Anonym (Ledsen)

Äldre 13 Oct 07:17

16 svar

VILL känna mig glad och tacksam.

Jag är så trött på mig själv och min egen rastlöshet och nedstämdhet. Jag har absolut ingen som helst anledning att inte känna mig glad och tacksam. Jag har ett jobb som jag älskar med underbara kollegor och stimulerande arbetsuppgifter och dessutom betalar det bra. Jag har många fina vänner, jag har en kärleksfull släkt och framför allt, jag har en fantastisk familj. Min man är min bästa vän och mitt livs kärlek och jag hade inte kunnat ha en bättre man. Tillsammans har vi friska och pigga barn. Vi bor i vårt drömhus där vi alla stortrivs. Så vad är då problemet? Ja det är ju just det jag inte vet! JAG är problemet och jag skäms, för jag har inget att klaga på. Ändå känner jag konstant någon tomhetskänsla inom mig, men jag kan inte själv sätta fingret på vad som saknas. Rastlösheten river i kroppen på mig, jag vill konstant átt det ska hända något. Men inte ens när det händer något är jag nöjd. Vi hittar ofta på roliga saker och ändå känns det som att jag alltid jagar något annat. Ibland leker jag hypotetiska leken med mig själv för att se om jag kan gå till botten med vad problemet är, då kan jag tänka "skulle jag må bättre av att vi skilde oss", "skulle jag må bättre av att byta jobb", etc och svaret blir bara NEJ! Det är inte där felen ligger. Jag är oerhört nöjd och glad med det jag har, jag vill inte ändra något där. Så varför i helsike kan jag inte bara vara lycklig och glad och tacksam? För jag har alla anledningar att vara det!!!! Jag tror konstant att om bara en viss sak ordnas så blir jag glad. Jag hade länge gått och väntat på ett besked och tänkt att åh vad glad jag ska bli när det kommer. I fredags kom det och glädjeruset varade i en minut och sedan var det "gamla nyheter" för mig. Och jag skäms över mig själv, för jag har ingen anledning att känna så här så ingen vet detta. Alla tror att jag mår toppen och jag förstår dem. Jag kan inte säga att jag mår dåligt egentligen, känner mig mest lite tom och bedövad och likgiltig.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-13 07:19
Kan tillägga att barnen är större (tonåringar) så vi pratar inga vaknätter med sömnbrist som kan orsaka känslorna. Problemet ligger hos MIG, finns inget i mitt liv som kan orsaka att jag mår så här. Jag är väl bara otacksam och dum helt enkelt.

utmattadochslut

Äldre 13 Oct 13:43

#1

Du är inte det minsta otacksam och dum! Tänk inte så.

Däremot låter det som att du har hamnat i en depression, då du som du beskriver har det bra men ändå inte kan vara glad för det.

Prata med din man, förstår om du skäms, men en depression är en sjukdom och inget man själv väljer att skaffa sig. Du kan inte hjälpa hur du känner, men det är bara du som kan göra något åt det. Gå till din vårdcentral och få hjälp så att du kan börja uppskatta livet igen! :)

Anonym (+-+)

Äldre 13 Oct 13:56

#2

Jag tycker också att det låter som depression, och tycker att du ska kontakta vården, för det finns hjälp att få.

Vad gör du på dagarna och kvällarna när du inte jobbar eller är med familjen? Känner du att det är någon lite mer specifik del som saknas? Motionerar du? Får du utlopp för din kreativitet? Har du någon hobby? Pratar ni med varandra i familjen på ett djupare plan, eller är det enbart vardagslunk? Träffar du vänner? Reser ni bort? Mitt råd är att du försöker bena upp lite mer vad det är som saknas, vad som skulle kännas meningsfullt för just dig.

