Totalt förälskad i min psykolog
Hej på er.
Ja... som rubriken säger. Jag är så förälskad i min psykolog. Satan har flugit in i mig
Snälla någon jag kom från ångest in till det här. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vilket skämt!
Nej, jag vill inte ha ett förhållande, ingenting med honom! Jag är gift och älskar min man så mycket men jag kan inte få ut denna manliga psykologen ur huvudet på mej. Jag känner mej dum, hemsk, idiotisk och som en amatör. Varför lyckas jag alltid sabba för mej själv? åååååååååååååh arg jag blir.
I början av vår kontakt såg jag inte ens honom, tänkte inte ens på honom. Gick helt osminkad och ful klädd. Nu när han har hjälpt mig ur min ångest och fått mig att blomma så dunkar hjärtat på mej när jag tänker på honom.
Jag känner mig så oproffsig. Jag försöker lämna mina känslor hemma och fokusera på min terapi men så fort jag är där så blir jag nervös, tar på mitt hår hela tiden, är rädd för att se tjock ut och ja allt det där ni vet man gör när man är typ lite småkär i någon. Snälla sätt inga etiketter nu på mej. Jag vet att det är olagligt och omoraliskt och allt vad ni vill kalla det. JAG vet och jag håller med men mina känslor håller tydligen inte med.
Jag tycker han är så vacker, han är så snäll och fin. Jag vill bara kyssa honom när jag ser honom! Träffade honom senast idag. Kunde inte fokusera på mej själv utan på honom. Jag kunde inte slappna av.
Jag vill inte byta psykolog, jag vill inte byta til någon annan. Jag vill ha den här psykologen för han är duktig och bra. Jag kommer bra överens med honom helt enkelt.
Han frågade mig idag om hur länge jag tycker jag behöver ha terapi och då sa jag tills jag når mina mål men berättade för honom att jag får ångest av att ha vetskapen om att han inte kommer finnas i mitt liv för alltid. Jag blir så ledsen. Allt skulle kännas så tomt på något vis.
Vad ska jag göra? Ska jag berätta detta för honom? USCH, jag kommer att dö om jag gör det! Jag vet inte vad jag ska säga till honom och hur jag ska lägga upp det! Tänk om han verkligen nekar mig så hårt att jag kommer skämmas så mycket så att jag vill dö? Tänk om han säger du måste byta psykolog nu? Då har jag ju saboterat precis allting. Då är jag på ruta ett igen. Tänk om det blir lika jobbigt för honom att ha vetskap om att jag tänker på honom och har känslor för honom samtidigt som vi ska få vår terapi att fungera?
ÅÅÅÅÅÅH... så jäkla jobbigt. Kanske bäst att bara vara tyst. Men hur rättvist är det då mot mej själv?
Snälla, om ni har varit i liknande situation kan ni väl berätta för mej vad ni gjorde och hur ni gjorde?
Vad är rätt i det här fallet? Jag vill ha kvar honom så länge som jag bara kan.
Jag ångrar dagen jag satte min fot på mottagningen. Nu sitter jag och räknar dagar och timmar tills vi ska ses igen.
Vilket misslyckande...