Hur ska jag våga prata med mina föräldrar?

För att vara helt ärlig så tror jag inte att mina föräldrar är medvetna om att de har särbehandlat mig hela livet. Jag tror inte att de är så elaka att de medvetet låter det vara så här.
Hur kan jag på ett fint sätt ifrågasätta eller påpeka hur ledsen jag är över hela situationen? Vi har aldrig grälat eller bråkat så varför det är så här vet jag inte. Och jag inbillar mig inte eftersom maken är bredd att åka och prata med dem då han är helt på min linje...

Jag har två syskon och har mer eller mindre genom hela min uppväxt blivit nonchalerad av våra föräldrar och tiden har lagts på mina syskon.
De har aldrig engagerat sig i min fritid eller min skolgång. Hur mina betyg har sett ut har de aldrig frågat efter och att jag var mobbad i skolan var inget de ville ta tag i.
Visst fick jag mat i magen och kläder på kroppen, men mer var det inte.
Jag är mellanbarn...

Jag har alltid fått klara mig själv och aldrig känt något stöd i någonting. Så fort mina syskon har pipit så har de sprungit benen av sig för att hjälpa dem. Ibland har de inte ens hunnit pipa innan föräldrarna har varit där och så är det fortfarande. Så fort någon av mina syskon är ensamma hemma (deras respektive är borta)så kommer föräldrarna farandes eller så blir de hembjudna till föräldrarna på fika/mat. De tar sig tid för mina syskon och deras barn och ser till att träffa dem minst en gång i veckan och de hittar på saker tillsammans.
Alla kvällar och helger som jag suttit ensam genom åren då maken jobbat har ignorerats totalt. Det verkar inte som om de ens har förstått hur ofta jag är ensam fast jag säger det ideligen till dem.
Hit har de på sin höjd endast tid att komma 4 gånger per år. Och det är inte så att jag bor 50 mil bort utan det handlar om 2 mil. Det är 1 mil längre hit än till ett av mina syskon.
Och det är inte skogsstig hit utan asfalterad väg.
De har aldrig varit med på något som rör mina barn. Inga avslutningar, inget luciafirande osv. Och vi blir sällan tillfrågade om att delta på gemensamma aktiviteter som de ordnar med övriga syskon.
Vi får dock vara med vid jul.

Mina syskon umgås med varandra och hjälper varandra, men jag blir aldrig tillfrågad och jag har själv försökt få till ett umgänge med dem, men när jag inte får någon som helst respons ger jag upp. De hör bara av sig när det är något de vill ha eller låna.

Jag har vid väldigt få tillfällen verkligen bett mina föräldrar om hjälp. När jag verkligen har behövt deras stöd, men de har inte hjälpt mig utan ignorerat min önskan.
För ett par år sedan hände det en sak i släkten och jag kände att jag ville ha deras stöd. Jag bad om det och mamma lovade att de skulle höra av sig. Visst hörde hon av sig, men endast för att meddela att de hade tagit med mina syskon på det som jag bett dem om och jag blev inte tillfrågad då och inte senare heller...

Jag gråter inombords hela tiden över att få veta allt som de gör med mina syskon, men som jag inte får vara med på. Alla saker som vi har bokat att vi ska göra, men som avbokas, men inte pga sjukdom utan att något annat dök upp. Alla tvivel jag har på mig själv. Allt jag gör för att försöka få dem att älska mig och vilja vara med mig. Vad gjorde jag för fel redan som 6-åring då de valde att ta "avstånd" ifrån mig?

Hur kan jag på ett snällt sätt lägga fram att jag mår skit?

Anonym (Skriv?)

Äldre 21 Sep 18:09

#1

Jag antar att du allmänt har svårt att framföra dina tankar/åsikter till dina föräldrar?

Du känner att du behöver framföra det på ett "snällt sätt", men farför ska du tassa på tå när du mår dåligt? Gå rakt på sak istället, berätta som det är: att du käner dig utanför.

