Hur skall man egentligen göra?

Jag tycker pedagogen gjorde rätt i att bära bort barnet. Ofta är det bra att bryta den situationen som är och barnet får lugna ner sig på ett annat ställe. Nu vet jag inte hur gamla barnen är. Att tvinga ett barn att säga förlåt tycker jag väl inte är direkt fel, men jag tror inte det har någon effekt heller. Ett förlåt ska ju vara ärligt menat från den som säger det annars kan det vara. Däremot kunde väl pedagogen ha tagit upp barnet som fick sand på sig, och satt sig med barnen och förklarat hur man känner sig om någon kastar sand på en. Man måste ju träna på empati med små barn.

Att tvinga ett barn kanske inte är så bra egentligen men jag tror att pedagogen var ute efter att undvika ännu mer sandkastning med tanke på att barnet fick ett utbrott och risken fanns att situationen skulle bli ännu större. Jag tror det var mer meningen att få barnet att förstå att hen gjort fel, inte att just be om förlåtelse utan att se att man inte får göra så. 
Jag förstår hur du menar med att ta upp barnet som fått sand på sig men på det viset kanske barnet som kastat ändå tror att det är helt okej om hen inte får en tillsägelse? 

Men det är ju säkert så att barnet som kastar sand gör detta för att få vuxnas uppmärksamhet. Om då "offret" istället får det mesta av uppmärksamheten så kan det sandkastande barnet se att det inte är någon idé. Så tänker jag. Och samtidigt förklara att det är fel att kasta sand, och be barnet att istället visa hur man är en bra kompis.

Jo, det är klart! Men det behöver ju inte alltid vara som så att barnet söker uppmärksamhet och gör det av den anledningen. En del barn är tyvärr elaka av naturen och tycker om att göra illa sina kamrater. Dem barnen är svåra att handskas med. 
Men samtidigt, tror du att det skulle fungera på ett barn som ofta får utbrott av diverse saker? Att "strunta" i denne och istället ta hand om "offret".. En del barn vill bara inte förstå!

Men är det lätt att sätta sig tillsammans med ett ledset barn och ett barn som skriker och prata med dessa om vad som är rätt och fel? Det ledsamma barnet skall ju inte "behöva" lyssna just då eftersom det inte har gjort fel.
Det är svårt att uppfostra barn! 

???
 

Jag menar att en del barn är mer elaka än andra, man hör ju pedagoger prata om hen som är lite mer vildare, busigare och mer hårdhänt än andra barn. Vad det beror på är väl svårt att säga, många tror ju att det beror på bristande uppfostring hemmavid men det kan ju vara andra orsaker. Men, en del barn verkar inte riktigt se de här gränserna som finns, dem slår sina kamrater, kastar pinnar och säger dumma saker. 

Vad menar du med elak egentligen?
Jag skulle inte kalla ett vilt barn elak. Agerandet från personalen måste bero på vad som hänt, om det var en ren olycka, en ren medveten handling eller om det var en lek som spårade ur. Syskon brukar ju kunna ge varandra tjuvnyp med i övrigt brukar väl inte förskolebarn vara direkt elaka mot varandra.

Men min åsikt är offret först. Först ta hand om offret, sen prata med barnet som orsakade det hela.

Förutseende behövs också. Vår förskola har ett gäng 4-5 åringar som gillar att leka krig med pinnar. Undrar vad som händer då.

Är du förskolepedagog?

Om ett barn slår sina kamrater och kastar pinnar så är det pedagogerna som har misslyckats, inte barnet! Vi pratar om förskolebarn här. Vissa barn är vildare av naturen, impulsivare, mer hetlevrade, har svårare att kommunicera, har svårare att läsa av andra och har svårare att veta var gränserna går, ja. Men då är det pedagogernas jobb att ha extra koll på dom barnen i situationer där problem kan uppstå, att läsa av situationerna, att förebygga att nåt händer så gott det går och att, när nåt ändå händer, hantera det på ett lämpligt sätt. 

Sen är det naturligtvis föräldrarnas jobb att uppfostra barnet också, men föräldrarna kan inte dagligen träna på hur barnet ska bete sig tillsammans med tjugo andra barn i stora grupper, det är pedagogernas jobb... 

Ett lämpligt sätt att agera är knappast att försöka tvinga ett barn att säga förlåt, när barnet inte nödvändigtvis ens förstår vad ett förlåt innebär, hur man säger förlåt eller varför hen ska säga förlåt. Barn i denna ålder beter sig så gott dom kan, beter dom sig olämpligt så är det för att dom inte kan/vet bättre. Så pedagogens jobb är rimligtvis att på nåt sätt markera att beteendet inte är ok (t.ex. en tillsägelse, "nej, inte kasta sand på andra barn"), att förklara varför beteendet inte är ok (t.ex. "det kan göra ont, hen blir ledsen"), och visa hur man gör istället (t.ex. "här, titta hink och spadar, vi kastar sand i hinken istället"). Och sen förhoppningsvis stanna kvar en stund och kasta sand i hinken tillsammans med båda barnen och se till att barnen fattar grejen. 

Nu är exemplet ovan en idealsituation, men tänkesättet, att markera, korrigera, förklara, föreslå alternativ och följa upp, torde funka i de flesta situationer. Sen är det ju så att olika barn har olika förutsättningar, kanske p.g.a. olika mognad, olika hemförhållanden, ev funktionshinder m.m., så vissa barn lär sig första gången, andra måste man hjälpa, guida och påminna om och om igen. Men principen är den samma.