Hur ska jag våga visa känslor och kärlek???? HJÄLP!!!!

"Vi är inte så jättefysiska än (svar jo, vi har sex, men i övrigt inte så mkt)..."

Nu är jag efterbliven vad gäller relationer och kärlek, men jag begriper inte vad du menar. Ni har sex, men du hävdar att ni inte är fysiska eftersom ni inte kramas och pussas?

Vad gäller dina andra frågor så är nog lösningen att inte stressa, men att du själv i.a.f. tar vissa små initiativ. Håll honom i handen, smek honom på kinden, eller vad som helst. Handling säger betydligt mer än ord, och du måste börja någonstans. Du har säkert några psykiska spärrar som ligger där och jävlas med dig. Jag är ingen psykolog, men jag antar att du kan göra saken bättre genom att uppleva nya saker och se att det inte är så farligt som du går runt och tror.

Hej! 
Jag känner med dig, för jag är likadan själv, tyvärr. 
Det är så frustrerande att vilja, men inte våga och dina tankar ställer också till det. Osäkerhet och lågt självförtroende, försök tro mer på dig själv, att du faktiskt kan. 

Det tips/råd jag kan ge dig är att... om du känner för att skicka ett sms att du saknar honom, så gör det bara, tänk inte så mycket. Låt honom veta att du tycker om honom, du kommer att ångra dig annars.

Om ni inte är så fysiska förutom sexet, så försök.. tex om ni sitter i soffan, inled till kontakt, det kan räcka med att lägga din hand ovan på hans, krama den, luta ditt huvud mot hans axel, sitt nära, le.

Om du har svårt att prata med honom face to face om känslor och det som är jobbigt för dig, kanske du kan skriva ner det på en lapp och ge honom, så att han också får en bättre förståelse för hur du är? Och med tiden kanske du lättare kan öppna dig utan att skriva ner det och ge honom. 

Det är absolut positivt att hans vänner vet om dig, tro inget annat! Han vill visa upp dig, att de ska veta vem du är. 

 

Det jag menar är att vi har sex på natten, men i övrigt är vi mer som vänner, att det inte sker något alls mer än en kram när jag anländer till honom och en kram när vi säger hejdå. Jag personligen vill ha mer närhet än så, speciellt som vi nu har dejtat i två månader.

Nej det är just det, jag vill inte stressa. För jag vet att det är ett fel som många gör - de hör av sig för mkt, är för klängiga osv. Men i mitt fall är ju mitt problem att jag gör helt tvärtom och blir nästan som förlamad av skräck. Just att hålla honom i handen osv är så läskig för jag är så rädd att bli avspisad - allt jag skulle vilja göra (kyssa honom, krama honom, ta initiativ till sex) avstår jag ifrån eftersom den ständiga tanken att han inte skulle tycka om det förföljer mig. Det i sig, att jag håller tillbaka så mkt (och att han också gör det, kanske pga mitt beteende), kan som jag ser det också få förhållandet att spricka. Det kanske låter som att jag sitter inne på alla svaren själv men jag behöver verkligen råd på hur jag ska se på saken och förhålla mig till det hela. Är det så enkelt som att "visar man kärlek så får man kärlek" som det heter??

Missförstå mig inte, men det är lite skönt att veta att det finns fler som mig! Tack för dina råd, ska försöka med detta. 

"Han vill visa upp dig, att de ska veta vem du är" - så har jag inte tänkt på det innan men det känns jäkligt skönt att läsa! Jag får kanske skicka det där smset då..

Det gör jag inte, förstår precis hur du menar, det är alltid skönt att veta att man inte är ensam med sina problem.
Jag sitter här och ler för din skull, you go girl! 
Varsågod, hoppas dom kan vara till någon nytta.

Tänkte på det, vet killen du dejtar att du är oerfaren var gäller förhållanden i övrigt? 
Hur har han själv som person?

 

Haha tack, känner peppen!  Samtidigt som jag såklart nu är skitnervös över hans respons på smset...