Juliette F

Äldre 13 Oct 13:57

#3

Anonym (Ledsen) skrev 2013-10-13 07:17:23 följande:

Jag är så trött på mig själv och min egen rastlöshet och nedstämdhet. Jag har absolut ingen som helst anledning att inte känna mig glad och tacksam. Jag har ett jobb som jag älskar med underbara kollegor och stimulerande arbetsuppgifter och dessutom betalar det bra. Jag har många fina vänner, jag har en kärleksfull släkt och framför allt, jag har en fantastisk familj. Min man är min bästa vän och mitt livs kärlek och jag hade inte kunnat ha en bättre man. Tillsammans har vi friska och pigga barn. Vi bor i vårt drömhus där vi alla stortrivs. Så vad är då problemet? Ja det är ju just det jag inte vet! JAG är problemet och jag skäms, för jag har inget att klaga på. Ändå känner jag konstant någon tomhetskänsla inom mig, men jag kan inte själv sätta fingret på vad som saknas. Rastlösheten river i kroppen på mig, jag vill konstant átt det ska hända något. Men inte ens när det händer något är jag nöjd. Vi hittar ofta på roliga saker och ändå känns det som att jag alltid jagar något annat. Ibland leker jag hypotetiska leken med mig själv för att se om jag kan gå till botten med vad problemet är, då kan jag tänka "skulle jag må bättre av att vi skilde oss", "skulle jag må bättre av att byta jobb", etc och svaret blir bara NEJ! Det är inte där felen ligger. Jag är oerhört nöjd och glad med det jag har, jag vill inte ändra något där. Så varför i helsike kan jag inte bara vara lycklig och glad och tacksam? För jag har alla anledningar att vara det!!!! Jag tror konstant att om bara en viss sak ordnas så blir jag glad. Jag hade länge gått och väntat på ett besked och tänkt att åh vad glad jag ska bli när det kommer. I fredags kom det och glädjeruset varade i en minut och sedan var det "gamla nyheter" för mig. Och jag skäms över mig själv, för jag har ingen anledning att känna så här så ingen vet detta. Alla tror att jag mår toppen och jag förstår dem. Jag kan inte säga att jag mår dåligt egentligen, känner mig mest lite tom och bedövad och likgiltig.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-13 07:19
Kan tillägga att barnen är större (tonåringar) så vi pratar inga vaknätter med sömnbrist som kan orsaka känslorna. Problemet ligger hos MIG, finns inget i mitt liv som kan orsaka att jag mår så här. Jag är väl bara otacksam och dum helt enkelt.

Det understrukna: det låter som om du skulle kunna ha hjälp av Mindfulness - finns massor med böcker skrivna på området. Typiskt det där att hela tiden jaga något lyckligt ögonblick i framtiden, som aldrig kommer. Eftersom det enda vi har är nuet.

Att lära sig leva och verkligen uppskatta varje stund, det är det som mindful-tekniken lär ut - och som har hjälpt många!

Googla hjärna på det, och se om det kan vara något för dig. Kram.

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 13 Oct 21:16

#4

Tack snälla för era svar. Fritiden ägnas åt familjen och roliga saker med dem (bio, spontana resor, etc), jag tränar, jag har mina vänner och vi går ofta ut och käkar och "rår om varandra" så jag kan inte klaga på något där heller. Jag har verkligen all anledning att vara glad, nöjd och tacksam. Jag inser själv när jag ser mig omkring vilket privilegat liv jag lever, så var är lyckokänslan? :( Vad finns det mer för tecken på depression? Är det något jag ska vara vaksam på? Ska läsa mer om mindfulness, jag är villig att testa allt för att slippa den här känslan av hopplöshet.

Anonym (sjl)

Äldre 13 Oct 21:19

#5

Känner du ledsamhet på morgonen? Att du vill gråta och har tungt hjärta då?

Om det är värst på morgonen kan det vara depression. Gå till en läkare och ta lite prover. Tror de kan se om du har något för lågt av något.

Eller så är du bara inte lycklig inners inne?

Får du uppskattning?

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 13 Oct 21:25

#6

Anonym (sjl) skrev 2013-10-13 21:19:52 följande:

Känner du ledsamhet på morgonen? Att du vill gråta och har tungt hjärta då? Om det är värst på morgonen kan det vara depression. Gå till en läkare och ta lite prover. Tror de kan se om du har något för lågt av något. Eller så är du bara inte lycklig inners inne? Får du uppskattning?