Jag tror dock att det kan vara svårt för dig att framföra allt på en gång, genom att "bara" sätta dig ner och prata med dom. Så jag tror att ett brev där du skriver ner alla dina tankar och känslor (utan att linda in ngt), kanske gör mer nytta, så att du får fram hela budskapet?

Hur är din relation med dina syskon? Har ni någonsin pratat om detta, eller har ni inte heller en särskilt bra relation?

Du får INTE skuldbelägga dig själv för det dina föräldrar har gjort! Det är föräldrarnas ansvar att se till att ens barn mår bra, och dina behov har uppenbarligen blivit åtsidosatta. Jag har svårt att förstå hur de själva inte kan se att de särbehandlar dig, när de verkar ha en bra relation med dina syskon. Det kan vara så att de helt enkelt blundar för sanningen, eftersom du inte sagt något tidigare?

Hoppas det löser sig!

Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 21 Sep 18:31

#2

Anonym (Skriv?) skrev 2013-09-21 18:09:30 följande:

Jag antar att du allmänt har svårt att framföra dina tankar/åsikter till dina föräldrar?

Du känner att du behöver framföra det på ett "snällt sätt", men farför ska du tassa på tå när du mår dåligt? Gå rakt på sak istället, berätta som det är: att du käner dig utanför.

Jag tror dock att det kan vara svårt för dig att framföra allt på en gång, genom att "bara" sätta dig ner och prata med dom. Så jag tror att ett brev där du skriver ner alla dina tankar och känslor (utan att linda in ngt), kanske gör mer nytta, så att du får fram hela budskapet?

Hur är din relation med dina syskon? Har ni någonsin pratat om detta, eller har ni inte heller en särskilt bra relation?

Du får INTE skuldbelägga dig själv för det dina föräldrar har gjort! Det är föräldrarnas ansvar att se till att ens barn mår bra, och dina behov har uppenbarligen blivit åtsidosatta. Jag har svårt att förstå hur de själva inte kan se att de särbehandlar dig, när de verkar ha en bra relation med dina syskon. Det kan vara så att de helt enkelt blundar för sanningen, eftersom du inte sagt något tidigare?

Hoppas det löser sig!

Tack för ditt svar!

Relationen till mina syskon är sådär. Vi firar födelsedagar, men inte mer. Det yngsta syskonet ringer enbart när det är något den behöver ha eller vill låna.
Det andra har nog aldrig ringt.
Jag har försökt att bjuda hit dem när det inte är födelsedagar och ibland kommer de, men de bjuder inte tillbaka. Jag har försökt att spontant åka till dem och de säger att det är så roligt, men de kommer aldrig in hit även om de så åker förbi på vägen 50m ifrån vårt hus.

Att jag inte redan från början har sagt ifrån beror nog mer på att jag har intala mig att jag bara har inbillat mig allt. Det var först efter många år som jag "vågade" öppna munnen och tala ut om det hela för maken för jag var rädd för att han bara skulle bekräfta mina misstankar om att jag inbillade mig, men han höll ju med mig i att de särbehandlar mig.
Sedan har jag väl haft så svårt för att acceptera att föräldrar kan behandla sina barn så här. Om vi vore osams vore det en sak eller om de vore lika dana mot alla oss barn, men hur kan man göra så här mot ett barn?

Är också inne på att skriva ned en lista på allt så jag inte tappar bort mig helt när jag väl får mod till att prata med dem...

Anonym (kurator?)

Äldre 21 Sep 18:51

#3

1. Skriv ett brev. Sen om du läser upp det muntligen eller skickar det till dem är upp till dig, men mycket bättre att du strukturerar det först och sen pratar med dem.

