FVP

Tänkte berätta min upplevelse av FVP. Min historia kanske kan lugna någon...

Jag är 33 år gammal och har en, frisk, tvåårig son sedan tidigare. Ingen hereditet för down syndrom i varken min eller min sambos familj. I Skåne blir man erbjuden KUBtest om man hunnit fylla 33 år och därför tackade vi ja till det. Fick risksiffran 1/26! Blev naturligtvis chockade men tackade ja till ett FVP. Då kom dagen D och vi gick med nervösa steg till sjukhuset. Undersköterskan desinfekterade magen och doktorn började första kontrollen med ultraljud. Hittade ett bra ställe och stack. Jag kände bara ett stick men när han var klar berättade han att han hade stuckit två gånger. Ok tänkte vi. Men när vi väl kom hem insåg vi att han hade stuckit två gånger med samma kanyl!! Vi får en infektion och bebisen dör, var min första tanke. Det var jag säker på. Två dagar efter provtagingen fick jag väldigt ont i längdryggen och molande mensvärk. Ja, nu är det kört. Nu kommer missfallet. Men istället för blod började jag istället läcka fostervatten! Inte så att det rann men sådär så att jag alltid var blöt i trosorna. Bytte trosor flera gånger om dagen. Jag var naturligtvis väldigt, väldigt nervös och rädd. Fick till slut svsret som kom med posten och det visade sig vara en flicka utan kromosomavvikelser!!  (Ja, alltså av typen 18,13,21. Resten screenade de inte för). OCH jag är nu i vecka 30 och inget missfall så långt ögat når :)

Så även fast man får urusla siffror på Kuben, blir stucken två gånger (med samma kanyl) och läcker fostervatten kan slutet ändå bli gott :)

Lycka till allihop där ute!! Håller tummarna även för er!!