Nej vi har inte pratat om mina tidigare erfarenheter alls. Han däremot har ett långt seriöst förhållande bakom sig. Han kan vara lite svår att tolka somperson - ena stunden jätteglad och i nästa stund lite mer "svår". Jag tror dock att han är "svår" när han själv blir lite blyg/osäker. På sms tror jag att jag ofta tolkar honom fel eftersom han är väldigt annorlunda irl. Då har jag många ggr känt mig dissad, men jag tror bara att han ibland inte är så bra på att kommunicera på det sättet för sen så skriver han nåt som visar att han visst vill fortsätta träffa mig. Eller så är jag helt enkelt en vanlig tjej som övertolkar allt

Får man fråga om du är i ett förhållande eller singel? Hur har du tacklats med det här problemet som vi båda har?

Det var meningen  och du skickade sms:et, ett jättebra framsteg, eller hur?

Jag tror att det skulle kännas lättare för dig om du fick dela med dig av att du inte är så erfaren sedan tidigare, så kanske en del av pressen och osäkerheten lugnas ner av sig själv. Jag kan tänka mig att, iallafall är jag så, att man får en viss press på sig, att man måste kunna än det ena och det andra fast man inte har någon vidare koll, men i själva verket så är det ingen big deal för killen, det är bara ens egna tankar som spökar.

Det kan vara svårt att formulera sig på ett bra sätt via text, killar är ju oftast rätt rak och kort i sin kommunikation och menar det dom skriver, det är alltså inga hemliga undertexter som vi gärna vill tro och tolka det till (eftersom vi själva oftast gör på det sättet), därav tror jag att det blir dom här missförstånden. 

Jag är singel, men har träffat och haft kontakt med en kille som jag tycker om väldigt mycket, men det är så mycket omständigheter därikring så just nu vet jag varken ut eller in. Jag har heller inte erfarenheter av förhållanden sedan innan (inga positiva iallafall) och det har satt sina spår. 

Jag har grymt svårt för att både ge och ta komplimanger, av den anledningen att jag inte är van med det men jag försöker träna, jag har blivit bättre på att ta emot komplimanger, genom att även om jag inte tror på det personen säger, ändå säga tack istället för att slå bort den helt, tillslut går det lättare.

 

Som sagt, efterbliven är jag :)

Du verkar ju redan veta exakt vad du egentligen _borde_ göra, men andra delar av din hjärna börjar bråka och protestera. Du måste försöka att ignorera dessa negativa tankar och tvinga bort dem genom att skaffa dig nya erfarenheter. Antingen är det enbart nakenbrottandet han är ute efter, eller så vill även han ta saker ett steg längre. Försöker du inte så får du aldrig veta, särskilt om han, som du säger, inte vågar göra något med tanke på att du "gjort slut" (i brist på bättre benämning) en gång tidigare. Att vara kär är inte enkelt, och även om du måste genomlida både det ena och det andra (mentalt) så kanske det är vad som krävs för att slutligen bli belönad. There is no such thing as a free lunch, etc...

Ja jag skickade smset, och först kände jag mig nöjd att jag vågat men när han svarade efter en halvtimme fick jag ett ganska tölpigt svar (jag är inte förvånad, han är expert på att låta både positiv och negativ i samma mening) så jag blev genast rädd att det var alldeles för tidigt att säga att man saknar nån efter bara 2 månader (men är det verkligen det?? nääää.....?). Men jag hoppas du har rätt i hur killar kommunicerar! Och sen hörde han av sig nån timme senare med ett mkt bättre svar och att  han visst kände sig lite ensam nu  

Ja det är just det, att jag tror att han ska tycka att jag inte är värd besväret om jag är så "grön", att vi inte är på samma nivå. Men samtidigt är det nog som du säger bra att jag berättar det. Kanske får försöka göra det nästa gång vi ses. 

