En text skriven från hjärtat...
Det är mörkt där ute, de färggranna löven klär den bara marken och vindens sus sveper förbi. Hösten är här, en gång för alla. En del tycker om denna årstid, andra inte.Precis på samma sätt som med ämnet men givetvis även ordet adoption. Åsikterna är delade. Jag har växt upp med den ständiga frågan "Maria, saknar inte du din mamma och pappa?". Vareviga gång har jag suckat inombords och endast svarat "Nej, jag har haft turen att få träffa dem varje dag även om jag varit väldigt nära på att mista de båda". Omgivningen har svårt att hantera mitt svar, för hur kan en svensk man och en åländsk kvinna vara mina föräldrar? För mig är det en självklarhet, de är ju de som har lärt mig krypa, prata och gå. Det är de som torkat mina tårar, kramat om mig, försökt sjunga med rätta toner under mina födelsedagar men även som vanliga familjer gör, bråkat och varit osams. Men trots detta, så vet jag att de alltid finns där. Svaret är inte svårare än att blod inte är tjockare än vatten. Det är min mamma och pappa.
Jag är evigt tacksam för deras enorma mod och längtan, att de flög alla dessa timmar för att hämta ett barn i ett främmande land. Ett barn som de nu skulle ha ansvar för och vårda resten av deras liv. De har kämpat för mig, de har burit och vaggat i otaliga timmar på grund av min kolik. Ändå hade de alltid ett leende på läpparna när jag tittat på alla videos från när jag var liten. Som en riktig mamma och pappa.
Det är klart att jag tänkt på mina rötter, om vem jag är lik och hur jag har blivit. För mig hade det varit väldigt intressant att få svar på hur mycket miljö och arv påverkat mig och om jag har förändrats från vietnamesiska seder och förhållningssätt. För vem har jag egentligen blivit? Till ytan en fullständig asiat men inombords en total svensk, med några procents enfjärdedelsfinne, eller ja - ålänning. Men som livet lär, det är inte alltid lätt och jag har för lite information för den möjligheten. Något jag aldrig kommer sörja över.
Därför gör det så ont i hjärtat att se att andra adopterade vantrivs och helst av allt vill bortse deras sida som adopterade. Att de mår dåligt pga utseendet och deras etnicitet - det är fel. Jag har också gjort det. Under tidigt stadie på grundskolan så skulle jag gjort allt i min makt för att fått vara blond och blåögd. Jag avskydde mina sneda ögon och svarta håret. Idag är jag tacksam för att jag har det, för vad vore jag utan detta? Annars vore jag inte deras dotter.
Det jag vill komma med, är att jag vill att alla nu ska ta hand om de Ni håller kära. Att katt och hund kan vara bästa vänner och att blod inte är tjockare än vatten. Man är den familj man vill vara. Som min, två brunetter och två svarthåriga. Vi är ändå en helt (o)vanlig familj.
Adoption är något fantastiskt. Jag har kanske växt i någon annans livmoder, men viktigaste av allt - jag växte i hjärtat på två människor i Sverige. Trots allt har jag en utsida som vietnamesisk och en insida som svensk.
Och jag är lycklig för att jag har fått äran att bära de båda.
