Anonym (knäckt mamma)

Äldre 25 Sep 10:14

31 svar

Hur hantera 6-åring?

Beskrivning av problemet för nån som orkar läsa:
Har 3 barn, den äldsta 6 år. Jag arbetar mycket samt har huvudansvaret för barnens lämningar och hämtningar från dagis och 6-års. Det fungerar sådär... Jag är morgontrött och inte på särskilt bra humör på morgonen kl 6. Då ska två barn som är som barn är mest äta frukost och kläs på för dagen. Sen har vi 6-åringen. Vet inte om hon är som andra barn eftersom hon är den enda 6-åring jag känner på djupet. Saken är den att hon alltid har krävt mycket mer av allt vad vi föräldrar kan ge än vad de andra två kräver tillsammans!

En morgon kan se ut såhär: Jag går in och väcker henne. Säger god morgon gumman och försöker låta glad fast jag egentligen är piss-trött. Får till svar nåt som låter som en gris som grymtar- sen drar hon täcket över huvudet. Tar fram de kläder som hon ska ha och säger att vi måste gå upp nu. Då blänger hon på kläderna och säger ALLTID att det där ska hon inte ha på sig, trots att vi bestämt sen dagen innan. Då går jag ut och väcker de andra istället- hjälper dem med kläderna. Vid frukosten så är hon antingen tvärsur eller babblar hysteriskt om allt möjligt, men äter inte sin frukost utan att man hela tiden måste påminna om att vi kommer att komma försent om inte... 1000 gånger om. Sen till det verkliga bekymret: Påklädning av ytterkläder under tidspress. Det spelar ingen roll om det är typ 0 grader ute så ska hon ha de finaste skorna, INTE övedragsbyxor och ingen mössa. Ibland packar jag då ner dessa saker i väskan så får hon frysa på vägen till skolan men idag ledsnade jag på henne. Jag tvingade henne att klä på sig. Skrek. Hon hånflinar tillbaks. Kastar kläderna på mig. Jag hotar med att åka utan henne. Hon gråter. Jag försöker igen.. Klä på dig nu, snälla, rara söta...... Hon klär gråtande på sig bara för att en sekund senare KASTA av sig alla kläder igen när det är 20 minuter tills skolan börjar och vi har samma tid att åka bil dit. Vi har stått i hallen i snart en halvtimme. Jag får panik. skriker att hon får skärpa till sig och har nåt j-a fel i skallen som aldrig kan göra som jag säger. De andra barnen ser rädda ut för mig. Samvetet svällar över och jag börjar att gråta. Så ledsen över att varje morgon ska sluta med att jag vrålar nåt hemskt till henne. Väl på skolgården så gråter hon och vill inte släppa mig. Säger förlåt mamma.. osv. Känner mig helt handlingsförlamad. Knäckt. Har ont imagen och sjukskrivit mig från jobbet idag. Maken förstår inte problemet då hon aldrig bråkar med honom. Han kan inte lämna pga sina tidiga arbetstider. Vad F-N ska ja göra??? Går under som mamma.

Hannah76

Äldre 25 Sep 10:22

#1

Hur vill hon göra på mornarna?

Eterisk

Äldre 25 Sep 10:29

#2

Varför blir så du så provocerad och arg över det du beskriver i din text? Det tycker jag att du ska fråga dig, för mig låter det inte din 6-årings beteende särskilt besvärligt alls.

Jag tycker att du ska göra något annat än det du gör. Om du känner dig trött och sur på morgonen så tycker jag att du ska berätta det. "Fy bubblan, så trött och sur jag är på morgnarna, jag är verkligen ingen morgonmänniska", fråga om du får krypa ner hos henne en stund och ligg där och filosofera ihop över dagen och vad man kan göra åt morgonsurhet och fundera tillsammans över om solen är morgontrött, om månen är sur, hur djuren gör för att väcka varandra och annat stuff som kommer upp.

Fråga henne vad hon har för lösning angående kläderna. Säg som det är: "Jag trodde att vi var överens om att det här var vad du ville ha på dig. Om du har ändrat dig så innebär det att du måste snabba dig att välja eftersom vi annars får för lite tid till allt annat som behöver göras. Du vet - jag behövs på mitt jobb, ingen annan kommer att göra det jag får betalt för att göra. Så jag måste helt enkelt dit väldigt snart även om det innebär att du måste gå med rumpan bar. Om du vill kan vi förstås köra klädlotteri i morgon, då drar vi tre plagg ur en hög och så får vi se hur vinst-outfiten ser ut!"

