Hur mycket förstår en 3 åring av en separation mellan föräldrarna?

Som skilsmässobarn vid fyra års ålder kan jag säga att man fattar egentligen ingenting. Det som märks är att ena föräldern inte finns där som vanligt och att man flyttar till ett nytt ställe, om det nu blir så. Dessutom kan relationen innan spela roll. Mina föräldrar bråkade aldrig så för min del var det bara en försämring, medan jag kan inbilla mig att man kan tycka det är rätt skönt när bråkiga föräldrar separerar.

Det man ska veta som förälder är att barn har inget begrepp om samliv och sådant. För mig var det ologiskt att flytta eftersom mina första år var med två personer. Lite svårt att förklara för ett barn begreppen samliv, relationer och sexliv. Det kan vara svårt att säga varför en relation tar slut till ett litet barn. Ska man säga att man är ovänner? Ordet "ovänner" och "osams" kan ju vara  väldigt negativa för barn då de kan associera det med att man bråkar och slåss och hatar varandra.

Begreppet kärlek förstår man inte riktigt, i alla fall inte sånt som är i ett förhållande. Barnets kärlek till föräldern är inte samma som kärleken vuxna emellan.

Det bästa är nog att förklara som det är. Man kommer inte bo med varandra längre för man kommer då bli osams. Detta kan ett barn relatera till eftersom de själva kan gå varandra på nerverna om de umgås för mycket.

Jag upplevde även en andra separation som 18-åring och hade då mycket bättre förståelse för förhållanden. Där kunde jag även ifrågasätta varför mamma inte hade lämnat tidigare då jag såg hur hon vantrivdes.

Alltid svårt att skiljas med barn i bilden men bäst är att vara ärlig och tala med dem så att de förstår och GLÖM INTE ATT VISA GRÄNSLÖS KÄRLEK TILL BARNEN. Det är inte deras fel att man separerar. Använd dem inte som vapen i eventuella konflikter.

Jag var 3,5 när mina föräldrar skildes. Jag fattade inte så mycket. Grejen är att mina föräldrar intw var ovänner på nåt sätt så det blev ingen jätteskillnad, mer än att pappa och storasyster (6 år) flyttade ut. Vi träffades ofta. Hade inte vv eller vh, vi träffade pappa när vi ville. Mamma o pappa bodde ca 10 min promenad från varandra. Har alltid firat jul o påsk o sånt ihop, och mamma bjöd in pappapå middag o vise versa typ varje helg. Har även ett landställe i skärgården som mamma äger men pappa har alltid haft fri tillgång dit så ibland åkte vi ut med mamma, ibland med pappa och oftast med båda. Och pappa har fortfarande nyckel dit, de skilde sig 1991 :)

Jag är skilsmässobarn sedan 7 års ålder (25 år) och håller med föregående talare, man fattar ingenting. Jag har ett fåtal minnen av mina föräldrar tillsammans (då bråkade de) och har aldrig lidit av att ha separerade föräldrar. Jag minns att de berättade det lugnt för mig och min två år äldre bror mitt under Småstjärnorna (hehe). Något i stil med "Pappa ska flytta" eller "Vi kommer inte bo tillsammans längre". Min bror tog det hårdare än mig, tog på sig papparollen hemma hos mamma direkt, så kanske den magiska gränsen kan vara där någonstans (9ish).

Jag och min bror bodde varannan helg hos pappa till att börja med, gick sedan över till varannan vecka. Det funkade för mig men inte för min bror som tränare fotboll, hockey och gud vet vad, det blev för rörigt rent logistisk, och han gick tillbaka till varannan helg. Jag bestämde själv när jag var 15 att jag inte ville flytta fram och tillbaka och bodde då heltid hos mamma. Tilläggas bör att pappa självmant backade både ett och två steg och vi hade därför tveksamt kontakt då och väldigt sporadisk idag (varannan månad typ). Han har erkänt själv att han drog sig undan och att det inte var så smart.

Min totala utvärdering - jag led inte. Och då kan mina föräldrar knappt ens prata med varandra. Däremot önskar jag att min pappa hade varit mer aktiv i mitt liv, så kanske vi hade haft hyfsad kontakt idag. Min mamma står jag varandra extremt nära.