Stödgrupp för alla med upprepade missfall/MA

Vi håller just nu på att försöka få ett barn till, har en 2-årig dotter. Innan henne hade vi 3 st missfall och på den nya resan till barn nr 2 har jag än så länge haft ett MF. Pga ett genetiskt fel (balanserad translokation) säger man generellt sätt att 1/10 graviditeter går hela vägen, resten blir MF. Så vi har ännu en tuff resa framför oss!

Vi försöker också få ett syskon, men vår son har hunnit bli snart 7år.
I våra försök fick jag första missfallat i december 2011, sedan har vi fått ytterligare 6 och ett X.
Nu är jag mitt i processen att få ut mitt senaste missfall, eller om det är ett X till.
Har fått mäta HCG som inte gått ner som det skulle, för att sedan börja stiga igen.
Åkte in akut pga smärtor i helgen, men eftersom jag inte hade blödningar i buken vill de avvakta för att förhoppningsvis kunna rädda min sista äggledare (om det sitter där).
Väntar på mitt HCG prov som jag tog idag.
Har det gått upp eller står oförändrat måste de sätta in cellgifter för att för hoppningsvis få ut det som ligger där.
Hoppas för första gången att jag ska börja blöda mycket, så att det kommer ut naturligt.
Är precis livrädd att förlora min äggledare och chansen att få barn.

Detta var vår historia.

Gravidis2009: som du ser behöver man inte ha några genetiska fel för att få många missfall, så skit i statistiken!!
Nästa går säkert vägen måste du tänka, alla är ju olika!

Styrkekramar till alla er som liksom vi kämpar mot alla odds.

Hej.

jag var inne och ville starta precis en sån här tråd... Känner att jag behöver stöd från folk som förstår.

Jag har haft 4 missfall (två av dem var MA) och de två senaste fick jag nu i juni och sedan början på oktober.
Jag har ett barn som är född 2012. Just nu känner jag mig så otroligt tröstlös och uppgiven.

Jag har tänk och samtalat en del kring det här och försöker tänka positivt. Vi är ju ännu unga, osv osv, finns inget som säger att det INTE ska gå bra att bli gravid igen. Förutom att jag haft missfall förut, förutom att jag inte verkar kunna behålla de små liven.....förutom att alla säger åt mig att jag ska vila och läka och vänta.....för kanske blev jag gravid för fort nu senast? Min syster, chef, kurator och mamma och alla möjliga som jag pratat med ställer frågan om det senaste missfallet kanske berodde på att jag mådde så dåligt?
Typ "undra om man kan orsaka missfall själv, bara genom inställning och negativa tankar...."
Och jag ska tillägga att missfallet i juni var väldigt traumatiskt för mig, hamnade i chock och har haft riktig ångest och varit jätteuppriven efter det. Så ja, jag har mått dåligt men det känns inte så kul när mina nära o kära skuldbelägger mig såhär.

Ännu värre blev det imorse när en kollega kom fram och berättade att hans sambo är gravid. Han sken som en sol och vi känner både honom och hans tjej ganska väl. De fick sin dotter två månader innan vi fick vår son. Och nu väntar de tvåan, hon är i samma vecka jag skulle ha varit i ungefär, om jag inte hade förlorat det senaste barnet också..
Det känns orättvist och tungt. Snälla hjälp mig att hålla huvudet högt och klara mig igenom detta.

TessanG77 och Kal420, skönt att ni hittat hit. Jag både hoppas och tror att vi kommer att kunna stötta varandra! Forumtrådar har faktiskt varit ett otroligt stöd för mig där man kunnat skriva av sig och andra lyssnat och stöttat.

TessanG77, jag förstår precis vad du menar med att du vill blöda ordentligt. Det är exakt min förhoppning också vid varje MF/MA för det är ändå ett bra tecken på att kroppen försöker bli av med det själv. Min kropp har jättesvårt för att själv hantera det så jag har blivit skrapad några gånger. Senaste missfallet nu i somras höll på att blöda i 8 veckor efter själva "bekräftelsen" att det var ett MF. Men trots detta var där massor av hinnor kvar och jag störtblödde och hade ont så fick skrapas akut. Måste vara jättejobbigt att få X och dessutom mista sin äggstock, jag hoppas verkligen att det kommer ut som det ska denna gång. Jag är inte så insatt i hur cellgifter hjälper till vid ett X, vad exakt gör dem? Att gå med den oron är jättejobbigt - jag har haft så mycket oro och ångest över allt detta :( det känns lite bättre nu efter att vi fick vår dotter, men så som du känner nu kände jag också då. Ångest i massor och hela tiden en oro över hur framtiden ser ut, blir det några barn osv. Man hinner tänka så himla mycket. Hur gick det med HCG-provet de tog? Vad visade det? 
Ja jag vet att även med ett genetiskt fel så går det. Jag har också slutat titta och lyssna på statistik, det är ju så individuellt och i mitt fall är det omöjligt att säga om den stämmer eller ej. Brukar kalla det mitt lilla genlotteri...

