..just nu. Igår fick jag veta att bebisen i min mage varit död sen v. 8 :( Är minst i v.16 nu, jag tror att jag till och med är i v. 18 egentligen. Känns så jävla hemskt. Det var inget hjärta som pickade... :( Imorgon har jag fått tid för att ta tabletter altelnativt skrapning. Nån som varit med om samma?
Jag var i v 14 när det upptäcktes att den lill* hade dött i v 9. Chock, sorg och en känsla av att ha blivit lurad av min egen kropp följde.
Tänker på dig.
Hej vännen.
Vet precis vad du går igenom just nu, jag fick mitt andra missfall igår.
Fick blod på papperet när jag torkade mig i måndagsnatt, sedan igårmorse så blödde jag kraftigt...
Detta tilltog bara mer och mer, och det började komma magsmärtor och klumpar.
Eftersom jag haft ett missfall tidigare (Juni) så visste jag hela tiden vad som var på gång.
Vet inte hundra hur gammalt fostret var eftersom jag inte varit på VUL ännu (skulle göra ett imorgon men nu blir det en check för att kolla så allt kommit ut istället) men enligt mina egna beräkningar utifrån ägglossning så var det vecka 11. Förra missfallet var i vecka 8.
Misstänker dock att båda fostren dog tidigare än så, tycker annars jag borde sett något komma ut.
Känns förjävligt, värst är alla planer och förväntningar man hade byggt upp.
Jag är dessutom bara tjugo år, så är väldigt orolig att det ska vara något kroppsligt fel på mig. Man borde inte få två missfall på raken i så ung ålder....
Skickar massa styrkekramar till dig TS, och alla ni andra som fått MF.
Det är det värsta jag varit med om. *KRAMAR OM*
Usch och fy.. Detta är inte kul. :( Men nu har jag äntligen fått ut det döda fostret... Min livmoder och moderkakan hade fortsatt växa så jag var tvungen att föda på förlossnigen igår. Har fött barn förr och det var så hemskt att vara där, se vågen, blöjorna, få in en fikabricka och vara på samma ställe som dom som fått bebisar. Vi fick se det lilla, lilla pyret... Man kunde inte se så mycket men man såg öga och huvud iaf.. Jag klarade inte av tanken att det bara skulle brännas upp och slängas, så det ska kremeras och grävas ner på kyrkogården. Det kanske låter jättefånigt, men det känns bra. Alla planer och funderingar har gått i stöpet. Man älskar ju det där lilla man har innuti sig samma sekund som man får +.
Vad jobbig för er båda, och tack för era svar.
Tråkigt att du varit med om detta två gånger, pepziz. Jag är inte så mycket äldre men jag har ju ett barn redan som är en stor tröst. Men det är tydligen vanligare än man tror att det blir såhär, det blir förhoppningsvis er tur snart. Lycka till! Kram!