2. Kontakta en kurator eller psykolog via t.ex. vårdcentralen. Du kommer antagligen att må bättre av att prata med dina föräldrar, men om de särbehandlat dig hela livet så är det inte så stor chans att dom plötsligt tar ansvar för det eller ändrar sig. Det är och kommer att vara en sorgeprocess för dig att bearbeta, antagligen liknande om nån av dem dog. Det hjälper att ha ett proffs som stöder dig i det, och som hjälper dig att läkas. Du behöver antagligen också hjälp med att förbättra din självbild, komma tillrätta med jobbiga tankar och självkritik och stärka din självkänsla. Destruktiva tankemönster är svåra att bryta, det är mycket lättare med proffshjälp.

Anonym (Brev)

Äldre 21 Sep 18:55

#4

Tycker också du ska skriva brev, lättare för de att läsa och fundera över det du vill få fram. Hur har dina syskon varit som barn och hur är de som vuxna? Är de såna som alltid behöver hjälp för att klara av ngt? Kan det vara så att de ser dig som den starkare personen som de tar för givet klarar sig själv? Återigen, skriv ner allt. Ta några konkreta exempel och fråga varför och om de har något intresse över att få en bättre relation till dig och din familj.

Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 21 Sep 19:06

#5

Anonym (kurator?) skrev 2013-09-21 18:51:30 följande:

1. Skriv ett brev. Sen om du läser upp det muntligen eller skickar det till dem är upp till dig, men mycket bättre att du strukturerar det först och sen pratar med dem.

2. Kontakta en kurator eller psykolog via t.ex. vårdcentralen. Du kommer antagligen att må bättre av att prata med dina föräldrar, men om de särbehandlat dig hela livet så är det inte så stor chans att dom plötsligt tar ansvar för det eller ändrar sig. Det är och kommer att vara en sorgeprocess för dig att bearbeta, antagligen liknande om nån av dem dog. Det hjälper att ha ett proffs som stöder dig i det, och som hjälper dig att läkas. Du behöver antagligen också hjälp med att förbättra din självbild, komma tillrätta med jobbiga tankar och självkritik och stärka din självkänsla. Destruktiva tankemönster är svåra att bryta, det är mycket lättare med proffshjälp.

Jag försökte prata med en kontakt på vårdcentralen för något år sedan, men hon var inte intresserad av att lyssna på gamla saker.
Ville jag ha en relation så fick det helt enkelt vara så att jag bara fick sluta må dåligt och köpa läget att det är som det är.
Kanske fel av mig att förvänta mig att få prata ut och få lite förståelse och lite stöd för att komma igenom det, men, men...

Anonym (Hur?) Trådstartaren

Äldre 21 Sep 19:10

#6

Anonym (Brev) skrev 2013-09-21 18:55:56 följande:

Tycker också du ska skriva brev, lättare för de att läsa och fundera över det du vill få fram. Hur har dina syskon varit som barn och hur är de som vuxna? Är de såna som alltid behöver hjälp för att klara av ngt? Kan det vara så att de ser dig som den starkare personen som de tar för givet klarar sig själv? Återigen, skriv ner allt. Ta några konkreta exempel och fråga varför och om de har något intresse över att få en bättre relation till dig och din familj.

Jag upplever dem inte som krävande för de har aldrig behövt vara det eftersom det ändå har sopats rent framför dem. Upplever inte att det har ställts några krav på dem. Det var mer krav på mig att sköta hushållssysslor än på dem. Visserligen är jag glad att jag tidigt fick ta ansvar för matlagningen på helgerna då det lärde mig att laga mat, men det hade kanske varit mer rättvist om vi alla hade delat på det.
Storasyskonet är väl bättre än det lilla på att klara sig själv, men samtidigt så är väl lilla bättre på att be om hjälp eller bara kasta ur sig något så nappar både föräldrarna och det andra syskonet direkt.
Jag får ju inte ens hjälp om jag så ber om det klart och tydligt.

Anonym (kurator?)