Det är lite omständigheter med killen jag dejtar också men tycker ändå att han är värd att kämpa för. Men det beror såklart på vad det är för omständigheter också. Känner igen det där med tidiga erfarenheter. Varför ska de ställa till det så för oss??? Och jag har också haft svårt med komplimanger! Har dock tänkt på det mkt och försökt vara mer generös med dem men ofta säger jag dem inte pga samma anledning som jag blir paralyserad med min dejt - jag tror inte personen ifråga vill höra komplimangen, vilket är knäppt?! Har dock som sgt blivit bättre, även på att ta emot dem. Varför har man så svårt att ta emot dem egentligen? Jag har aldrig riktigt hittat någon teori på det

Haha nej efterbliven verkar du då definitivt inte vara

Precis, rent teoretiskt så vet jag ju vad jag "borde" göra, men när jag börjar grubbla så börjar som du säger hjärnan bråka och protestera. Då tänker jag tex att alla människor är olika, att det inte alls alltid är logiskt hur människor fungerar, att alla killar förmodligen är som de jag träffat tidigare (=ovilliga att anstränga sig, oemottagliga för ord och handlingar som tar förhållandet till en ny nivå) osv. Men tänk vad mkt lättare allt vore om alla kunde vara ärliga mot varan och verkligen kommunicera! Samtidigt som jag inser att det finns en risk att jag verkligen skulle skrämma bort killen om jag sa allt det som jag skrivit i denna tråden.. 

Jag är dock tämligen säker på att han inte bara är ute efter lite action i sängen, även pga omständigheter utöver det faktum att vi faktiskt bara kan sova bredvid varann utan att det händer något. Han är en kille som lever för familjen och vill hitta någon att dela sitt liv med, det sa han tidigt. Varför jag tror att han kan ha blivit osäker efter att jag "gjorde slut" (hehe ja, i brist på annan benämning) är för att jag själv tidigt har upplevt att killen "gjorde slut" och sedan ångrade sig. Det var då mitt "paralyserad-beteende" verkligen blommade ut för första gången. Jag var övertygad om att det var mitt fel att han inte ville träffa mig längre när han "gjorde slut" och jag ville sedan inte göra ett enda misstag när han ville börja träffa mig igen. Sen "gjorde han slut" igen, för att jag var så osäker som han sa (fanns dock andra orsaker, men det behöver vi inte gå in på här) (och då är det klart att jag verkligen är jättevilsen nu när jag dejtar en ny kille). Så då kan jag förstå om min nuvarande dejt reagerar på liknande sätt. Jag tycker att han håller tillbaka mer nu än innan jag först "gjorde slut" och jag kan inte klandra honom..

Jag känner igen mig i det du beskriver, jag har otroligt svårt för att visa nära känslor och ta initiativ till intimitet. Jag har få erfarenheter av förhållanden också, ett fåtal. Nu när jag träffade min pojkvän för några månader sen så har jag helt enkelt gjort tvärtemot vad jag instinktivt velat göra, just för att jag vet att jag "skrämmer bort" många genom att helt enkelt verka ointresserad när jag egentligen inte är det, och honom ville jag verkligen inte skrämma bort. Har ett sms känts läskigt att skicka, då har jag skickat det. Har det känts läskigt att ta hans hand, så har jag gjort det ändå. Har det känts helt oöverkomligt att kyssas spontant så har jag definitivt gjort det ändå.  Det har inte varit lätt (aaaasjobbigt snarare, inge kul att skriva om ett sms 100 gånger och sen sitta och våndas i väntan på svar), men det har blivit lättare för varje gång jag vågat.

Sen ska jag ju inte sticka under stol med att jag har en helt fantastisk pojkvän som svarat på alla mina initiativ och själv tagit egna såklart, det är ju en stark bidragande faktor till att jag fortsatt våga och nu är bekväm med visa mina känslor mer öppet. Får fortfarande lite panik ibland när jag tänker på hur mycket jag gett ut av mig själv, men samtidigt får man ju så mycket tillbaka att det nog är värt det i slutändan. Han ser mig, lyssnar och visar intresse för hela mig, det gör att jag vågar.

