan hade reagerat om mamman hade krävt hela boendet när pappan valde att flytta ihop med ts?

Handlar det om mamman och pappan eller om barnet? Om barnet mår dåligt av mammans tilltänkta nye sambo så SKA pappan hjälpa barnet, eftersom mamman inte klarar av att göra det, oavsett vad som behöver göras.

Killen är helt normal som tvekar. Han har bott i lägenheten sen han var 4 år, nu ska dom flytta, det är ett stort steg för honom, men inte oöverstigligt. 
Självklart är han tveksam eftersom hans mamma bott själv så länge, men han kommer över det så småningom. När dom väl flyttat och han fått tid att vänja sig, så blir det nog bra. Skulle det visa sig att det inte blir bra, då får pappan agera. Men att börja bråka om boendet nu är bara dumt, då kommer han garanterat att gräva sin egen grav när det gäller ett bra samarbete, eftersom mamman kommer att ta det som att det gick bra när pappan flyttade ihop med ts, men nu när det är hennes tur så ska det slås käppar i hjulen.

Självklar är det jobbigt när det kommer in en ny person som tar tid från mamman och kräver plats osv. Men det är inget speciellt underligt och han får vänja sig, livet är en ända lång förändring. Men sjävklart så ska han få hjälp att bearbeta det och få prata om sina funderingar. Men uppmuntra honom inte att sätta sig på tvären och kräva att allt ska va som det alltid varit.
 

Så om barnet säger sig må dåligt av att byta till högstadieskola nästa år och råka ut för att klasserna mixas, så ska pappan hjälpa barnet och hålla barnet hemma från skolan (för barnet behöver skyddas oavsett vad som behöver göras)?

Att barnet är oroligt över flytten är helt naturligt, det behöver inte ha något alls att göra med mammans pojkvän, utan handlar snarare om att lämna det kända. När mina barn var oroliga över att deras pappa skulle flytta ihop med sin flickvän så stöttade jag barnen i förändringen så att de skulle klara av den bättre. Ingenting hade blivit bättre av att jag höll dem borta från pappan med flickvän.

Nej men herregud! Inte vill jag stoppa förändringar!

Förmärvarande har jag försökt prata uppmuntrande och positivt om denna händelse. Bonus har däremot slutit sig som en mussla och verkar håglös men vill låtsas som inget.. Han har börjat mekaniskt återupprepa meningen: det blir jättebra! Men går undan å ser ledsen ut!