Äldre 21 Sep 19:14

#7

Anonym (Hur?) skrev 2013-09-21 19:06:29 följande:

Jag försökte prata med en kontakt på vårdcentralen för något år sedan, men hon var inte intresserad av att lyssna på gamla saker.
Ville jag ha en relation så fick det helt enkelt vara så att jag bara fick sluta må dåligt och köpa läget att det är som det är.
Kanske fel av mig att förvänta mig att få prata ut och få lite förståelse och lite stöd för att komma igenom det, men, men...

Försök hitta en annan kurator. Det handlar mycket om personkemi.

Jag har själv gått o mindfulness-baserad kbt-terapi. Och visst handlar mycket om nuet, och om att komma vidare och hantera livet som det är. Men samtidigt så måste man ju bearbeta det som varit för att förstå hur man funkar och reagerar, och känna igen dom svåra situationerna.

Jag gick i terapi först några månader med en kurator och bearbetade i princip bara barndomen. Sen mådde jag bättre å tog paus, gick in i väggen ett år senare och gick hos både jobbets psykolog och vårdcentralens kurator. Totalt gick jag runt ett år, i början varannan vecka, sen mer sällan. Och även om vi inte grävde ner oss i det som varit så fanns det ju alltid med varje gång, i nån grad.

Anonym (Skriv?)

Äldre 21 Sep 20:37

#8

Anonym (Hur?) skrev 2013-09-21 18:31:06 följande:

Tack för ditt svar!

Relationen till mina syskon är sådär. Vi firar födelsedagar, men inte mer. Det yngsta syskonet ringer enbart när det är något den behöver ha eller vill låna.

Det andra har nog aldrig ringt.

Jag har försökt att bjuda hit dem när det inte är födelsedagar och ibland kommer de, men de bjuder inte tillbaka. Jag har försökt att spontant åka till dem och de säger att det är så roligt, men de kommer aldrig in hit även om de så åker förbi på vägen 50m ifrån vårt hus.

Att jag inte redan från början har sagt ifrån beror nog mer på att jag har intala mig att jag bara har inbillat mig allt. Det var först efter många år som jag "vågade" öppna munnen och tala ut om det hela för maken för jag var rädd för att han bara skulle bekräfta mina misstankar om att jag inbillade mig, men han höll ju med mig i att de särbehandlar mig.

Sedan har jag väl haft så svårt för att acceptera att föräldrar kan behandla sina barn så här. Om vi vore osams vore det en sak eller om de vore lika dana mot alla oss barn, men hur kan man göra så här mot ett barn?

Är också inne på att skriva ned en lista på allt så jag inte tappar bort mig helt när jag väl får mod till att prata med dem...

Självklart är det svårt att acceptera att de behandlat dig som de gjort, det är inte konstigt alls att du känner så, då det är ett stort svek från deras sida.

Och dina syskon har nog tyvärr tagit efter dina föräldrar, det är ju trots allt föräldrarna som lär en rätt och fel. :/

Är det stor åldersskillnad på er? Och är ni av samma kön alla syskon?

Det ska ju självklart inte spela någon roll med varken kön eller ålder, men tyvärr kan det ju vara så att dina föräldrar tycker det är okej att särbehandla tjejer och killar.

Min sambo har två systrar, och han blev hela uppväxten särbehandlad, fick inte utöva någon sport, trots att båda systrarna fick pröva på både det ena och det andra, samt ha egna hästar... Min sambo hade inget självförtroende då vi först träffades, och det tog år innan han vågade sätta ner foten gentemot sina föräldrar, som självklart inte alls tycker att de har gjort ngt fel... Vissa människor har helt enkelt för dålig självinsikt, och för stort ego. Som någon annan skrev till dig, så är det inte alls säkert att de ändrar sig, även om du förklarar för dem hur du mår, så den biten får du också vara beredd på. Men det bästa är ändå att berätta.

Och att gå till en kurator eller psykolog tycker jag också var ett bra tips! Det hjälper alltid att få prata av sig med någon som är objektiv! :)

Hur ska jag våga prata med mina föräldrar?

INNEHÅLL