Jag hoppas att du vågar öppna upp också TS; och att du får gensvar såklart.

Va roligt att höra att du har lyckats vända ditt beteende och att din relation nu är så bra! Stort grattis till dig!! Jag hoppas verkligen att jag vågar göra detsamma. Men det vore så mycket lättare om man får gensvar, om man vet på förhand att personen VILL att jag går fram och kysser honom eller skickar ett gulligt sms istället för att han blir rädd och flyr fältet (för det är ju sådan jag själv tidigare har varit och jag vet hur lätt det är att den andre personen blir lite för "på" och att man då gör en tvärvändning). Det är så fruktansvärt läskigt att blotta sig sådär och då vill man verkligen ha positiv respons!! Har du (eller någon annan???) något tips på HUR man vågar?? Eller är det en helt omöjlig fråga att svara på???! 

Du får tala om för honom att bättra sig i hur han kommunicerar när han svarar på dina sms, att du lätt kan tolka det både negativt och positivt på samma gång. Han är säkert inte medveten om det själv hur det "låter" för dig när du läser det.

Jag tycker inte det är för tidigt att säga att man saknar någon efter 2 månaders dejtning.
Hur ofta brukar ni träffas? Vad hittar ni på när ni ses?

Har man lågt självförtroende (inte tycker om hur man ser ut, eller trivs i sig själv) så har man oftast svårt att ta emot hur någon annan kan tycka att man ser bra ut, är rolig, fantastisk, söt, fin, snygg m.m eftersom att man själv inte ser sig på det sättet när man ser sig i spegeln, då är det mest bara negativa tankar.

Vad är det som gör att du inte tror att han vill höra dina komplimanger?

 

Tack :)

Jag sa till mig själv att om jag aldrig vågar så kommer jag heller aldrig vinna och sen blundade jag och hoppade ;) Försök sätta ord på vad det är som är så läskigt och obehagligt och säg till dig själv att det är övergående känslor som blir svagare för varje gång du utsätter dig för dem. Det fungerar för mig i flera situationer (lite beroende på obehaglighetsgrad såklart, finns ju många saker jag ännu inte kan prata mig igenom för det är för jobbigt). Ett steg i taget.

Jag tänker också att du borde försöka kommunicera de här känslorna till honom. Tex kunde jag säga till min kille "det här är jätteläskigt att säga men jag saknar dig och vill gärna ses snart igen" eller "jag vågar egentligen inte säga det här, men jag tycker du är så himla fin". Och om han har sagt något otydligt så har jag bara frågat rätt och slätt (helt neutralt, utan dömande ord eller anklagelser eller förhastade slutsatser) "vad menar du nu?" eller "hur tänker du nu?" typ. Kanske kan du förklara att du behöver att han är tydlig med vad han vill och vågar säga vad han känner, och att du tycker att det är svårt att säga vad du känner eftersom du inte får tydliga signaler från honom.

Risken finns ju att bli sårad för att han inte är intresserad av att utveckla relationen i samma riktning som du vill, men någonstans måste man väga den risken mot chansen att det faktiskt utvecklas till en fantastisk relation. Kommunikation är a och o för att nå dit. Att våga säga vad man vill och behöver, och att samtidigt lyssna på vad den andre vill och behöver. Ju svårare det känns att öppna sig på det sättet, desto mer har man vunnit när man faktiskt vågar.

Jag hoppas att du kan hitta modet att våga!! :) Tyvärr är det nog ingen som kan säga något som gör att du vågar egentligen, det måste ju komma inifrån dig.

Nej det kan ju faktiskt vara så att han inte är medveten om hur jag tolkar det, och jag själv kanske också är väldigt otydlig enligt honom. 

De tre sista gångerna har vi setts med två veckors mellanrum (är tyvärr svårt att göra det oftare i nuläget pga våra livssituationer) och då har vi setts i 3 dagar/2 nätter varje gång. Nu i helgen spenderade vi som sagt en av kvällarna med hans vänner. I övrigt har vi kollat på tv, gått promenader, spelat brädspel, jobbat (han har jour, jag har hängt med på jobb).. 

