Hur lämnar man ett "perfekt" fårhållande?

Bara gör det. Säg som det är.
Själv gick jag i flera år och velade innan jag kom till skott och sa att jag ville skiljas, av just de anledningarna du nämner och det är verkligen något jag ångrar idag, att jag slösade bort dessa år för oss båda. 
Gå inte i flera år och vänta.
Var rak, ärlig och schysst.
Säg just det du skriver här, att känslorna är slut och att relationen inte ger nåt längre.
Hon vill väl ändå inte vara med någon som inte vill vara med henne? 

Jag tycker tvärtom, TS. det är ju när det inte finns kärlek, närhet och sex som man ska lämna. Deta är ju vad äktenskapet ska vila på, den känslomässiga biten. Har man den kan man komma över andra hinder. Men är kärlekn borta så är det helt OK att lämna.Och det ska räcka som förklaring, din fru måste väl ändå också veta att ni lever utan ömhetsbetygelser er emellan.

Du skriver ju att ni inte har något känsloliv tillsammans längre, inge sex inge mys lr nått...är inte det tecken på att det inte alls är perfekt?

Jag har själv varit i din situation och mitt råd till dig är att tala med kvinnan. Troligtvis känner hon likadant och även om allt verkar "perfekt" mår säkert inte heller hon speciellt bra just nu.

Antingen försöker ni igen eller så flyttar ni isär som vänner. Ibland är gräset faktiskt grönare på andra sidan :)

Varför inte gå till en terapeut och prata hur ni kan få tillbaka gnistan igen. Om allt annat är perfekt men att ni kommit in i den berömda slentrianen så kanske en terapeut kan hjälpa er att finna gnistan igen. Oftast glömmer man av vad det var som gjorde att man tände på sin partner från början för att det har blivit så många måsten i vägen.

Jag har varit tillsammans med min man i 20 år och gifta i 17 år och vi har haft rejäla dipar t.o.m att jag hittade en annan, hade aldrig en sexuell relation med den mannen men en känslomässig och det var tufft i sig. Jag fick iaf välja och jag valde att stanna hos min man och 2 år senare fann jag gnistan igen och nu har vi haft det bra i 7 år.

Men varför bara ge upp? Har ni småbarn? På vilket sätt underlättar du din partners vardag? Får hon ta allt ansvar för barn och hem? Så mycket att hon inte orkar ha sex, vara gosig och vilja vara nära? Hon kanske är helt slut, lider av sömnbrist....Ja, hur ser omständigheterna ut? 

Prata, prata, prata.....Jag skulle inte ge upp ett förhållande som fungerar om man bortser från sex och pirr i magen. Även under tuffa tider då det känns som man inte älskar längre, kan känslorna finnas kvar men de är så väl gömda under vardagens slit och krav. Är det inte värt att försöka hitta tillbaka till det? Särskilt om ni har barn tillsammans, för kärnfamiljen får ni inte tillbaka och absolut inte en partner som älskar och engagerar sig i dina barn som din fru.   

Det är inget perfekt förhållande om det saknas sex och intimitet, det kan inte hon heller tycka. Säg det till henne, du vill ha närhet, ömhet och sex, tycker hon att det är bra som det är så passar ni tyvärr inte ihop.

Känner igen mig ja. Jag önskar nästan att vi bråkade så det fanns något att ta på, så att säga. Men det hör nog till vår relationen. Ingen passion ...jag känner mig som en zombie. Gahhh

Här är en till. Jag är mest irriterad på honom fast han är världssnäll o bästa pappan man kan tänka sig. Vill inte alls kela gosa eller ha sex längre, inte ALLS, tänder inte alls längre och då känns det som om det är fel mot både honom o mig att fortsätta. Jag ääälskar att sitta vaken ensam (som nu) eller än bättre - om han far på något eget nån kväll (vilket händer en gång i året typ), jag HATAR sport på tv o hans sätt o äta o rapa o....bla bla...Jag vet, jag är säkert elak men vad göra.....

Har varit i exakt samma situation där vårat förhållande var helt perfekt i allas ögon. Vi hade allt, gott ställt, tryggt, fint hus, sommarstuga och många bra vänner som vi umgåtts med tillsammans. 

Men jag märkte inte att kärleken började svalna och att vi så sakteliga började bli lite elaka mot varandra, och till slut tystnade vi och började lever olika liv. Jag kände mig ensam fast vi var två. Vi pratade alltid om samma saker och kände inte att vi passade ihop längre. Det blev konflikter med barnen för vi hade olika syn på saker när de kom in i tonåren.

Kärleken dog. När jag sa att jag ville ha en betänktetid kändes det svårt. Jag kunde göra allt utom att fortsätta vara tillsammans. Ville inte vara ett par längre utan trivdes med alla andra roller hemma.

Det gick snabbt att hitta varsitt hörn i huset att slå sig ner i. Vi berättade för barnen hur läget var, att vi inte längre älskade varandra. 

"De vet vi redan. Ni har hållt på så här i två år", sa ett av barnen.

Nu är vi skilda. Och jag kan faktiskt säga helt helt helt ärligt att vi har det mycket bättre allihopa - 3 barn och vi vuxna. Innan var det en spänd stämning hemma och vi kände att vi höll varandra tillbaka för att trivas i livet. Båda längtade efter något annat.

Men att skilja sig var inte lätt och det känns ibland fortfarande jobbigt och vi "misslyckades". Men jag vill verkligen inte vara intim. Inte på något sätt och jag kan inte leva utan det resten av mitt liv.

Nu går jag med lätta steg och känner att livet så sakteliga kommer tillbaka. Innan kände jag mig instängd och nu känner jag mig fri.  

 

Och hur man förklarar?

För mig blev det så här -  sa jag bara rakt ut att jag inte har någon kärlek på det sättet kvar.

Upplevelsen var samma från bådas håll. Ändå blev vi så himla osams och bittra under själva processen att skiljas. Nu i efterhand har vi landat och har det bättre än innan. 

Vill inte tillbaka till det där "spelet" där ingen av oss kunde känna sig äkta. Barnen mådde inte bra av det. 

Så säg det bara. Så rullas bollen igång.  

Jag och min fru lever också i det som alla tror det perfekta förhållandet. Alla ser det som om det är frid och fröjd med vår relation. Stabila förhållanden, trygghet, bra jobb, tre fina och glada barn, hus, båt, stugor, öppna inför andra etc. Problemet är att vi inte kan prata med varandra, inte vara nära, inga kramar, inga kyssar, inget sex. Vi är aldrig irriterade eller sura på varandra. Låter oss ha en massa egentid, egna intressen och dessutom flera gemensamma. Men det håller inte längre. Vi står och stampar och inget händer. Försöker ta steget och har provat på att ta upp att vi inte funkar för varandra längre. Provade med familjeterapi. Jag ser inget som helst hopp längre men steget att skiljas är enormt stort. 

Jag hoppas och tror att vi kan få en "lycklig" skilsmässa. Jag har en betydligt bättre ekonomi än henne, men kommer göra allt för att hon kommer få ett bra liv och att pengar inte ska vara något bekymmer för henne.

nu kan jag inte vänta längre med det avgörande samtalet, nu måste vi få ett avslut