Kali420: Din och min resa låter ganska lika med fyra MA/MF i bagaget och ett barn. Många människor är extremt okänsliga och lägger kommentarer som gör att man bara skulle vilja skriva åt dem. Jag har hört så många otroligt korkade saker... "Det är snart er tur" "Det är ju så vanligt med MF"... osv osv. Så säger folk som aldrig själv upplevt det. Hur f-n vet dem hur det känns?

Jag skrev ett inlägg på min facebooksida idag (driver en liten grupp som stöd för missfall osv, gilla gärna facebook.com/villhabebis) om just precis det du skriver... om man kan orsaka missfall själv. Först kände jag mig så otroligt misslyckad och att det var mitt fel, jag ändrade på massor i mitt liv för att leva så perfekt som möjligt och utan risker. Men sen blev det två missfall till och jag insåg att nej, det var inte jag som framkallade det. Tyvärr finns det så otroligt lite forskning på det och det här med att oroa sig till missfall säger de flesta inte går... och jag tror inte att det gör det heller men det är min personliga åsikt. Oavsett vilket är det inte ok att omgivningen skuldbelägger dig. Hur mycket pratar du om det? Hur öppen vill du vara? Jag var stängd som en mussla tills jag fick mitt tredje MF, då orkade jag inte dölja hur dåligt jag mådde längre. Det gjorde bara att jag mådde ännu sämre. Så fort jag öppnade upp mig och berättade om vår resa överallt mådde jag mycket, mycket bättre!

Hej!
Ja, det är lite underligt att folk som inte har några som helst kunskaper sitter och spekulerar hej vilt. Jag har faktiskt inte känt sån skuld förrän folk började säga så. MEN, det gick tre månader mellan de senaste missfallen. Jag hade en mens också, emellan. Så det gick inte så fort som alla vill få det att låta.
Och det är väl ändå jag som avgör om jag är psykiskt redo eller ej? För kroppen klarar det, annars hade jag säkerligen inte ens fått tillbaka mensen.
Just nu känner jag att jag hade varit lyckligare om jag vore gravid, än att gå och vänta såhär på att "få" försäka. Alltså, psykist tär det mer på mig att gå och göra ingenting. Missfallsrisken kommer ju alltid finnas där. Oavsett om jag försöker om en månad eller om ett år.

Jag har pratat ganska öppet om det, iaf med mina närmsta. Chefen vet ju hur jag mått, han har sett mig gråta på jobbet och förstår allvaret. Han ger mig mycket flexibel tid - att inte ha någon press på jobbet iaf.

Men på senare tid har jag tonat ner det här. Jag pratar inte om varje känsla som ploppar upp. Jag konstaterar mer att ibland har jag sämre dagar, då är jag bara nedstämd och håller mig för mig själv. Annars försöker jag att inte säga för mycket, för det ger mig inget att berätta, folk förstår ju ändå inte.

Jag funderar på om jag ska fortsätta gå hos min kurator eller söka mig vidare till en psykolog. Jag är inte nöjd med min kurator så jag vill ge upp. Det är därför jag vill skriva här också, för då kan jag ta upp saker när jag faktiskt känner dem. Svårt att sammanfatta känslorna när man har tid en gång i månaden hos kuratorn.

Jag beklagar allt du varit med om :(

Hemskt att man ska behöva ha det så. Jag trodde jag skulle bli knäpp när jag fick ännu ett missfall, men man klarar sig igenom det på nåt sätt och har tydligen krafter kvar. Måste säga att jag beundrar dig och din kämparanda.
Hur går det för dig nu? Fått svar, blöder du mycket?

Trodde heller aldrig att man kunde längta efter att blöda... Förstår precis och jag hoppas att du och din kropp samarbetar lite nu. All styrka och kramar till dig och alla som sitter i liknande sits! 