Skrika hemska saker får du helt enkelt inte göra. Det måste du lägga av med. Finskorna kan du lägga undan, de behövs väl bara på kalas. Mössa behövs inte ännu, gillar hon kanske öronmuffar?

Trött mamma

Äldre 25 Sep 10:30

#3

Jag kan bara säga att jag vet hur du känner. Har det nästan likadant med min 5½ åring. Är aldrig samma tjafs när deras pappa ska lämna henne på dagis. Vet inte hur ni har haft det själva med föräldraledigheten? Här har det blivit jag som stannat hemma trots att vi ville dela på det. Det tror jag påverkar en hel del om hur barnen beter sig. Den som har varit hemma/närvarande mest får oftast mer tjafs och bråk upplever jag. Hon testar sjukt mycket mina gränser och jag liksom du bryter ihop mellan varven och beter mig illa själv. Blir skogstokig på mitt eget humör men när den där stressen ploppar fram så är det kört :( Tror det är en jävligt jobbig fas som de måste ta sig igenom tyvärr. Mitt enda råd är att försöka förklara varför du blir galen på henne och skriker när det blir stressigt. Ta denna diskussion när ni är lugna dock :) Fråga henne själv om vad hon tycker hade varit en bra lösning på problemet. De är väldigt smarta de små liven och kanske känner sig mer hörd om hon får vara med och bestämma en plan för hur morgonrutinerna ska gå till?! Kram!

Anonym (morgonsur)

Äldre 25 Sep 10:40

#4

Anonym (knäckt mamma) skrev 2013-09-25 10:14:18 följande:

Beskrivning av problemet för nån som orkar läsa:
Har 3 barn, den äldsta 6 år. Jag arbetar mycket samt har huvudansvaret för barnens lämningar och hämtningar från dagis och 6-års. Det fungerar sådär... Jag är morgontrött och inte på särskilt bra humör på morgonen kl 6. Då ska två barn som är som barn är mest äta frukost och kläs på för dagen. Sen har vi 6-åringen. Vet inte om hon är som andra barn eftersom hon är den enda 6-åring jag känner på djupet. Saken är den att hon alltid har krävt mycket mer av allt vad vi föräldrar kan ge än vad de andra två kräver tillsammans!

En morgon kan se ut såhär: Jag går in och väcker henne. Säger god morgon gumman och försöker låta glad fast jag egentligen är piss-trött. Får till svar nåt som låter som en gris som grymtar- sen drar hon täcket över huvudet. Tar fram de kläder som hon ska ha och säger att vi måste gå upp nu. Då blänger hon på kläderna och säger ALLTID att det där ska hon inte ha på sig, trots att vi bestämt sen dagen innan. Då går jag ut och väcker de andra istället- hjälper dem med kläderna. Vid frukosten så är hon antingen tvärsur eller babblar hysteriskt om allt möjligt, men äter inte sin frukost utan att man hela tiden måste påminna om att vi kommer att komma försent om inte... 1000 gånger om. Sen till det verkliga bekymret: Påklädning av ytterkläder under tidspress. Det spelar ingen roll om det är typ 0 grader ute så ska hon ha de finaste skorna, INTE övedragsbyxor och ingen mössa. Ibland packar jag då ner dessa saker i väskan så får hon frysa på vägen till skolan men idag ledsnade jag på henne. Jag tvingade henne att klä på sig. Skrek. Hon hånflinar tillbaks. Kastar kläderna på mig. Jag hotar med att åka utan henne. Hon gråter. Jag försöker igen.. Klä på dig nu, snälla, rara söta...... Hon klär gråtande på sig bara för att en sekund senare KASTA av sig alla kläder igen när det är 20 minuter tills skolan börjar och vi har samma tid att åka bil dit. Vi har stått i hallen i snart en halvtimme. Jag får panik. skriker att hon får skärpa till sig och har nåt j-a fel i skallen som aldrig kan göra som jag säger. De andra barnen ser rädda ut för mig. Samvetet svällar över och jag börjar att gråta. Så ledsen över att varje morgon ska sluta med att jag vrålar nåt hemskt till henne. Väl på skolgården så gråter hon och vill inte släppa mig. Säger förlåt mamma.. osv. Känner mig helt handlingsförlamad. Knäckt. Har ont imagen och sjukskrivit mig från jobbet idag. Maken förstår inte problemet då hon aldrig bråkar med honom. Han kan inte lämna pga sina tidiga arbetstider. Vad F-N ska ja göra??? Går under som mamma.

