Fler som vill ha tillbaka ett svin?

Tack så mycket för ditt stöd! Det betyder mycket just nu att höra o läsa om andra som har lyckats skaffa ett liv.
Min man var också otrogen och jag upptäckte alltihop när han hade avslutat det. Då försökte han ljuga ihop en mildare förklaring och tyckte jag var nojig som inte trodde på honom. Bedyrade hur sant det var det han sade. Tills allt fullständigt brakade loss. Men tänk att han alltså hade varit beredd att leva vidare med de lögnerna. Det gör mig rädd!
Jag irriterar mig så mycket på att jag kryper för nån som har svikit mig så innerligt. Efter otroheten har han dessutom inte heller legat i för att ta sig uppåt. Tvärtom, det omogna sviniga har bara väckt sig större o större. Nu behandlar han mig som att jag är vem som helst. Vi är fortfarande gifta herregud! Men det är bara på papperet som han säger.
Vi har ett barn tillsammans o jag har två sen innan. Mitt mellanbarn har alltid kallat honom pappa. Känns riktigt hårt att min son nu bara blir struntad i för att det inte är min mans ansvar. Han tar efter en hel sommar nu hand om vår gemensamme son men jag har honom mer pga hans jobb som han bara accepterade att byta tider på utan att kolla nåt som helst med mig.
Jag vill att han ska älska mig, det skulle göra mig tryggare inbillar jag mig. Men jag vet ju att jag inte älskar den han blivit. Hur kan man känna så vridet?

Jag sitter här nu i vårt gemensamma hus i väntan på att hitta en lgh till mig o barnen. Vill bara bli av med huset o allt som påminner om vårt liv. Han struntar fullständigt i alltihop o betalar inte ens på skulderna med ursäkten att huset skulle ha sålts redan då han först tyckte det dvs när jag var i totalkris vid hans otrohet. Det var ju helt otänkbart för mig såklart. Han flydde till en lgh som han betalar hyra för o då vill han inte betala mer här menar han.
Snacka om att inte ha empati öht. Det är fö en stor brist hos honom. Han har lämnat sitt äldrebiologiska barn helt, bara valt bort efter barnet var tre år. Han kan ge en främmande människa stryk o rycka på axlarna åt det. Han kan hamna inför rätta för urkundsförfalskning o blåneka o inte ha minsta ångest inför rättsprocessen. Psykopatvarning säger jag.
Och denne man har jag gett 7 år av mitt liv. Det är det jag är så lurad på. Jag känner att jag  investerat i fel man. Den som jag en gång för alla valde typ..

Jag fick barn när jag var 18 år med en kille det såklart inte höll med eftersom vi var barn själva. När barnet var 4 träffade jag en man som jag kände väldigt starkt för (moderskänslor) som jag blev gravid med. Han blev som förbytt och det gick fullständigt åt skogen när barnet var 1.5 år. När det barnet var precis 3 träffade jag denne man som blev pappa åt mitt mellanbarn. Jag var klar med barnafödande tänkte jag , m en vi  var ju menade för varann o allt var helrätt så nog skaffade vi ett kärleksbarn som nu är 5 år.
Det var på nåt sätt min chans till familjeliv med honom o mina tre barn. Men så sitter jag här nu själv 33 år med 3 barn med 3 män. Känner mig värdelös.
Har just börjat plugga o tvivlar så starkt på mig själv.
Har en bästa vän som stöttar mig enormt. Plus min mamma. Och jag har just fått en terapeut. MEN han vill att jag slutar med 2 av 4 mediciner som jag tvingats äta för all min ångest sedan ett halvår tillbaka -8då allt uppdagades om "vem" han var) Hur ska jag klara det?!
Samtidigt förstår jag att man inte kan tillgodogöra sig terapi ordentligt om man inte vågar släppa lös ångesten. men jag är så rädd att bli totalångestladdad och inte klara nånting.

Hur klarar du att "leva" med honom i ditt liv idag? Med tanke på att ni har barn ihop? Hur reagerar han på att du inte vill ha honom? Om du vill svara alltså... 

Klart jag vill svara dig! Jag tycker så otroligt synd om dig, som befinner dig i den här situationen!

Mitt ex lovad också en massa saker, sa att han var ärlig, bla bla bla bla bla! Jag fick snoka reda på fakta, och fick ständigt mina farhågor besannade!
Han blev "vän" med en tjej på sitt jobb, som han både flirtade med, och anförtrodde sig åt! Han skrev om OSS, vårt liv, han utelämnade mig och barnen, ALLT fick hon veta! Även det mest intima! Och jag har läst skiten! Inte allt, men en del! Och det jag läste var otäckt, RIKTIGT otäckt! Hur kan en människa, som man lever tillsammans med, utelämna en så totalt till en annan kvinna!?!? DET skrämde mig! Jag kände att jag inte visste vad det är för sjuk människa jag lever med, som är kapabel till att göra såhär! Helt otroligt!

