• Analoga

    Min 9-åring ljuger - hur är era?

    Min tjej på 9 år har börjat ljuga, eller undanhålla sanningen kan man också säga.

    T ex kan jag nämna att hon brukar leka med en jämnårig tjej; och ett par dagar i rad har min dotter kommit in och sagt att de stått på trottoaren här intill och sett en pojke som kastar ut grenar precis innan bilar kommer för att det är kul att se vad som händer. Jag frågade om det var riktigt säkert att min dotter inte varit med och gjort det och hon blev jätteledsen och sa att det vet jag väl att hon inte skulle göra något sånt. Så jag sa förlåt och att jag bara frågade, men jag litar på henne.

    Igår hade en bilist stannat och kommit fram och frågat min dotter och hennes kompis om det var de som kastat grenen. hon var inte glad.
     

    Jag funderade lite på det här tills jag fick en känsla att hon inte talade sanning.  I morse tog jag upp det med henne och hann inte mer än börja med att säga "vad konstigt att den där pojken jämt är där precis när ni är där, men man ser aldrig till honom..."  så sa hon "förlåt att jag ljög". Det visade sig att det var den andra flickan som kastat grenarna, men min dotter hade inte sagt sanningen till mig för då var hon rädd att hon inte skulle få leka mer med henne.

    Jag förklarade för min tjej att hennes kompis nog inte riktigt förstår konsekvenserna. Hon gjorde det med all sannolikhet inte för att vara elak utan för att det helt enkelt var en "rolig" grej. Jag förklarade för dottern att om någon får punktering så kommer vi föräldrar att få betala för det.  Sa också att hon inte får vara mer där.

    Sa också att nästa gång hon är med någon kompis som gör något dumt så ska hon bara säga att då går hon hem, då kommer ju kompisen att följa efter. Det är ju inte roligt att bli oskyldigt anklagad för något hon inte gjort.

    Sa också att om hon ljuger så här så får jag ju allt mer dålig tillit till henne, och att jag inte vill att hon ljuger för mig. Jag blir mer arg på lögner än på sanningen.

    Detta var bara ett exempel. Men jag känner att hon fått ett lite förändrat sätt. Hon tänjer gränser mer än någonsin, gör mer saker utan att fråga oss. Hon har varit en rätt beskedlig tjej förut.  Hon är en jättego och fin tjej - men jag kan känna att det blir lite mycket maktkamp ibland; hon vill inte lyssna vilka kläder hon ska ha när hon går ut, gapar, säger "tyst" åt oss etc etc....känns som att jag håller på tappa greppet som förälder. Ibland känns hon som en tonåring.  Vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå på: ska jag vara den stränga morsan som hon inte vågar säga sanningen till, eller ska jag vara den mer tillåtande? Hur gör man för att stå "mitt emellan" de två alternativen? 

    Hur har ni det med era 9-åringar? I synnerhet tjejer är jag intresserad att höra om; för jag tror att killar o tjejer skiljer sig åt en del, rätta mig om jag har fel :) 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-16 11:53
    Undrar också vad era barn skulle få för konsekvenser av ett sådant handlande? Jag har aldrig kört med bestraffningar, känns inte som rätt metod; snarare att maktkampen stegras av det. Dock sa jag nu att om jag ser henne stå där igen, om kompisen kastar grenar, så kommer hon få utegångsförbud x antal dagar. Men som sagt - tycker bestraffningar på det sättet känns lite fel...

  • Svar på tråden Min 9-åring ljuger - hur är era?
  • Orcha

    Det är en del av frigörelseprocessen att "lura" sina föräldrar.

    Jag tycker att det är bra att du inte släpper det på en gång utan att du letar efter sanningen och det som är ännu bättre är att du talar om att lögnerna gör dig argare än sanningen. Det är påtagligt och lätt att förstå, nöt in det hos din dotter och uppmuntra henne till att säga som det är oavsett hur tokigt det är. 

    Mina barn (en av varje) har också gått igenom det här och de litar numera stenhårt på att lögnen gör mer ont än att tala sanning.

     


    I UK åker jag i en väldigt high fart. Här hemma småpyser jag mest...
  • Analoga
    Orcha skrev 2013-10-16 11:55:43 följande:
    Det är en del av frigörelseprocessen att "lura" sina föräldrar.

    Jag tycker att det är bra att du inte släpper det på en gång utan att du letar efter sanningen och det som är ännu bättre är att du talar om att lögnerna gör dig argare än sanningen. Det är påtagligt och lätt att förstå, nöt in det hos din dotter och uppmuntra henne till att säga som det är oavsett hur tokigt det är. 

    Mina barn (en av varje) har också gått igenom det här och de litar numera stenhårt på att lögnen gör mer ont än att tala sanning.

     

    Tack vad skönt att höra att man inte är ensam :)   Vad får/fick dina barn för konsekvenser av att de ljugit eller gjort något dumt? Har du kört med bestraffningar såsom utegångsförbud t ex?  (som jag vet att många föräldrar kör med)
  • Orcha
    Analoga skrev 2013-10-16 12:01:45 följande:

    Tack vad skönt att höra att man inte är ensam :)   Vad får/fick dina barn för konsekvenser av att de ljugit eller gjort något dumt? Har du kört med bestraffningar såsom utegångsförbud t ex?  (som jag vet att många föräldrar kör med)

    Nej inga bestraffningar men däremot lite skrämselpropaganda

    Ingen vill vara med någon som ljuger, typ.

    Sen pratar jag och barnen mycket om hur vi ser på andra som luras och då försöker jag få in att på samma sätt ser andra på dig och mig om vi luras.
    Lite pedagogik som får barnen själva att tänka efter om hur de vill vara och uppfattas. 
    Såklart kräver det upprepningar under en tid men jag tror att det biter hårdare och fastnar bättre än att bestraffa.    
    I UK åker jag i en väldigt high fart. Här hemma småpyser jag mest...
  • Analoga

    Ja det tror jag med. Bara att uttala "om du gör det en gång till så får du utegångsförbud" känns fel i min mun. Känns som att jag bara "fetmarkerar" gränserna mellan oss - förälder och barn. Ökar klyftorna.  Bra taktik det du nämner. Barn tycker nog inte själva om att bli utsatta för bus eller lögner av andra.

  • Orcha
    Analoga skrev 2013-10-16 12:16:01 följande:
    Ja det tror jag med. Bara att uttala "om du gör det en gång till så får du utegångsförbud" känns fel i min mun. Känns som att jag bara "fetmarkerar" gränserna mellan oss - förälder och barn. Ökar klyftorna.  Bra taktik det du nämner. Barn tycker nog inte själva om att bli utsatta för bus eller lögner av andra.

    Barn har ju generellt sett samma känsloregister som vi vuxna MEN de har svårt att sätta ord på det och förstå varför de känner exvis obehag, sorg etc. Om man då beskriver ett scenario där en annan människa luras och hur det får en att känna så kan de lättare applicera det omvänt, dvs om de själva utsätter någon annan för samma sak - hur upplevs man och hur känns det för den personen.

    Ungar är smarta med rätta verktygen och vill göra rätt men ibland hittar de inte rätt väg utan lite hjälp.

    (gud så flummigt det blev)   
    I UK åker jag i en väldigt high fart. Här hemma småpyser jag mest...
Svar på tråden Min 9-åring ljuger - hur är era?