Det är alltså inte vanliga 6-årsfasoner, utan hon har alltid varit besvärlig?

Jag tror att många mammor har det stressigt och jobbigt på mornarna, men det verkar som om den här 6-åringen är lite utöver det vanliga. Hur fungerar hon i förskolan? Hur är hon när hon kommer hem?

Är det lika jobbigt på helgerna när ni är lediga? Hur kommer syskonen överens?

Anonym (knäckt mamma) Trådstartaren

Äldre 25 Sep 10:43

#5

Trött mamma skrev 2013-09-25 10:30:55 följande:

Jag kan bara säga att jag vet hur du känner. Har det nästan likadant med min 5½ åring. Är aldrig samma tjafs när deras pappa ska lämna henne på dagis. Vet inte hur ni har haft det själva med föräldraledigheten? Här har det blivit jag som stannat hemma trots att vi ville dela på det. Det tror jag påverkar en hel del om hur barnen beter sig. Den som har varit hemma/närvarande mest får oftast mer tjafs och bråk upplever jag. Hon testar sjukt mycket mina gränser och jag liksom du bryter ihop mellan varven och beter mig illa själv. Blir skogstokig på mitt eget humör men när den där stressen ploppar fram så är det kört :( Tror det är en jävligt jobbig fas som de måste ta sig igenom tyvärr. Mitt enda råd är att försöka förklara varför du blir galen på henne och skriker när det blir stressigt. Ta denna diskussion när ni är lugna dock :) Fråga henne själv om vad hon tycker hade varit en bra lösning på problemet. De är väldigt smarta de små liven och kanske känner sig mer hörd om hon får vara med och bestämma en plan för hur morgonrutinerna ska gå till?! Kram!

Jag brukar prata med henne när vi lugnat oss och då får jag alltid känslan av att hon tycker det var en skitsak som hände och att jag förstorar upp det. Men för mig är det jobbigt när jag helt emot mina egna principer står och skriker och svär. Det är som om det slår slint.. Har aldrig slagit henne eller nån annan av de andra barnen heller- den spärren sitter stenhårt, men istället så är det som jag går sönder inuti. Jag orkar helt enkelt inte alltid. Jag är, förutom maken, helt ensam om barnen. Ingen släkting eller anhörig som kan avlasta oss. Vi har barnvakt max en gång per år. Vi har delat föräldraledigheten ungefär 30/70 där jag tagit 70%.

Anonym (knäckt mamma) Trådstartaren

Äldre 25 Sep 10:47

#6

Anonym (morgonsur) skrev 2013-09-25 10:40:09 följande:

Det är alltså inte vanliga 6-årsfasoner, utan hon har alltid varit besvärlig?

Jag tror att många mammor har det stressigt och jobbigt på mornarna, men det verkar som om den här 6-åringen är lite utöver det vanliga. Hur fungerar hon i förskolan? Hur är hon när hon kommer hem?

Är det lika jobbigt på helgerna när ni är lediga? Hur kommer syskonen överens?

Hon har väl alltid varit lite mer av allt, tror jag. Eftersom jag har 2 andra barn så märker jag stor skillnad. Dagis och nu 6-års har inget att anmärka på. Hon är väldigt dominant och hårdhänt mor sina syskon hemma, särskilt pojken. Det är vårt andra stora problem- hur hon är mot dom. Är så rädd att hon har en diagnos!

Fröken OK

Äldre 25 Sep 11:02

#7

Min 6-åriga tjej testar också mina gränser nästan så att det blir löjligt. Vi kan verkligen ryka ihop! Jag är den som blir mest provocerad av henne och jag tror att jag är den hon blir mest arg på (hon har pappa och 11-åriga storebror också som kan reta henne till vansinne), men å andra sidan är det mig hon oftast vänder sig till. När det knyter sig för henne (när hon är arg, inte kan förklara eller får fram vad hon menar etc) så är jag den som förstår/"översätter". Vi är EXTREMT lika hon och jag, på gott och på ont. Jag tror att hon tycker att det är skönt att jag alltid förstår henne, men eftersom vi är så lika kan vi bli galna på varandra också. Säger ofta till mig själv "hallå, hon är faktiskt bara sex år!".

