Otacksam och bortskämd 7 åring

Jag förstår din frustration över detta men jag tycker inte att din sons agerande var så konstigt. Han trodde han skulle få en viss sak men fick en annan. Som tonåring och sedan vuxen lär sig de flesta att maskera sin besvikelse över sådant här på ett annat sätt, men för 7-åringar så tror jag den naturliga reaktionen är att reagera på detta sätt. Du kan ju också fundera över varför det är viktigt att din son visar tacksamhet i sådana här situationer. Jag förstår om du hade ogillat om han med ord klagat på presenten men varför är det viktigt att han visar en uppenbar tacksamhet för de presenter han får?  Med facit i hand tycker jag också du bidrog till att stämningen blev värre, du hade ju kunnat låta bli att kommentara hans spontana reaktion på presenten.

Om du känner att du skämt bort honom för mycket kan du börja med att analysera i vilka situationer detta sker i och åtgärda detta.     

Håller med ovan!

"Seriöst, du blir fan inte ens glad" är inte bara negativt laddat utan låter otroligt barnsligt. Vill du ha en mer mogen respons kanske du ska tänka på hur du uttrycker dig och vad du vill få igenom?

Håller också med ovanstående.
Nyfiken undran: vad gav du honom, och vad hade han väntat sig?
Det är ju egentligen helt ok att inte bli glad för saker man får. Särskilt om man trott att man skulle få en helt annan sak. Det händer ju även vuxna.
Var glad att du kan läsa av honom så bra att du märker att han blir besviken. Ta vara på det och prata med honom om besvikelsen istället.

Hej!

Jag känner väl att det inte är en isolerad händelse.

Det är Så här hela tiden, vad han än får, så räcker det inte eller han vill ha annat.

Han har blivit fruktansvärt märkesfixerad, pengafixerad, och ska ha allt.

När han väl får något så skiter han fullständigt i det. Avslutar inte med tack eller ens en glad min.

Till slut blir man själv ledsen. Att inget duger och att man aldrig kan mätta begäret. Så ska det väl ändå inte behöva vara?

Är det för mycket begärt att man vill att ens son säger tack? Drar på munnen för att han Fick en fin sak, som en överraskning och oplanerat?

Vi har pratat och pratat och pratat. Men ha begäret fortsätter, besvikelsen fortsätter, att aldrig vara nöjd fortsätter.

Jag sa till honom när han provade den, tycker du inte om den kan vi lämna tillbaka den. Han drar av den o kastar.

Jag tycker inte det är ok.

Han fick en mössa från Ralph lauren.

Han förväntade sig real Madrid fotbollskläder troligtvis

Om han förväntar sig fotbollskläder men får en mössa så tycker jag mössan i sig inte ska vara en överraskning utan en planerad present. Du kan t ex säga: Jag vet att du vill ha Madrid fotbollskläder men just nu behöver du en ny mössa. Om han då klagar öppet kan du svara: Om du inte vill ha denna nya mössa så slipper du. På det sättet får hans gnäll en konsekvens. När gäller hans begär efter märkeskläder så kanske det kan mättas om du ställer krav på att han får spara ihop till t ex halva summan för ett märkesklädesplagg. När han gjort detta lägger du till summan som fattas. När det gäller hans fixering vid pengar kan detta kanske lättas om han får en insyn i pengars värde. T ex när ni någon gång ska handla kläder till honom, och det inte är något plagg han absolut måste ha, kan du säga till honom han får handla kläder för x summa. Och sedan ge honom förslag på att han för denna summa t ex kan köpa 2 billigare tröjor eller en märkeströja.

Om han inte redan får det kan han få veckopeng, detta kan lära honom pengars värde.   

Min erfarenhet är att barns sprudlande tacksamhet tenderar att avmattas då de blir äldre. Inte säkert det handlar om bortskämdhet, det är väl oxå en del i frigörelsen kanske? Sedan är ju små barn (ja, man är fortfarande liten vid 7) sämre på impulskontroll, min dotter storgrät på julafton när hon var 7 eftersom hon inte fick den julklapp hon önskat sig och då dög inget annat. Hennes farmor blev jättearg över hennes "bortskämdhet" och skällde och det förvärrade naturligtvis, men vi försökte förklara det här med att barn är sämre än vuxna på att hålla god min...och att när de är med sina föräldrar kan äkta känslor ännu lättare tendera att sippra ut.

Tycker i övrigt du fått många bra tips och inputs, men detta är mina reflektioner.

Håller med. Jag tror generellt att det är få barn som känner en genuin tacksamhet, med undantag för de barn som växer upp under fattiga förhållanden, inte får tillräckligt med mat etc. För det naturliga för barn är ju att föräldern tar hand om dess behov. När det då t ex gäller kläder så är det ju inte längre så vanligt att man gör egna kläder, så de flesta barn lär sig att föräldrarna köper kläder och i en viss ålder blir de medvetna om att de vill ha speciella klädesmärken.  Frågan som jag tycker är intressant är om man verkligen som förälder ska få sina barn att känna tacksamhet, Nu menar jag inte det i form som att barn ska lära sig ta saker för givna utan att de bör lära sig uppskatta tanken bakom en present även om de inte gillar själva presenten. Men tacksamhet är något som många vuxna inte känner inför presenter de inte gillar.

det var väl jättebra det du gjorde.
får man en present så visar man givetvis tacksamhet för det, och gör man inte det så ska man inte ha några presenter.