Jag har inga vänner, hur skaffar man nya?

Jag har också svårt att skaffa tjejkompisar, är i samma ålder som du. Det som har fungerat är att hitta dem på kurser/uniprogram som man går och lära känna i grupparbeten eller så på communitys på internet när man upptäckt att man bor i samma stad och har saker gemensamt. Eller bekantas bekanta som man träffat och lärt känna närmare.

Är man ivåras ålder är det svårt. Många har redan färdiga vänskapsgrupper. Men träffar du inte lite folk genom jobbet?

Har du barn så andra föräldrar som man träffar på öppen fsk, fotbollsträningen osv.

Annars är det nog forum på nätet eller till att ta kurser i ngt.

Jag har inte heller några vänner, alls. Jag har heller inget jobb. ( Jamen skaffa ett då, säger ni. Det är inte det lättaste...) Jag är helt ensam. Alltså helt. 
Jag vill inte ha det så här.

Jag hatar att vara ensam för jag är så social men ensamheten har blivit ett "normalttillstånd" och jag har glömt bort hur man är med andra.

Jag är 34 år och jag längtar efter att någon ska ringa till mig och föreslå något kul.
Det känns asjobbigt när mannen hela tiden berättar om kul saker som han ska göra på jobbet, efter jobbet med kollegorna, gå på julfester, luciatåg, ha åfmöten....

Det är klart jag gör något själv, Men det är det att jag får göra saker själv. Har man varit själv i hela sitt liv är det enda man vill - göra saker tillsammans med någon. INTE själv.
Ibland frågar jag på facebook om någon vill följa med, men det är aldrig någon som svarar och jag orkar inte tjata. Alltså går jag själv.

Jag är med i mammagrupper och diverse andra grupper. Men folk är så upptagna av sina egna familjer att de inte har tid att släppa in någon utsomstående.  
Jag har föreslagit träffar, promenader m.m.m.m i dessa grupper men det finns inget gensvar. 
Tillslut tröttnar man ju och orkar inte hålla på.  (och om det mot förmodan har varit någon som svarat och kan ställa upp, kommer ursäkten lite senare, som att barnet var trött och behövde sova.....och personen kommer inte)  

Jag är med min morsa när jag ska vara med någon.  

Det borde verkligen finnas dejtingsidor fast för att hitta kompisar istället för dejter

Jag skulle behöva en vän. Finns det någon i Malmö som också saknar en vän? :)

Jag annonserade här på familjeliv för ett par år sedan, "vän sökes i min stad". Och fick napp! Har nu fått en ny jättefin vän, som resulterat i flera nya vänner genom henne.

Försök med det, det kanske funkar :)

Jag finns i Malmö, men jag är 24 år, och visserligen anonym. Går bara av gammal vana att klicka anonym här i känsliga rummet. Men jag har nyligen blivit sjukskriven, och fått en massa fritid. Det är först då man upptäcker hur upptagna alla andra är, när man själv inte är det.

Jag känner igen mig i mycket av det ni skriver. Känns så himla tråkigt! Sen helst eftersom vi har en son på 3 år som såklart också vill ha kompisar att leka med på "fritiden".
Vill ha familjer/mammor att umgås med/prata med.
Vi hade två familjer, de båda flyttade förra året. Det gör inte att det känns bättre direkt :/ 
Jag bor i Järfälla, en bit utanför stockholm. Hittar nu för tiden inte på så mycket mer än att ta promenader med familjen, eller umgås med mamma och pappa typ.. Någon som har något tips på vad man kan göra? Är dok lite blyg av mig till en början tyvärr.. Men det brukar släppa om jag känner mig trygg ändå.
Hur har det gått för er andra?

Har kompisar men dom har flyttat från hemorten så man ses bara nån gång per år när dom är hemma! Men nu känner man sig ensam ....

Är också väldigt ensam. Jag har vänner men vi träffas nästan aldrig och pratar sällan i telefon. Jag är ensamstående med ett barn men han tonåring så han är mest hos kompisar. Är också arbetslös så har inga jobbarkompisar heller. Har verkligen försökt hitta vänner men det är svårt när man är över 30 har jag märkt :-/

Jag har det likadant. Jag är ensamstående mamma som är snart 25 år och bor i Göteborg. Någon mer i Göteborg?

De kompisar jag har fått som vuxen har jag fått på ett av två sätt. Antingen genom någon grupp på något forum på internet - alltså en grupp för folk med ett gemensamt intresse, som vill prata om det intresset. Eller via barnet. Föräldragrupp, babysim, förskolan...

Jag är också ensam. Fast jag är 20 år och barnlös. Jag varken pluggar eller jobbar just nu. Jag har två vänner jag träffar när jag besöker hemorten varannan månad och två vänner i Stockholm som jag träffar kanske en gång i halvåret (trots att jag bor bara en bit utanför Uppsala).

Jag har genom psykiatrin blivit tipsad om olika mötesplatser, dessa dock för dem som mår psykiskt dåligt, men jag har inte vågat gå dit.

Håller verkligen med Mamori om att det borde finnas typ "kompissidor" där man kan träffa likasinnade. Det känns så djävla sjukt att gå och leta efter vänner. Är man aktiv inom nischade forum vet jag att man kan få likasinnade vänner. Jag var tidigare medlem i en serietidningsnördhemsida, men den lades ned. Nu vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.

För mig tog det nyss slut med pojkvännen, så just nu har jag ingen som jag träffar regelbundet. Det har blivit mycket prat med blommorna och ovanligt många SMS till min mamma... Livet som ensam känns verkligen tragiskt...

Jag känner mig också ensam. Visserligen har jag sambo och umgås mycket med hans vänner men det känns så misslyckat att vara en efterhängsen flickvän... Jag flyttade utomlands för några år sedan och har inte lyckats så bra med det sociala, många av de jag lärt känna har flyttat igen. Jag har ett par vänner som jag träffat genom jobbet, men det är verkligen få. Jag tror att jag är dålig på att släppa folk inpå och dessutom ta initiativ själv.