Jag är inte bra på att förklara saker, men jag gör ett försök.
PK(INR) är ett mått på patientens koagulationstid jämfört med genomsnittet. Man mäter alltså blödningstiden, sedan delar man tiden med den siffra som motsvarar normalbefolkningens tid. Har du då en tid som är samma som snittet så blir ju svaret 1. Det normala PK-värdet är alltså 1 (fast eftersom en normalvariation är det ok så länge det är under 1,2). Har du en längre blödningstid så blir svaret högre än 1. Längre blödningstid innebär att du har färre vitamin-K-beroende koagulationsfaktorer (och således blöder du lättare, men har samtidigt en lägre risk att bilda proppar).
De som får waranbehandling behöver inte ha ett lägre värde från början än genomsnittet, utan de kan också ligga på 1. Poängen med behandlingen är att man vill att patienten ska få färre vitamin K-beroende koagulationsfaktorer och en längre blödningstid än vad som är normalt, eftersom de av någon anledning redan har en ökad risk att bilda proppar (t.ex. pga förmaksflimmer). Dock är det såklart viktigt att blödningstiden inte blir alltför hög, annars riskerar de istället att få t.ex. en hjärnblödning. Så ett PK mellan 2-3 har man satt som gränsvärden för de som waranbehandlas, vilket alltså innebär att de har mellan dubbelt och tre gånger så lång koagulationstid som en genomsnittlig person.