Ni styvfamiljer med tonårsbarn

ingen som känner igen dilemmat?

Jag förstår ditt bekymmer. Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag har tyvärr ingen kontakt alls med mina bonusbarn eftersom de tagit avstånd från både sin pappa och mig. Deras mamma är bitter och avundsjuk och har förtalat oss inför barnen. Själv har jag 4 barn. Två som flyttat hemifrån, en boende hos oss och en boende hos pappan.

Mitt ex har förtalat oss så mycket och killen på 18 år som bor med oss vet varken ut eller in., Han väljer att ta pappans parti och mår därför väldigt dåligt. Pappan har varit en mycket styrande person i barnens liv. De vågar inget annat än att lyda trots att tre av dem är myndiga.
Mamman, dvs jag finns ju alltid i vått o torrt.

Min nya man är en underbar man och bonuspappa som ställt upp till 100% för alla sex barnen blir behandlad som skit.
De har ingen respekt för honom och ändå är det han som alltid funnits där för dem de senaste 3 åren.
Jag känner att vi måste ta avstånd från barnen för att vår relation ska fungera. Det gör så ont i mitt hjärta för barnen är ju allt man kämpat för.
Men med två ex som bestämt sig för att krossa vårt förhållande via barnen så är vi chanslösa om vi inte väljer att ta avstånd.

Ju äldre barnen blir tror man ju att de ska kunna förstå och inse vissa saker men hatet vet inga gränser. Jag längtar tills 18-åringen flyttar hemifrån så att vi kan få lugn o ro hemma. Han är påhejad av sin pappa och ena storebror att bära sig illa åt och när jag säger till så skärper han sig lite. Jag har föreslagit flytt till pappan men det vägrar han. Ingen av de tre äldsta har velat bo med sin pappa.    
Lillkillen på 14 bor med pappan och jag har inte haft kontakt med honom på 1 år. Det har pappan sett till som hämnd för att jag lämnade honom.   
Ja, det är inte lätt med vuxna bonusbarn eller barn. De kan verkligen vara grymma.  
Jag har som du förstår inga råd att ge dig, men jag känner igen mig i det du skriver.
Hoppas det ordnar sig för dig.  

Hej!
jag trodde det skulle finnas mycket skrivet om just detta med nya familjer med "dina och mina barn", men hittar inget ännu. är det ett så svårt ämne och personligt att det inte går att blogga om kanske.
jag och min pojkvän sedan snart tre år tillbaka har inte flyttat ihop pga just detta att våra båda yngsta fortfarande går i högstadiet. Våra skolor har ett par mil emellan och svårt välja vem av dem som ska drabbas av lång resväg till skola och kompisar.
Ibland tänker jag att det är lika bra att inte bo ihop. två tonåringar varannan vecka skulle kanske förstöra vår relation. vi har väldigt olika syn på uppfostran (jag är den stränga och i mitt tycke tydliga)
nu till planering av sommaren. ??? puh!
han vill att vi ska åka tillsammans en vecka alla fyra alltså två tonåringar 13+15) och vi båda. jag tycker det är att utmana ödet och är inte beredd att kompromissa hela tiden, läs = låta barnen bestämma nästan allt och inte få något eget privat alls. Det jobbigaste tycker jag är att han inte säger ifrån alls om något, och att jag känner svartsjukan medan han inte ser den.
Då blir det ett svårt val. ska vi åka på var sin resa? eller åka först med den ene och sedan den andre. Men även en resa med ett barn i taget kan vara svårt att få "rolig".
kompisar som följer med?? ja det hade kanske varit kul, men är inte lätt hitta kompis som vill och vågar vara borta med annan familj i en vecka. och det kanske blir slitit det också.
Hur gör alla ??

Hälsar
Birgitta