VARFÖR alltid gemensamt barn i nyfamilj trots att där finns MÅNGA redan?

jag undrar det samma som dig!
min sambo har ett barn sen innan och jag känner max två barn för oss gemensamt. så det blir totalt tre barn.

tycker par som har 1-3 barn innan var är ego som skaffar gemensamma barn. få ihop livet som det är och var nöjd! en barnaskara på 4-6 barn som bor vh, vv eller heltid i ett evigt pysslande....

sen om det råkar ske är en annan sak, men att planera det som?! 

Därför att vuxna har sex och har man sex så kan det bli barn, och alla ser inte ett barn som en katastrof utan väljer att behålla det.

Ja, det går att skydda sig, men jag misstänker att vi inte var ensamma att slarva med det när man är ett etablerat par. 

Jag fattade inte riktigt TS. Du undrar varför man får gemensamma barn, och själv försökte du? Uhkay? Varför?

Jag har inget önske om gemensamt barn, har två från innan och han har ett, det räcker länge. Men börjar bli riktigt trött på frågan om det inte är dags för ett kärleksbarn snart...

Vad svarar du själv på den frågan TS? Du är ju en av dem.

För min halvbrors del så ville de ha ett eget litet kärleksbarn. En liten prinsessa... de hade redan totalt 6 barn, 3 var. Men trots detta kunde de ju inte släppa tanken på en ny liten docka tillsammans. Och en docka fick de!

Jag tycker mig dock ofta se att man efter detta nya lilla kärleksbarn mer eller mindre börjar ta avstånd från de tidigare barnen. Jag hoppas inte att ni gör det TS! Era tidigare barn förtjänar minst lika mycket kärlek och närvaro de också! Det göder svartsjuka och bitterhet att prioritera det nya barnet först hela tiden.

Min bror sa helt upp den delade vårdnaden om hans tidigare barn när nya bebisen kom, slutade i princip helt och hållet att träffa dem. Fruktansvärt sorgligt. De är båda 40+ och hade enligt min mening hellre kunnat tagit bättre hand om de barn de redan hade. Kvinnan han hittade har bara 1 av sina 3 barn boende hos sig, den ena flyttade hemifrån i ungefär samma veva som de fick sin prinsessa (förstår att han inte ville bo kvar hemma) och den andra flyttade då hem till sin pappa istället (båda som flyttade var pojkar, alla min brors tidigare barn är också pojkar, nu bor endast tonårsflickan kvar och så deras lilla prinsessa förstås).

Men jag ställer mig samma frågor som dig TS, men om inte ens du själv kan svara på dem så kan nog ingen? Min bror kan det inte iaf. Egoism, vill jag påstå.

På ett sätt kan jag förstå varför man gör det, vet inte om det är biologisk klocka, instinkter eller vad. Men inland känner jag det lilla sticket, att hans underbara son är något jag aldrig kommer ge honom. Han har ett evigt band med någon annan, och delar det viktigaste i livet med henne, gör vi slut kommer jag inte vara annat än ett ex.

Men sen tänker jag ett varv till, på mina barns pappa, och även om jag älskar barnen han gav mig mer än något annat, och inte hyser något agg mot honom, kan han och förhållandet vi hade aldrig någonsin jämföras med pojkvännen jag har nu. Vi har bandet, men inte kärleken. Med min nya ligger bandet just i kärleken, och att vi båda har hittat en kärlek som är helt annorlunda från något annat vi har upplevd. Och jag tänker inte släppa honom. :).

Men barnet har han fortfarande inte med mig. Är nog en bra del egoism och bekräftelsesbehov där som jag borde jobba på.

Jag tror mer på det där med evigt band än en biologiskt klocka, jag menar, den biologiska klockan tickar ju mest när man är yngre och ännu inte har några barn. Har man redan barn och är äldre så tror jag det handlar om annat, som du säger egoism och bekräftelsebehov. Säkert en normal reaktion, men likafullt egoistisk, hehe

Steget är ju ändå långt mellan att tänka tanken och att faktiskt göra det.

Mannen har två sedan tidigare... Men jag ville ha barn, jag har alltid velat ha tre, så det visste han innan han gick in i ett förhållande med mig, antingen skaffade vi barn lr så fick jag hitta en annan man som var villig att ge mig dom barnen jag ville ha..

Förstår inte riktigt varför detta skulle vara just en bonusfamiljfråga. Skulle det alltså vara skillnad på om ett par skaffar 6 gemensamma barn eller om man skaffar två gemensamma när bägge har två barn sen tidigare och alltså får totalt 6 barn i familjen?

Så länge man har tid, ork och lust så ser jag inget konstigt i att man skaffar fler barn oavsett hur familjen är uppbyggd.   

jag vet flera familjer som INTE skaffat gemensamma så att säga att det alltid är så är väl lite väl generaliserande. 

Ibland kallas man ju dessa gemensamma barn för "klisterbarn" och det är ett bra ord tycker jag. De svetsar samman alla delar av familjen, alla är ju släkt med det barnet på något vis. Inte så konstigt om de biologiska drifterna gör att man vill skaffa ett gemensamt barn 

Min gissning är att det i grunden bottnar i någon instinktiv drift hos människan att fortplanta sig. Och ju fler olika genkombinationer, desto bättre?