Vi med depression.
Det är lätt att säga till en person att man förstår hur den mår, men att verkligen leva sig in i den situationen personen befinner sig i är en helt annan sak. Att känna sig värdelös, ensam och jämt tro att det är ens eget fel, att man självmant har valt att må på ett visst sätt.Man kan inte se på utsidan hur det känns inuti.
Ett leende gör inget mirakel, det ger bara ett hopp, ett hopp som snabbt kan förändras till en mörk oändlighet.
Det finns läkare utan gränser.
Vart finns vården med möjligheter?
Varför betraktas vi som diagnoser och inte som människor?