Nu när du säger det så "visste" jag ju faktiskt det, att det beror på lågt självförtroende. Jag känner igen mig i det hur jag brukade vara förr. Nu däremot så är mitt självförtroende mkt starkare och jag kan ta komplimanger, men så finns de situationer då jag återigen halkar tillbaka i de där tankarna. Ett bra exempel är från i helgen när jag träffade min kompis medan killen jag dejtade spelade en match och jag kände mig så himla ful bredvid min vän, även fast jag en timme senare kände mig riktigt snygg i spegeln. I en sådan situation litar jag inte på någon när denne säger att jag ser fin ut. 

Jag vet inte vad det är som gör att jag tror att han inte vill ha komplimanger, kramar och kyssar. Kanske att han inte vill ha dem av just MIG? (Slog mig just.) Jag hör ju själv hur dumt det låter, ändå kommer jag inte riktigt förbi dessa tankar.  

Väldigt kloka ord!! Tänk att det låter så himla självklart när någon förklarar så bra för en.. Känns som dina formuleringar (tex "det här är jätteläskigt att säga"..) är på en bra nivå att förmedla att man känner sig lite osäker utan att säga rakt ut "jag är en jäkligt osäker person som inte vet hur jag ska bete mig och jag har blivit sårad förut och är livrädd för att bli det igen". Skulle jag säga det sistnämnda känns det som att risken är stor att han sticker illa kvickt. 

Jag ska absolut tänka på vad du skrivit så att jag vågar ta mod till mig! Jag ska träffa min dejt nästa helg igen (huva va lång tid dit!!) och förhoppningsvis vågar jag öppna upp mig mer då  

Nu är det snart dags att åka till min dejt igen! Tyvärr gör jag det med en olustig känsla i magen.. Sedan jag skrev här sist så har det varit lite bergochdalbana inombords minst sagt och jag vet varken ut eller in. Förra söndagen (den innan söndagen som just var) smsade jag ju att jag saknade honom och fick - till slut - god respons. Sedan hördes vi inte förrän på torsdagen igen (!!) och då var det på mitt initiativ eftersom jag kände att jag ju skulle våga visa vad jag vill och så. Att skicka ett sms känns som ett litet steg men min första tanke var att låta honom höra av sig, så jag gjorde istället tvärtom. Iaf, under tre dagar (där det var han som hörde av sig på fredagen och lördagen) fick jag fyra (fyra!) tecken på att han såg oss som ett par även i en viss framtid (han nämnde tex jul och att den var trevligare när man var två, och att jag snart fick hälsa på honom i hans nya lght dit han ska flytta om tidigast två månader). Men sen så blev han konstig, igen. Han skrev korta sms och kunde ta en evighet på sig att svara (ett dygn). Detta har han dock gjort förut. Men i förrgår när jag skrev att vi var bjudna på middag hos min vän, vilket krävdes mkt mod av mig att göra eftersom jag aldrig presenterat en dejt för mina vänner plus att jag ju har så svårt att öppna mig och visa initiativ, så svarade han inte trots att han såg smset ganska direkt! (Jag kan se om han läst det.) Han svarade först sent igår kväll, efter att jag gått och brusat upp inombords och tänkt att han kanske inte alls är intresserad! Men i hans svar var han återigen glad och trevlig och inte kort i tonen och han ville med till min vän . Det är ju såna här grejer som gör mig så fruktansvärt osäker!! Så nu funderar jag på att ta upp detta med honom, men jag vill ju inte låta som att jag anklagar honom för något. Jättesvårt blev det nu! Jag ville ju verkligen åka till honom med en bra känsla i magen, att jag sett fram emot att träffa honom, att jag saknar honom.. Men nu känns det bara som att jag kommer dit med en olustig känsla där jag är jätteförvirrad inombords vilket inte direkt boostar mitt självförtroende att öppna mig själv... Hjälp?!?!