fick metformin idag, men överväger separation...

Öh nu fattar jag noll. Hur hänger det du skriver ihop med Metformin? Har jag ett extremt blont ögonblick eller? Hur menar du nu?

På vilket sätt har han förändrats så att du inte vill leva ihop med honom längre?

...och vad har medicinen med saken att göra?

Här är första steget i fertilitetsbehandling vid PCO alltid 4-6 månader med metformin.

Det har framkommit att vissa saker som var avgörande för att jag ens blev ihop med honom, var saker han i stort sett gjorde bara för att "få ikull" mig. Sen råkade han bli kär, och tänkte inte på att erkänna att han egentligen avskydde sånt som jag älskar och som är väldigt viktigt för mig.

Han börjar även bli mer och mer inskränkt, och ibland regelrätt rasistisk, även detta saker jag inte kan acceptera. Det är även mycket småsaker som ändrats, tex tidigare gemensamma fritidsintressen vi båda brann för, är han numera totalt ointresserad av.

Ok det var något nytt för mig. Angående förhållandet så borde ni kanske satsa på er och livet som par en stund. Åtminstone tills du vet åt vilket håll dina känslor går. Detta då för att ta reda på om det finns kvar känslor från ditt håll som är värda att bygga vidare på. Barnskaffandet får sättas på sparlåga tills förhållandet är starkt, tryggt och stabilt igen, blir det inte bra så är det bättre att inte ha ett barn på G. Att skaffa ett barn till ett redan skört förhållande blir sällan bra.

Hur förklara jag det för honom då? Att nej, vi ska inte försöka få barn nu, som vi planerat i flera år (rent ekonomiskt), vi har äntligen fått hjälp, men det är nog en dålig ide...?

Oj,  vad jobbigt. Tror tyvärr att det kan vara svårt att funka ihop med någon som inte delar ens värderingar just vad gäller människosyn och sånt... För ens människosyn är ofta en ganska viktig del av en själv...

(Och ja, men detta menar jag att jag anser att rasister har kass människosyn, ifall nån undrar...)

Det är ingenting du bara anser, att rasister har en kass människosyn är objektivt sant.

Det är även mycket sånt, att saker jag tycker är bra tycker han att är idiotiska. Ibland tvärt om. Inte alltid, men om vissa saker. Han uppvisar även mycket otrevliga sidor, som att han typ slutat borsta tänderna... Det går liksom över på äckligt nästan.

Är det inte enklast om du säger som det är att du inte tycker att ert förhållande är bra som det är nu och att du vill fundera över det först innan ni tar upp barnfrågan igen. Eller om det är så som det låter på dina svar att du redan vet vad du vill men inte riktigt vågar ta det steget. Oavsett så borde ni nog sätta barnalstandet på is.

Jag har även möjligheten att låta bli att äta metforminet, vilket effektivt reducerar chansen/risken att bli gravid till 0%, utan att berätta det för honom, och se var detta slutar. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag vet 100% säkert att jag inte vill vara utan min son vecka/vecka, jag vet däremot inte om jag klarar av att leva med hans far resten av livet och vara lycklig. Det börjar bli för mycket av de saker som jag lite knuffat åt sidan med tanken "OK, jag tycker inte om det/håller inte med, men jag kan leva med det"