Hur går en familjerådgivning till?

Ingen?

Vi har precis börjat gå till familjerådgivning då jag kom på min man med att vara mentalt otrogen. 
Jag ringde till dem och vi blev satta på väntelista och efter ca 1,5 månader så blev jag uppringd av en av terapeuterna och vi bokade in en tid. Vi var där för första gången för 1 v sedan och hon gick snabbt igenom varför vi var där, varför jag ringde till dem första gången. Sen fick vi båda komma till tals, en i taget, och hon ledde samtalet. Hon ställde frågor till var och en av oss och vi fick svara en i taget. Kan tänka mig att det kan se olik ut i olika kommuner men så var det för oss. 

Jag och min mamma gick på familjterapi / familjerådgivning i ett år ungefär, hennes och min situation var som ett världskrig då bägge, specillt jag har aggristionspoblem och dåligt temprament.

Det blev konflikter under varje möte då vi hade möte varje vecka eller varannan vecka. Vi löste väl inget och vi fick väl inte några speciella råd om hur vi skulle förbättra vår situaion även fast rådgivarna (vi bytte några gånger) hade hört och sett oss tjafsa under våra möten och dessutom hört våra egna historier om allt under enskilda möten. så jag dissar familjerådgivningen´för min del, vi fick varken hjälp eller stöd.

idag har vi båda lärt oss blicka framåt och försöka gott som de går att inte starta bråk, idag är jag 16år och mamma är 37 och vi bor inte med varanda längre pga våra bråk, så jag bor hos min pappa och har gjort det sen februari 2013.

Vi gick tillsammans efter en separationshistoria och jag tycker att det var suveränt.
Första gången var mer som en uppstart, vi fick berätta varför vi var där, varför vi sökt hjälp, vad vi kände att vi ville jobba på och vart vi såg framför oss att detta skulle leda till. Sen fick vi ta upp saker var och en.
Det var jätteskönt tycker jag att ha en utomstående person som styrde samtalet. Särskilt när man är arg och ledsen och kanske helst skulle vilja kasta skit på den andre så var det bra med någon som sa att vänta nu, nu var det detta vi pratade om och då undrar jag hur det kommer sig.. bla bla bla.

Och sen att terapeuten inte visste mer om oss än det som vi faktiskt berättade. Han hade inga förutfattade meningar, tog ingens parti utan hjälpte oss med det mest akuta och framför allt att hitta en form av kommunikation som fungerade. Annars när man pratar med vänner och bekanta så är de ju färgade av allt som varit, och kan tycka att "han har ju alltid varit en skithög" men sånt slapp man i familjerådgivningen.

Och känner man att det inte klickar med terapeuten eller att det känns som att det inte ger något så kanske man kan testa att byta terapeut. En annan kanske kan komma med helt andra infallsvinklar, de är ju olika personer de med.

Jag har inte bookat tid, men hopas att hon vill med, for at tester en sista gång.
Har ochse 2 barn. 

Har inte tid stt svara nu men gör det ikväll!

Nu kommer min text att bli ett enda block då jag skriver från telefonen och den vägrar styckeindelning men jag hoppas du läser ändå. Vi har gått fyra gånger i familjerådgivning nu. Vår resa började med att min sambo ville att vi skulle flytta isär och han tror att hans känslor för mig är döda. Men eftersom vi har barn ihop så var han villig att prova med familjerådgivning. Jag ringde till dem och de frågade om vi hade barn och åldern på barnen. Jag tror vi fick tid extra fort pga småbarn för redan veckan efter var vi välkomna på första träff och sen har vi gått varannan vecka. Varannan vecka är för att vi ska hinna landa i det som sägs men att det inte ska gå för lång tid mellan gångerna. Varje träff är åttio minuter lång. Första gick mest ut på att skapa sig en bild av vilka vi är som individer och som par. Andra träffen blev en fördjupning, under tredje träffen lyckades terapeuten reda i hur vi grälar, alltså inte om vad utan vilka mönster vi har. Och under fjärde har vi fördjupat oss i det. Däremellan så pratar vi hemma och försöker hitta tillbaka till varandra som par genom de råd och faktiskt direkta order som vi fått av vår terapeut. Vi har haft tur och fått en som vi båda två direkt kände tilltro till. Hen låter alla komma till tals i tur och ordning, hen kan låta tystnaden råda ibland så vi verkligen får tänka till och framför allt ställer hen extremt svår frågor som gör att vi måste blotta oss även om det är smärtsamt. Hen har hjälpt oss båda att klä det vi känner i ord vilket vi inte alltid klarat av och vi känner båda två att ju börjar vi bli redo att öppna upp oss om grollet som ligger i bakgrunden och trycker. Hen har inte velat ta tag i det än förrän hen skapat sig en uppfattning om vilka vi är och pekat ut hur vi fungerar i en parrelation, vad som blir tokigt och hur vi ska tackla det. Och nu när vi fått de redskapen ska vi ta itu med det gamla och egentligen bara lyssna på hur vi har uppfattat det förr och hur vi kan se på det nu. Det bästa med familjerådgivningen är att hen känner oss inte sen innan men Värö jätteduktig och lyssnar oss och ställer rätt frågor och det känns som hen har skapat sig en bra bild av oss. Det är smärtsamt och det går långsamt, långsamt och än vet jag inte om krisen är över men vi har båda fått lära sig saker om oss själva och om varandra som vi inte känt till så nytta gör det. Så långt är vi överens. Men vi har båda en önskan om att vilja lösa det och vilja leva tillsammans som ett par och det är nog det viktigaste. Att vi vill åt samma håll. Sen får det ta den tid det tar.

Jag sitter och läser om familjerådgivning och hamnade i denna tråd. Det senaste inlägget från Anonym (Är där) skulle det kunna varit jag som skrev, då det stämmer så väl in på min situation idag. Jag blev därför nyfiken på hur du har det idag; Hur gick/går det? Lever ni fortfarande tillsammans som ett par?