När jag upptäckte detta, hade det pågått i två år. Om de hade sex eller inte, vet jag inte, och det är för mig ganska ointressant i det här läget! Hur som helst, så försökte vi lappa ihop vårt förhållande! I 1,5 år försökte vi, men jag hade så klart INGEN tillit till honom längre! Allt som kom ur hans mun var lögner för mig, jag kunde inte tro på någonting! Han hade brutit med henne, sa han. Han ville leva med mig, sa han. Vi hade "nolltolerans" gällande lögner..
Ja, självklart så var allt bara lögner! Han hade inte alls brutit med henne! Jag snokade reda på att han hela tiden fortsatt sin kontakt med henne! Jävla svin!
Idag "umgås" dom, men han hävdar fortfarande att det inte är något mellan dem!!!?? Tar han mig för idiot, eller? Precis som du beskriver "ditt svin", så har mitt ingen som helst empati eller förståelse för andra människor! Han har BARA sig själv i huvudet, ingen annan! Vidrigt!

Idag är jag helt över honom, vill ha så lite som möjligt med honom att göra! Men vi har en son, och viss kontakt måste vi ha! Det funkar för det mesta, , men jag tycker väl inte att han sköter vår son så bra gällande hygien och så, så jag är ofta irriterad på honom, och vi tjafsar en del. Vi bor nära varandra, för sonens skull, och det går ganska bra. 
Jag är bara sååå glad över att jag kunnat gå vidare, och att jag inte vill ha honom mer! Men det tog mig låååång tid att komma hit, där jag är nu! Länge, länge önskade jag att vi skulle vara en familj.. Men jag insåg också att jag aldrig skulle kunna må bra med honom!

Jag LOVAR dig, att du kommer må så mycket bättre utan den här mannen! Sakta men säkert, börja med att skapa ett nytt hem för dig och dina barn, ordna upp allt kring separationen. Det kommer att ta tid, det får du vara beredd på, men till slut kommer du se att det är det bästa alternativet både för dig och barnen! 

Önskar jag kunde hjälpa dig mer, och stötta dig, jag gör det genom att skriva här! Fråga gärna på, jag svarar så klart så fort jag kan!

KRAM
 

Nej tack..äter inte svin .)

Du ska vara tacksam om nån annan får svinet. Vad är du svartsjuk på egentligen? Ingen vill väl ha en sån man!
Skulle det inte vara bättre om du fick tillbaka lite stolthet kvinna? Jag har varit där du är idag. Klarade på egen hand att resa mig men jag fick välja. Fortsätta att behandlas som skit eller visa lite jävlar anamma!! Tar du över tyglarna över ditt liv eller ska nån annan få styra över känslor/åsikter? Ingen förtjänar det....

Är helt övertygad om att det inte finns en enda kvinna som blir lycklig i hans sällskap...JO.. möjligtvis om det dimper ner ett kassaskåp över båda ;)
Bli arg!! Vem tror han att han är som behandlar människor på det här sättet. Se inte andra kvinnor som rivaler det är dina allierade! Önska och hoppas att din värsta vän tar hem jackpotten! Hon kan gott ta dina rester ;) Du är inte ensam i det här, du är stark, du klarar det här galant, allt ordnar sig. Försök att ha en positiv inställning till kommande förändringar, känner du dig osäker be om råd. Det ordnar sig! Du är vuxen och behöver inte en karl som ordnar saker. För det enda dom kan hålla rätt på är att den fortfarande hänger mitt fram ;D

Det som avgör om man faller tillbaka..

Man lever i en illusion av "hur man önskar att det var" Man väntar och hoppas trots att man bara blir bevisad av motsatsen. Kvinnans ständiga sökande efter "man ska förstå, ahaa det är därför han beter sig illa för exet från 20 år sen sårade honom" Det finns inget att bota, det finns inga förklaringar! Det enda som finns är en patetisk ursäkt till karl! Försök råda bot på den du! :)

Wtf, så sant så sant! En patetisk ursäkt till karl, jojomen, det skriver jag under på! Och just som du säger; de egenskaper han uppvisar kan knappast göra nån lycklig. Det har säkert även med din teori om att "förstå" att göra också. Man vill ju vara den som råder bot på det jävliga i karlfan o får honom att bli ödmjuk o se vilken underbar människa jag är som förändrat honom så...
Det blir väl extra svårt bara när man tror att nånstans där under ytan finns den jag en gång träffade och tänk vad vi kunde bli nyförälskade...blablabla....

Men jag glömmer alla dåliga sidor han representerade under hela tiden vi var tillsammans. Just detta arroganta dryga "jag är bäst - alla andra är sämre".
Under denna kristid som gått har han tagit mckort o kör nu mc som en galning. Så jävla patetisk o 30 årskrisig! Är ute o racar dessutom o kör av vägen, fyfan så löjligt o omoget.
När vår son är naken kan han utbrista "jadu x den där draggen ska du knulla många tjejer med"  - Kan ni fatta, att säga så?!  Det vill jag gärna ha en kommentar på ! 

Hur har du lyckats bli så härligt vass? Har det tagit tid? Var din karl tillika svin ett sånt riktigt äresvin som mitt o min andra medsyster ovan?