Bonusmamma till 5 årig pojke under utredning

...för adhd, autistiska drag. Behöver lufta mitt inre med några med erfarenheter o upplevelser kring detta.

Kort historia; levde singel med min son på 8 år, träffade min tonårskärlek i våras då han flyttat hem efter 10 år på annan ort. Han var då ihop med bonuspojkens mamma, men hemflytten var ett sista försök till att lappa ihop ett trasigt förhållande innehållanden mest bråk sedan 3 år tillbaka. Han föll pladask  för mig o bröt upp från sambon efter 2 månader. I mitten på Augusti flyttade han o sonen in hos mig o min son. Nu har vi båda jämna veckor.
Det funkar sisådär....Min son mår inte bra av sambons son som ständigt bråkar eller ställer till något. Ofta hamnar min son i kläm för att det blir bråk med 5 åringen, som dessutom går på o rivs, bits o gör "hund/katt-utfall" mot min son. Den här veckan har 5 åringen matvägrat, skrikit för allt, gråtit varannan sekund för att sedan prata om annat (schizo beteende). Han har en verklighetsbild med sig själv som Gargamel i smurfarna.

Var på BVC förra veckan o där skyndade sköterskan på utredningen ett snäpp.   
Hon såg starka autisktiska drag; inte intresserad av henne, evigt vandrande fram o åter, ingen ögonkontakt osv.
Samt ständigt frågande "Varför?" och "minns" inte vad man sagt, utan alltid massa upprepning.

Hur som helst, jag är inte i fas o väldigt trött. Barnveckan tar musten ur oss alla. Samarbetet med mamman till pojken är inte helt bra, hon verkar inte så intresserad av att utreda honom. Habiliteringen från de flyttat ifrån hade ringt henne i somras o undrat saker samt sagt åt henne att skriva in honom på bvc här. Det hade hon glömt bort säger hon. Att vi kom till bvc var för att jag började undra över 5 års kontrollen? Hur de tidigare besöken sett ut osv.

Min sambo har själv adhd sen barnsben o har jobbigt med att få det att funka när sonen är bråkig. Jag är som sagt less o sa senast idag att jag inte vill vara med på den här resan, utan sonen är hans o hennes o det är deras jobb att få det att fungera nu i början. Han svarade då att då får hon ta honom på heltid, det är mig han vill leva med. Han fick panik minst sagt. Vilket jag naturligtvis svarade att nej, sonen går först. Det viktiga är att ni funkar ihop o samarbetar. Jag är bara statist o måste tänka på MIN sons mående o mitt också.

Klart det kan komma att bli bättre, men som sagt...jätte tråkigt o jobbigt när min son inte vill vara hos mig längre..

Reflektioner o råd  tack..