Det är mycket som händer i hennes lilla kropp. Hon slutar på dagis, ska helt plötsligt vara stor och gå på 6-års, det händer mycket både i kropp och huvud och det, i samband med din morgontrötthet (jag är själv inte så rolig på morgnarna, hur tidigt jag än går och lägger mig), är en rätt dålig kombination.

Jag kan inte komma med råd, men jag kan säga att jag tror att vi är rätt många mammor därute som har det jobbigt just med våra 6-åringar, kanske speciellt döttrar. (Tror tom att 6-års åldern kallas för "lilla tonåren".) Men jag kan trösta dig med att jag tror att det är en fas. Visst har min dotter alltid varit... "jobbigare" (i brist på bättre ord)... än sin storebror, men det har aldrig varit såhär pass jobbigt. Just nu kämpar jag mer med mig själv, än henne. Jag går upp bra mycket tidigare än vad som egentligen behövs, just för att jag tror att hon ärvt mitt morgonhumör och vi ska slippa behöva stressa och nu, äääntligen har vi i princip helt konfliktfria morgnar...

Strykekramar till dig!

Ps; måste dock hålla med Eterisk; att kalla henne för saker gör nog mer skada än vi tror :/

Vecka 12

Anonym

Äldre 25 Sep 11:02

#8

Låt henne klä på sig vad hon vill.

Bråka inte om frukosten, hon får väl mellis sen?

Gör påklädning av ytterkläder till nåt kul.

puss

Äldre 25 Sep 11:04

#9

Vaddå "testar gränser"? Vad för gränser? Om mamma fortfarande tvingar i en frukost? Vad är det för gräns som ska testas?

Gränser ska anpassas, inte påtvingas.

Anonym (knäckt mamma) Trådstartaren

Äldre 25 Sep 11:05

#10

Fröken OK skrev 2013-09-25 11:02:08 följande:

Min 6-åriga tjej testar också mina gränser nästan så att det blir löjligt. Vi kan verkligen ryka ihop! Jag är den som blir mest provocerad av henne och jag tror att jag är den hon blir mest arg på (hon har pappa och 11-åriga storebror också som kan reta henne till vansinne), men å andra sidan är det mig hon oftast vänder sig till. När det knyter sig för henne (när hon är arg, inte kan förklara eller får fram vad hon menar etc) så är jag den som förstår/"översätter". Vi är EXTREMT lika hon och jag, på gott och på ont. Jag tror att hon tycker att det är skönt att jag alltid förstår henne, men eftersom vi är så lika kan vi bli galna på varandra också. Säger ofta till mig själv "hallå, hon är faktiskt bara sex år!".

Det är mycket som händer i hennes lilla kropp. Hon slutar på dagis, ska helt plötsligt vara stor och gå på 6-års, det händer mycket både i kropp och huvud och det, i samband med din morgontrötthet (jag är själv inte så rolig på morgnarna, hur tidigt jag än går och lägger mig), är en rätt dålig kombination.

Jag kan inte komma med råd, men jag kan säga att jag tror att vi är rätt många mammor därute som har det jobbigt just med våra 6-åringar, kanske speciellt döttrar. (Tror tom att 6-års åldern kallas för "lilla tonåren".) Men jag kan trösta dig med att jag tror att det är en fas. Visst har min dotter alltid varit... "jobbigare" (i brist på bättre ord)... än sin storebror, men det har aldrig varit såhär pass jobbigt. Just nu kämpar jag mer med mig själv, än henne. Jag går upp bra mycket tidigare än vad som egentligen behövs, just för att jag tror att hon ärvt mitt morgonhumör och vi ska slippa behöva stressa och nu, äääntligen har vi i princip helt konfliktfria morgnar...

Strykekramar till dig!

Ps; måste dock hålla med Eterisk; att kalla henne för saker gör nog mer skada än vi tror :/

Tack för att du svarade. Jag vill verkligen inte kalla henne för dum i skallen osv. Det är som om någon annan i mig tar över när jag blir sådär vansinnig. Och det skäms jag över.

Hur hantera 6-åring?

INNEHÅLL