Hur vet man om kärleken är död?

Vill du gå på date? Eller vill du hellre gå ut med killen? Vill du skaffa barn med honom? Eller någon annan? Drömmer du om någon annan?

Har ni pratat med varandra om hur det känns med allting, livet och sexet och framtiden?

För egen del dog kärleken när jag försökte göra det med min f.d. make. Prata, alltså. Det fungerade som så att jag pratade och berättade och ställde frågor, på vilket han svarade "mm", "vet inte". Deltog inte i samtalet. Det var alltså inget samtal, utan blev till en monolog. Han är verkligen världens snällaste och godaste och ställer upp i alla väder på vadhelst som kan begäras utav honom. Jag har aldrig mött någon mindre egoistisk människa, någonsin. Men det räcker inte. Jag behövde någon att känna samhörighet och gemenskap med, någon att tänka och uppleva saker tillsammans med. Med mitt ex kunde jag inte det, för det fanns inget gensvar. Jag var kolossalt ensam.

Trots försök till samtal, oändliga, trots tydlighet att händer det ingenting snart så får det vara bra - vi hade varit tillsammans i många år och t.o.m. gifta och har barn tillsammans, så tog det stopp. Jag frågade om han ville gå till familjerådgivningen, och det ville han. Det hjälpte oss inte med äktenskapet, men jag tror att han började förstå att det vi hade inte var något som kunde fortsätta. För jag var ensam. 

Kärleken dog i och med att kommunikationen inte fungerade, trots idoga försök. Vi var inte osams. Ingen var otrogen. Men kärleken dog, och det var väl inte så att jag vaknade en morgon och bara visste det. Det var mer en smygande känsla av att det inte stod rätt till, och när det väl gick upp för mig så insåg jag att kärleken hade varit död under en lång tid.

Så prata med din man. Kanske får du gensvar, och kanske kan ni känna att ni kämpar på tillsammans? Kärleken är inte alltid bubbel i magen, det vet du säkert. Men den kan vara en känsla av gemenskap och samhörighet och att ni två går på var sin stig men som leder åt samma håll.

Jag önskar dig lycka på färden, det kommer att bli bra. Hur det än blir.            

Jag var i en relation i 7 år. Jag var inte förälskad i honom när vi träffades, det var mer en känsla av spänning och trygghet för min del, jag vill ogärna säga att jag nöjde mig för jag tyckte ju om honom väldigt mycket men jag var aldrig kär.

Efter 6 år började jag tänka, om det verkligen skulle vara så att man inte skulle ha någon form av passion eller kommunikation på samma nivå, var det här verkligen allt, liksom. Så blev jag gravid och tankarna sjönk undan. När barnet sedan var runt året dök tankarna upp igen, med råge, nu visade det sig med all tydlighet att min kärlek inte fanns, inte på rätt sätt, den hade egentligen aldrig funnits på det sätt den ska utan det hade handlat om det jag skrev från början; trygghet, stabilitet, men inte så mycket mer. Jag tänkte och grubblade länge tills det inte fanns något alternativ längre, jag var tvungen att välja, jag valde att gå. Jag ångrar mig inte även om jag förvisso har tvivlat ibland och även fast jag fortfarande är singel, så ångrar jag mig inte.

Det var kanske "lättare" för mig att gå eftersom jag redan hade ett barn (jag var 30 år), det kanske låter dumt att skriva så men det var så det kändes.

Jag är i samma sits som dig. Jag vet att kärleken är över då jag inte är tänd på honom, saknar inte sex, vill inte hångla, stör mig på honom och hans brister. 

Försök att fokusera på vad det är du lämnar snarare än att frukta vad framtiden har/inte har för dig.

Du vet, allt löser sig till slut.  

Hej! Jag är på motsatt sida av ett liknande bekymmer. Min fru har tappat lusten att leva tillsammans med mig längre. Passionen har inte funnits där från hennes sida. Jag blev förstås otroligt ledsen när jag nu vet vad är fel. Mitt tips till dig vore att prata med honom om det. Berätta hur du känner. Tro mig han vill hellre veta vad som är fel än att leva i ständig oro. Det skulle och vill jag i alla fall. Om han verkligen älskar dig så vill han bara se dig lycklig (kliché, jag vet) och kommer antagligen sätta din lycka före sin egen. Jag ska inte ljuga, det är inte lätt och det kommer göra ont för båda men det är tyvärr något som måste göras. Anser jag.

Jag är i samma sits som du ungefär. Jag har tidigare blivit tokkär och letat efter passion, då har jag vetat att det varit "rätt". Sen att dessa relationer aldrig varit trygga eller egentligen bra på sikt har varit sekundärt, så länge vi har knullat som kaniner. Sedan 9 år lever jag tillsammans med en man i en trygg och fantastisk relation. Vi började som vänner och det andra växte fram. Har aldrig upplevt den där passionen eller häftiga förälskelsen med honom. Jag har tvekat många gång genom åren på grund av detta. Vårt sexliv är oerhört knapert. En bra månad har vi sex 3-4 gånger, en dålig månad ingen gång alls. Jag har på grund av sjukdom och annat tappat min sexlust och saknar det inte. Detta är en stor kontrast jämfört med mina tidigare relationer då sex varit a och o. Min man är min bästa vän. Han är en person jag beundrar och älskar djupt. Han är oerhört rolig och klok, vi delar värderingar och syn på livet. Vi har gått igenom många jobbiga saker under de här åren och alltid tagit oss ut tillsammans på andra sidan. Jag kan inte tänka mig ett liv, en ålderdom utan honom. Det finns inget jag inte skulle göra för honom. Vi har mycket fysisk närhet av osexuell karaktär, kramar och pussar. Det enda smolket i bägaren är passionen och brist på sexlust för min del. Om jag skulle märka att jag fantiserade och längtade efter sex, drömde om sex med andra men inte ville ha sex med min man, onanerade fast jag inte ville ha sex med honom skulle jag tänka efter en gång till. Vi pratar öppet om allt detta och det är viktigt för oss båda.

Hoppas du kommer fram till vad som är rätt för dig.