Får enorm ångest av hur andra lever!!
Jag får ångest av hur andra lever sina liv. Det känns så inrutat, mekaniskt, planerat. Ingen verkar kunna göra någonting NU, allting händer i framtiden och de betar av saker allt eftersom. De har sina kalendrar. Inbokade möten. Planderad after work. Hämta barn på dagis. Lämna på aktiviteter. Fredagsmys med hela familjen. Ett par glas vin när barnen somnat. Pilates på tisdagar och bikramyoga på lördagar. Inspireras av Malin Berghagen och "utveckla sin spirituella sida".
Semestrarna planeras långt i förväg. Kanske reser de utomlands, för en upplevelse. En vecka på barnvänligt hotell, all inclusive så de behöver aldrig lämna hotellområdet. Om de inte tar sig en avstickare, förstås. Hyra bil för en dag och åka upp i bergen och se på utsikten. Så wild and crazy man kan vara. Lever här och nu. Tror dom.
Barnen trilskas och bråkar, men vad vore livet utan ungar?
Det äkta paret bråkar. Ingen lämnar på grund av barnen. Någon är otrogen. Livet rasar. Då är det bara att ta tag i det och genast gå i terapi. Läsa självhjälpsböcker. Tänka positivt. Måste vara vid liv för fortsatt planering. Prata ut hos bästa väninnan. Planera in en weekend till London, för omväxling.
Tidningsrubriker som "så får du vardagen att gå ihop", "hitta balansen i vardagskaoset", "Lotta inspirerar andra: 'så blev jag fri från depressionen" får mig att vilja kräkas. Allt jag känner är tråk, tråk, tråk. Och folk är så upptagna med att planera allting att de glömmer att de egentligen inte har någon framtid. Någon får en cancerdiagnos. Två år kvar att leva. Oj då. Snopet. Inte visste hon att hon var dödlig. Livet ställs på sin spets. Alla unnar henne att göra saker utanför lådan. Resa jorden runt. Bestiga Himalaya. På bara två år ska ett helt liv levas. För hon har inte levat, bara planerat för en framtid som aldrig någonsin kommer komma.
Ingen är medveten om att de ska dö. Alla kan dö imorgon. Verkligen ALLA. Ett blodkärl sprängs i hjärnan, en buss hinner inte bromsa, planet störtar. Varför ska det krävas en helt extrem händelse för att folk ska vakna ur sin koma? Alla stressar. Alla härjar. Ingen kommer någonvart. Förutom hon med cancern. När hon dör blir folk så chockade. De visste inte att man inte lever för evigt.
Jag vet att jag kommer dö. Jag vet inte vad jag ska göra om en vecka. Jag kan aldrig lova någon att vi ses det datumet den tiden. För jag vet inte om något annat kommer hända. Något jag bara hoppar på. Jag har aldrig haft en fast anställning. Hu, tre månaders uppsägningstid! Barn är inte ens att tänka på. Fick en kommentar från en chef en gång när hon ville att jag skulle gå från 40% till hundra: "alla jobbar heltid, varför ska du vara ett undantag?"
För att jag vill inte bara jobba. Stressa med familj. Somna i tid så man orkar upp. Om och om och om igen, i ett never ending ekorrhjul. Usch och blä, bara jag tänker på det blir jag livrädd. De som är inne i allting säger att jag är orealistisk. Kan inte ta ansvar. Är lat.
Jag är betydligt mer realistisk än dom. Jag tar ett enormt ansvar över mitt eget liv, genom att veta att jag kan dö när som helst.
Jag VET att alla inte lever så som jag har beskrivit. Kanske bara kärnfamiljen som knappt finns längre. Om ens det. Men ändå. Det är den bilden jag har av det normativa samhället. Det som krävs av en. Och jag hatar det med allt jag förmår. Och nej, jag är ingen trotsig rebellisk fjortonåring som lyssnar på Ebba Grön.
Jag kanske är som hon med cancern. Jag har försökt ta mitt liv och nästan lyckats. Undkom med en hårsmån.
Nån klok sa att "bara den som lever med döden på sin vänstra sida lever på riktigt" och det ligger något väldigt sant i det.
.
.