Känner mig egentligen inte LEDSEN, mer bara....bedövad. Svårt att sätta orden på det. Går mest runt och känner mig som en stor suck. Jag vill konstant ha något att se fram emot, men när det jag sett fram emot väl sker så sitter jag och tänker "var detta det som jag längtade så efter". Känner mig absolut uppskattad, från alla håll och kanter. Av min familj, släkt, kollegor, chef och vänner. Klarar inte av att berätta för någon hur jag egentligen känner, för jag skäms. Jag har ingen anledning att inte sväva på moln. Jag har allt jag önskat, varför känner jag mig ändå bara .....tom och bedövad i brist på bättre ord.

Anonym (sjl)

Äldre 16 Oct 02:02

#7

Du kanske behöver syssla lite med musik eller röra på dig. Dansa. Det startar upp lite kemi i kroppen som du kan må bättre av? Du kanske är uttråkad helt enkelt?

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Oct 06:55

#8

Anonym (sjl) skrev 2013-10-16 02:02:13 följande:

Du kanske behöver syssla lite med musik eller röra på dig. Dansa. Det startar upp lite kemi i kroppen som du kan må bättre av? Du kanske är uttråkad helt enkelt?

Rör på mig gör jag ofta, fast inte just dans. Jag har liksom ingen koordinationsförmåga. ;) Ja rastlös och uttråkad är nog rätta orden. Om jag ringer någon eller ser på Facebook att de skrivit saker som "nu blir det soffan resten av kvällen, vad skönt" så blir jag så avundsjuk. Jag VILL ju också kunna ta en lugn kväll i soffan och faktiskt tycka att det är skönt. Istället kryper det i kroppen på mig och jag vill bara att något ska hända! Jag kan komma hem sent från jobbet och faktiskt vara riktig trött och ändå känna irritation över att jag inte har något mer planerat den kvällen, normala människor är tacksamma för sånt. Lättast är väl att säga att jag går runt med en tomhetskänsla i kroppen, men jag har ingen aning om vad jag saknar. Jag vet inte vad det är som skulle kunna fylla tomheten. :(

Anonym (+-+)

Äldre 16 Oct 07:34

#9

Mindfulness, meditation, yoga eller något liknande kan nog vara väldigt bra för dig. Att du tränar på att leva i nuet och släppa kraven på att något alltid ska hända.

Carolinalovetobias

Äldre 16 Oct 07:49

#10

Du har inte funderat på om den här tomhetskänslan har någonting med din barndom att göra? Du kanske helt enkelt behöver sätta dig i terapistolen och reda upp dina känslor? Tror jag skulle hjälpa dig mer än att tex. mindfulness. Men de e jag det. Du kanske har ångest? Och de är de känslorna du "rymmer" från när ni hittar på massa saker hela tiden. Jag tror inte du är deprimerad men nedstämd och kanske har någon slags ångest som du rymmer från hela tiden. Så de bara byggs på. De försvinner ju inte på det sättet. Jag är i ungefär samma sits och har ställt mig i kö hos en psykoterapeut. Kö tiden e ca 2 månader och det är inget OVANLIGT att må så här. Det är väldigt vanligt idag faktiskt. Men frågan är om man vågar ta ansvar för hur man mår? Eller ska man rymma hela livet tills man tar till spriten ist? Som min mamma & mormor gjorde. Jag tänker inte gå deras väg. Jag tänker reda upp mina känslor.

*Styrkekram*

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Oct 08:12

#11

Barndomen tvivlar jag pågår boven, hade turen att ha extremt kärleksfulla föräldrar som alltid fanns där. Jag fick inte allt jag pekade på, men jag fick all kärlek och stöttning i världen. Min mamma är tyvärr inte i livet längre, men pappa finns kvar och vår relation är än idag djup, innerlig och kärleksfull och bygger på ömsesidig respekt. Men en sak jag funderar på, kan det handla om obearbetade dödsfall? Under en tioårsperiod har jag förlorat hela min släkt utom pappa. När jag tittar på bilder från julen -01 inser jag att mer än hälften av dem som var med då är döda idag. Somliga av ålder, andra av sjukdom eller olycka. Och jag har nog inte tagit tag i det egentligen. Två dagar efter mammas (hastiga och oväntade) bortgång var jag tillbaka på jobbet. Alla dödsfall har gjort mig rädd, rädd att förlora någon mer. Jag tror naivt att jag klarade dödsfallen bra och alla sa att jag var så stark. Men nu tvivlar jag. Är det just det som kommit ikapp?! Alla dödsbud, alla vak, alla begravningar?!