Jag har fick mitt HCG som inte rört sig nämnvärt. Fick en ny undersökning och de hittade fortfarande inget, varken blod i buken eller tecken på en graviditet. Det enda som är skillnad nu är att slemhinnan blivit 2mm tjockare vilket är mycket märkligt.
Jag blöder väldigt lite hela tiden, inte alls som de andra gångerna när jag blödde mycket.
Är så trött på detta nu!
Läste om andra graviditeter som ändå gjort mig fundersam.
Den ena var en kvinna som fick ett barn några veckor för tidigt, där fostret utvecklats i bukhålan.
Den andra var en som fått en fullgången graviditet i äggstocken!!

Varför kan inte detta hända mig?
Kan de inte till slut hitta en liten där inne, men kanske inte på rätt ställe?

Konstiga tankar och förhoppningar man får när man är desperat......

Väntar nu på svaren på ytterligare ett HCG, och ska in igen på fre och mån för att ta nya. De vet nog inte riktigt vad de ska göra verkar det som.

Kämpa på ni med!!

Absolut är det du som bestämmer om du är psykiskt redo eller inte. Det kan ingen annan göra! Det är som du säger, kroppen visar ju att den är i balans genom att mensen är tillbaka. Den säger ju att den är redo precis så.

Om du inte är nöjd med din kurator tycker jag definitivt att du ska hitta en annan. Det är ju jätteviktigt att man känner förtroende när man pratar om känsliga saker. Jag tycker överhuvudtaget att det är supersvårt att förklara känslorna för folk som inte gått igenom det. Jag var hos en psykolog efter vårt tredje missfall, hon arbetar på KK och speciellt inriktat mot kvinnor som har upprepade missfall. Jag tror inte att hon själv gjort den resan så jag kände inte riktigt att jag fick respons där. Den träffen gav mig inte så mycket, sen lyckades jag få styrka och kraft någonstans som gjorde att jag orkade gå vidare ändå.

Det tråkiga för mig är att jag är som lyckligast när jag inte är gravid. För så fort jag får det där plusset så börjar oron sätta fart. Det är som att bara gå och vänta på att få missfall... av anledningen att skydda mig från det jobbiga har jag inställningen att det blir det, sen kan det bara bli bättre besked :( 

Förstår din frustration!! Tycker det är så konstigt att de inte hittat något överhuvudtaget? Är det med vanligt ultraljud de tittat (vaginalt) eller finns det någon annan UL-variant där man ser saker tydligare? Tycker det är så fruktansvärt svårt att förstå hur de kan se saker överhuvudtaget.

Du tog nytt HCG idag? Hur såg det ut?
Har de någon som helst teori? För något är det ju, annars hade du ju inte haft HCG alls. Vilka värden har du haft? Tänkte om det går att jämföra med tex en gravidvecka beroende på om det är högre eller lägre.

Kram på dig! 

Ja, jag har fått tips om att försöka bli remitterad till vuxenpsyk här på orten, men tänker fortfarande över saken.

Åh jag vet inte längre om jag är lycklig med eller utan graviditet. Jag är så lycklig över att jag iaf har ett barn, min son är ju inte ens två år så nu är en rolig och spännande tid i hans utveckling. Han håller mig sysselsatt. Men sen på kvällarna kommer längtan krypandes, när jag konstaterat hur underbart det är med en liten så vill jag ju ha en till!  
Nu känns det bara som dötid. Vi varken försöker eller låter bli typ. hmm, sexlivet har för mig blivit lite ointressant. Jag är ganska avtänd för tillfället :( 

Men jag vet ju hur oron kommer vare sig man försöker värja sig eller inte, när man väl lyckas bli gravid sen....  

åh en sån här tråd är precis vad jag behöver <3

orkar inte rabbla allting men sen nov förra året har jag fått 4 mf.. ni kan läsa om de på min presentation

Välkommen hit ourdreamsaboutababy! Inget roligt att behöva hänga här men vi finns här som stöd! Tråkigt med dina 4 mf, det är samma antal som jag också har haft...

ourdreamsaboutababy om du går in på min sida facebook.com/villhabebis (gilla gärna) så hittar du en länk jag postade för några dagar sedan. Intressant teori att vara superfertil, dvs alla ägg fäster... även de som inte är livsdugliga.

hej jag postade dig denna artikel på fb ju :P vi har ju pratat innan :)

Haha, snacka om förvirrad :D nu kopplar jag! Ledsen, mycket i huvudet nu :)