Det är inte så enkelt

Och när tiden ändå hinner i fatt. Ja för det gör den. Tider av oerhört självhat och total avstängning. Tryckte ner mig så långt ner under all värdighet och bodde där i många långa och tunga år.
Jag verkligen avskydde hela mig själv, allt jag var och allt jag inte var. Det var med överallt. För att överleva dövade jag känslor på alla vis jag kom på.
Destruktivitet var vardag.
Har i omgångar varit inlagd på klinik för min ätstörning och störda sätt att leva. Går på samtal där nu med.

Nu är jag två barns mamma och lever med min sambo i vårt hus. Har ett fast jobb men är just nu mammaledig i ca ett år framöver.
Jag vet vad jag ska passa mig för och låta bli att göra eller ens tänka för att inte falla är något fel håll igen.
Men min känsla i kroppen är åter tung och trots att jag vet att det kan bli så här när jag är trött så vet inte den ätstörda ock kroppsfixerade delen det.
Har nästan planerat hur jag ska börja gå och gå och gå. ....