Carolinalovetobias

Äldre 16 Oct 08:24

#12

Min pojkvän va med om en bilolycka för ett par år sen. Han fick hjärnblödningar och fick gå utan skallben på ena sidan ca 1 år. (Har dag en plastbit där som skallbenet satt och är idag helt återställd). Jag tror att jag jobbade mig ifrån de känslorna. Jag jobbade väldigt mycket så fort vi kommit hem och min pojkvän mådde bra. Sen blev ja gravid och svärfar gick hastigt bort i cancer 44 år gammal 1 månad innan sonen kom och de hände väldigt mycket runt familjen. Mormor och farmor höll på att gå bort, osv.osv... När jag var fl tvingades jag att ta de lugnare. Tvingades komma ner i varv lite. och pang boom blev jag deprimerad. Tror de va mycket som tog igen även från olyckan.. Satt också helt plötsligt på en gård med stort renoveringsbehov mitt ute i ingenstans. 30 min till närmaste kompis och en kille som drog till Norge och jobbade sig ur smärtan från sin bortgångna far. han var borta sön kväll-tors kväll. De va fruktansvärt jobbigt och jag är inte helt bra än men på god väg antar jag.

Anonym (biverkning)

Äldre 16 Oct 08:28

#13

Äter du p-piller? De kan sabba humöret...

Anonym (Ledsen) Trådstartaren

Äldre 16 Oct 10:21

#14

Carolinalovetobias, dina inlägg känns så igenkännande, skönt att ha fått "kontakt" med dig. :) "Biverkning", nope inga p-piller.

Carolinalovetobias

Äldre 16 Oct 20:12

#15

Anonym (Ledsen) skrev 2013-10-16 10:21:34 följande:

Carolinalovetobias, dina inlägg känns så igenkännande, skönt att ha fått "kontakt" med dig. :) "Biverkning", nope inga p-piller.

Kul att man kan hjälpa :) Men jag tror iaf att man inte kan rymma från känslorna/ångesten/sorgen.

De kommer alltid finnas där. Byggas på hög så länge man ignorerar dem..Tills man vågar möta/ tillåter dem komma. Vilket känns riktigt jobbigt för stunden men man överlever ju.. För mig som har ångest är det så här iaf: Ångesten kommmer, stegrar och sen danar den av. Inte alltid så lätt, ibland börjar jag gråta och ibland går det okej. Men de är ju alla fall bra att du har börjat bli medveten om ditt beetende, att du kanske "rymmer" från något. Jag har dragit ner på tv/dator, shopping, impulsåkaochhälsapånågonsåfortmanärrastlös, bantningshets/träningshets. Ibland är jag där framför datorn och onödigsurfar, tröstäter eller gör något annat för att inte känna men jag märker att de är allt mer sällan.. Jag har tex. tagit bort facebook. för jag känner att de var en sak ja gick in på så fort ja va rastlös. de bara stal tid. Tid från verkligheten.

Du kanske tex en kväll sätta dig ner och tända ett ljus och ta fram ett kort på en utav de som har gått bort för dig och helt enkelt försöka låta dig själv släppa kontrollen.. Låta känslorna komma fram. Om du kan till och med gråta en skvätt så kommer de ju kännas så skönt efter. Det är ju så helande att gråta, det är såååå mycket som släpper.

Anonym (sjl)

Äldre 20 Oct 03:29

#16

Det är ju normalt att känna sig nere ibland. Livet är både ups and downs. Kanske du ska fundera på vilka tankar som kommer när du känner tomheten. Skriva lite. Det låter som du inte har styrkan i dig själv. Du får den från andra, men lyckas inte riktigt gilla dig själv? Den där rastlösheten - vad handlar den om?

Sover du okej? Snurrar tankarna, eller är det mest ihållande bluesigt?

VILL känna mig glad och tacksam.

INNEHÅLL